sharkruisher

Tidigare i veckan meddelade det amerikanska bandet Disturbed att de tar en paus från musiken för att lösa diverse problem. Om det är interna eller familjära vet jag ej. Oavsett vad så är det ganska surt. Disturbed är en utav de bästa banden som har kommit under 2000-talet med sin unika stil  och kraftfulla låtar. Jag önskar dem lycka till med att lösa sina problem och hoppas att pausen inte blir permanent. De här är mina favorit låtar av Disturbed.

5. Ten Thousand Fists - Ten Thousand Fists

Lätt den mäktigaste låten från bandet. En låt om att stå upp mot makten och slå tillbaka. Lägg till en episk refräng och du får en riktig kanonlåt.

4. The Game - The Sickness

Vid första lyssningen så kan man nästan inte tro att The Game är en låt av Disturbed. Väldigt hård med inslag av technosynth. Men det var ju också tjusningen med deras debut album. Flera olika låtar sammansmälta i ett album.

3. Perfect Insanity - Indestructible

Perfect Insanity är Disturbed i sitt esse. Alla instrumenten gör sig fantastiska här och gunget är så jäkla skön. gillar också att det finns både snabba och långsamma delar.

2. Down With The Sickness - The Sickness

Låten som formade deras karriär. En låt som man bara måste älska. Riffet, refrängen och grälet mellan mor och son i mitten av låten. Fantastisk.

1. Never Again - Asylum

Kanske en högoddsare enligt er men låten är fruktansvärt bra. Texten handlar om förintelsen och refrängen är lika bra som en kall cola på en varm sommardag. Helt fantastisk låt från deras senaste platta.

Bubblare
Asylum, Stupify, Another Way To Die, Indestructible, Inside the Fire, Stricken och Land of Confusion (Hade den låten inte varit en cover hade den kommit med på listan lätt). Behöver jag dra några till? ok det räcker så.

Redan inne i Augusti! Där ser man. Nu kollar vi in vad RB biblioteket får in först i årets åttonde månad

Beastie Boys - Make Some Noise
Beastie Boys - No Sleep Till Brooklyn
Heart - Barracuda X
James Brown - Super Bad, Pts 1 & 2 X
Rufus (Ft. Chaka Khan) - Tell Me Something good

Notera att låtar med X har Pro Gitarr/bas tillgängliga

No Sleep Till Brooklyn och Barracuda har vi sett tidigare i Guitar Hero serien där NSTB är ok och Barracuda är riktig rolig. På förtitten ser det ut som om Super Bad blir en riktig utmaning på de flesta instrumenten. De andra två låtarna har jag ingen kommentar om.

Värmetermometer: 2,5/5

Veckans DLC

Yes paketet var ganska underhållande med flera utmaningar här och där. Enda problemen är att det finns flera ställen i låtarna som är helt utan gitarr och att ett par utav låtarna är fruktansvärt långa (upp emot 10 min). Räcker till lite mer än godkänt.

Bästa Låt: Owner of A Lonely Heart

Betyg: 6/10 Starship Troopers

Spel: Guitar Hero
Konsol: Playstation 2
Releaseår: 2005
Utvecklare: Harmonix
Genre: Musikspel

Jag hade ett spel i GH-serien kvar i min samling och ironiskt nog var det det första spelet som jag saknade. Guitar Hero är spelet som skapade ett helt nytt sätt att spela TV-spel. Du fick känna dig som en rockstjärna med din plastgitarr i din soffa.

Anledningen till att jag skaffade detta spelet så sent är för att jag har hört rykten om spelet. Dåliga rykten. Så jag väntade med att skaffa det men när jag hittade spelet på begagnat hyllan för under hundralappen så kunde jag inte motstå det längre jag var tvungen att testa den och se om ryktena var sanna.

Det finns två lägen du kan spela. Antingen spelar du karriär läget där du rockar i olika arenor för att öka din status och låsa upp fler gitarrer, karaktärer och låtar eller så spelar du quickplay läget där du bara spelar låtar (ifall du inte lyckas komma något längre i karriär läget t.ex). Jag kör igång karriär läget där du får välja på en handfull karaktärer. Allt från punkaren Johnny Napalm till metal killen Axel Steel. Sedan väljer du också en gitarr som karaktären ska ha. Till början finns bara två st. En Gibson och en annan som jag har glömt vilket märke det är. När du har gjort de valen är du redo att rocka. Du börjar din karriär i ett liten scen i någon bar och får 5 låtar att välja på. Utav de 5 låtarna måste du klara 4 utav dem (5 om du spelar Hard och Expert) för att ta dig till nästa steg i karriären. Klarar du av alla låtar och nivåer så blir du en legend och öppnar upp en special gitarr (en för varje nivå).

