sharkruisher

Band: Motörhead (och Jorn som förband)
Plats: Lisebergshallen, Göteborg
När: Fredagen den 9:de December 2011
Publik: Cirka 2500 kanske?
Längd: 1 h 30 min
Antal Låtar: 15 + ett gitarr solo och ett trumsolo
Extra nummer: Ett med 3 låtar
Låtar som jag vet var med i spellistan:
Stay Clean
Killed By Death
Iron Fist
Orgasmatron
Get Back In Line
The One To Sing The Blues
Ace of Spades
Overkill
Medlemmar:
Ian "Lemmy" Kilmister - Sång, Bas
Phil Campbell - Gitarr
Mikkey Dee - Trummor

Min farsa har varit på en veldans massa konserter under sin livstid men han har sagt att man bara måste uppleva Motörhead live. Han sa aldrig varför förutom att de spelade så högt så att man blir döv för en vecka framöver eller något sånt.

Motörhead som band är enligt mig både en rutin och en legend. Rutin för att albumen låter näst intill samma hela tiden och legend för att det har gjort sin grej i över 35 år (och Lemmy förstås). Bandet må inte vara de mest spektakulära musikmässigt sätt men de vet vad hårdrock är för något.

Lite om förbandet Jorn först. Jag har bara lyssnat på ett album av Jorn och det var deras cover album på Dio låtar som kom förra året. Vi kom lagom till att de började spela och jag kollade in dem lite. De var hyfsade och verkade köra med en bra glöd men det är förstås väldigt svårt att säga och tycka till något när man inte känner igen låtarna. Den enda låten jag kände igen var när de körde en cover på Rainbow In The Dark (av Dio) och de gjorde väl det hyfsat tror jag.

Nä blicken var istället inriktad mot Motörhead som gick igång ungefär kl. 20:40. Man blir direkt slagen av volymen de spelar. Man bokstavligen känner dubbelbasen inom sig. Problemet för mig var nog att jag visste knappt vilka låtar de var de spelade. Jag ska vara ärlig. Jag älskar Motörhead men jag har inte jätte koll på hela deras låtlista. Jag tänkte dock att det var drag och riv i det hela så det fick definitivt gå.

Man stod och headbangade sig igenom konserten och kände rytmen men den första riktiga ståpälsen började komma när man körde Killed By Death. Det är visserligen en utav deras mer lugna låtar men fy vilket känsla publiken gav tillbaka under refrängen. Därifrån ökar bandet på trycket. I Orgasmatron släcks hela scenen och medlemmarna blir lysta med ett illgrönt ljus. Gav en obeskrivlig känsla i kroppen. Under The One to Sing The Blues drar Mikkey Dee igång som en kolibri och drar på ett långt solo på sina trummor. Vet inte hur långt det höll på men det håll längre än själva låten. Lite besviken på att bara en låt från nya plattan, The Wörld Is Yours, men jag köper det då bandet har en jävla massa låtar att välja på.

Vidare till extra nummret som börjar med... country? visst, lite av Lemmys stil är country men att Phil skulle sitta ner med en akustisk gitarr, Mikkey Dee backstage och Lemmy med munspel förväntade jag inte mig. När Mikkey kom in igen blev det drag igen då superhiten, Ace of Spades, kördes. Även om det var ett bra drag hade jag förväntat mig ett större tryck från publiken här. Nja, det kunde ha gjorts bättre. En låt kvar och det var den jag hade väntat på hela kvällen. En utav de bästa livelåtarna som finns. Overkill. Det tog aldrig slut, det var snabbt, det var drag och bandet var out of this wörld. Så jäkla bra.

Totalt Intryck:
Motörhead live är ingen konsert. Det är en upplevelse. Trycket från ljudförstärkarna, Lemmys scenspråk och Mikkey Dees spasmer bakom trummorna gör det hela till en upplevelse som inte gör att rekonstruera. Det är inte helt perfekt men det är också lite tjusningen med Motörhead också. Det är inte ett band som söker perfektion. Det är ett band som spelar och lever ren hårdrock.

Bästa Låtar: Killed By Death och Overkill

Betyg: 8,5/10 Aces of Spades