Totalt finns det 47 låtar i spelet varav 30 finns med i karriär läget. Dessa låtar är väldigt eller relativt kända låtar som Cowboys From Hell, Bark At The Moon, Symphony of Destruction och Smoke On The Water. Enda problemet med de låtarna är att alla är covers... ganska dåliga covers. Oftast hör man inte sången och gitarren låter ibland som om den vore från en helt annan låt. De resterande 17 låtarna är inga covers men det är låtar från band som har medlemmar som jobbar i Harmonix. Med andra ord helt okända artister. Totalt sett är merparten utav låtarna ändåså roliga att spela så det gör inte så mycket att de antingen är okända eller covers.

Det stora problemet med spelet är själva spelmotorn. I spelet finns det något som heter Hammer ons och pull offs. Dessa noter ska man kunna trycka på utan att använda strängaren. Enda problemet i Guitar Hero är att man måste träffa dessa noter så exakt på millisekunden så att det nästan blir omöjligt. Detta leder till att man måste stränga nästintill varenda not i spelet. Lite irriterande men det ger mer utmaning om man är en fullblodig expert.

Totalt Intryck:
Detta spel slår inte resten av spelen i serien (kanske GH:Aerosmith och GH:World Tour) men man ska också komma ihåg att det är det första spelet i serien. Det är väldigt sällan man lyckas på första försöket. Bristerna är självklara dock. HO/PO som inte funkar som de ska, låtar som är covers samt okända och det faktum att det inte finns ett träningsläge. Men det är faktiskt ett jäkligt bra partyspel.

Bästa Låtarna:
Bark At The Moon, Cowboys From Hell och Cheat On The Church (av Graveyard BBQ)

Betyg: 6/10 Frankensteins

Album: Deconstruction och Ghost
Artist: Devin Townsend Project
Releaseår: 2011
Skivbolag: Hevydevy Records
Låtar: 9 och 12
Längd: 1:10:49 och 1:12:45
Total Längd: 2:23:34

Medlem:
Devin Townsend - Sång, Gitarr, Bas, Keyboard, Synteziser och Programering

Deconstruction Låtlista

1. Praise The Lowered
2. Stand
3. Juular
4. Planet of the Apes
5. Sumeria
6. The Mighty Masturbator
7. Pandemic
8. Deconstruction
9. Poltergeist

Ghost Låtlista

1. Fly
2. Heart Baby
3. Feather
4. Kawaii
5. Ghost
6. Blackberry
7. Monsoon
8. Dark Matters
9. Texada
10. Seams
11. Infinite Ocean
12. As You Were

Släppa två album samtidigt brukar vara ett segerrecept. Fråga bland annat Avantasia och System of A Down. Men hur ska man göra? Ska man släppa två liknande album eller två helt olika album. Devin Townsend Project (ett utav flera project av Devin Townsend) valde att gå med det senare alternativet. Så låt oss gå igenom albumen ett i taget.

Deconstruction

Jag älskar progresiv metal, särskilt när den blir lite hårdare. Därmed kom detta album som en glad överraskning. Det börjar lite småtrevande men albumet kommer igång med låten Stand. Hela albumet är enormt progresiv och väldigt mörk och hård. Sedan kan ett par utav låtarna vara väldigt svåra att ta in (längsta låten är 16:28 min lång). Efter ett par genomlyssningar står jag där med en väldigt nöjd känsla. Albumet var väldigt stabilt och starkt. Är man ett fan av Dream Theater och liknande musik så borde man definitivt kolla in Deconstruction. Inte en enda svag låt på plattan.

Bästa Låt: Planet of The Apes

Betyg: 8/10 Juulars

Ghost

Så är den andra plattan hård och progreesiv? Nej den är mer easy listening. Detta album testade verkligen mitt tålamod för jag väntade hela tiden på någon fart, vilket inte kom. Visst det är vackert och stämmningsfullt men det är sådan musik som jag inte lyssnar på. Ghost är full med låtar som bara platsar i radiokanalen Lugna Favoriter. Nej detta är inte rock. Detta är sådan musik du hör när du dör och går mot ljuset. Kan inte heller se någon som helst skillnad mellan låtarna.

Bästa Låt: Ledsen jag kan inte skilja på låtarna

Betyg: 1,5/10 Feathers

Måste sluta lägga dessa inlägg så sent. Skit samma här är morgondagens DLC

Yes Låtar:

Heart of The Sunrise
I've Seen All Good People X
Owner of A Lonely Heart X
South Side of The Sky
Starship Troopers

Notera att låtar med X kommer ha Pro Gitarr/Bas tillgänliga

Känner inte igen någon utav låtarna (förutom Owner of A Lonely Heart) men från vad jag såg på förtitten såg det väldigt bra ut. Verkar också som en väldigt bra paket för Keyboardspelare. Dock orolig för att ett par utav låtarna är lite för lånsamma för min smak

Värmetermometer: 3/5

Veckans DLC

Soundgarden är ett bra band men paketet med sex låtar som kom förra tisdagen var dåligt. Halvlångsamma låtar som är allt annat än intressanta. Väldigt slött tyvärr.

Betyg: 3/10 Outshines

Semestern fortsätter men inte för mitt musiklyssnande. Här är fyra album jag har lyssnat på den senaste veckan.

Otep - ATAVIST

Otep är ett väldigt konstigt band med olika låtstilar. Vi har låtar som innehåller spokenword, vi har brutalitet och vi har låtar som bara är långa viskningar (som jag inte kallar för låtar). Oavsett vad är ATAVIST ett album som är stabilt och det gör att jag håller mitt intresse för bandet.

Bästa Låt: Fists Fall

Betyg: 6,5/10 Bible Belts

Queensryche - Dedicated to Chaos

Jag är väldigt okänd med Queensryche så jag har inget att jämföra med Dedicated to Chaos. Men hade jag haft det så tror jag att jag hade haft samma känsla iallafall. Albumet är fruktansvärt slätstruket med nästintill ingen topp. Hör ingen intensitet överhuvud taget. Jag vet (trots att jag inte kan så mycket om deras musik) att de kan bättre.

Bästa Låt: Retail Therapy

Betyg: 2,5/10 Big Noizes

Sepultura - Kairos

Precis som med förgående band är jag väldigt okänd med Sepultura. Enda skillnaden är att jag faktiskt gillar det jag hör här. Har dock hört från andra att bandet har varit bättre. Skit samma jag gillade det här albumet och den åsikten kan ingen ändra.

Bästa Låt: Relentless

Betyg: 7/10 Spectrums

Coldspell - Out From The Cold

Ännu ett band som kör typisk amerikansk rock. Låter det annorlunda? Nej men det är inte dåligt. Jag märker av små guldkorn här och där men helheten är fullständigt ljummen. Lite mer orginalitet tack.

Bästa Låt: Time

Betyg: 5,5/10 Fates

Tänk att 2011 redan har nått halvvägspunkten. Det kändes som om man firade nyår förra veckan. Nåja detta får mig att tänka på vad i hårdrocksväg som har varit bra eller dåligt hitintills. Låt osss minnas tillbaka det senaste halvårets hårdrocksögonblick.

De bra sakerna:
Detta halvår har gett oss en massa bra skivsläpp. Särskilt från svenska artister som Hammerfall, In Flames, Amon Amarth och Arch Enemy. Det bara bekräftar att vi kan göra riktigt grym musik i vårt avlånga land. Självklart har flera utländska band gjort några sjysta släpp också som Symphony X, Saxon och Stormwarrior.

Som vanligt så har festival scenen varit fantastisk i år. bl.a har vi bjudits på återförening av System of A Down i Metaltown, Judas Priests sista världsturne och Ozzys röj i Sweden Rock. Men bäst var nog helgen mellan 1-3 Juli då Ullevi först fick besök av Iron Maiden (med Graveyard och Sabaton som förband) och sedan av The Big 4. Kanske den bästa musikhelgen Göteborg någonsin har varit med om.

De dåliga sakerna:
Tyvärr har det ju hänt en del dåliga saker under året också. Som att K.K. Downing lämnade Judas priest strax innan bandet skulle påbörja sin sista världsturne, Att Gary Moore, en utav de största gitarristerna genom alla tider, avled i början av detta år 58 år gammal.

Men det har också varit skivsläpp som har varit under förväntan som Stratovarius's "Elysium", Children of Bodom's "Relentless, Reckless, Forever" och Devildriver's "Beast".

Förväntningar inför nästa halvår:
Mina förväntningar inför det avslutande halvåret i 2011 är höga. Vi väntar flera stora skivsläpp från bland annat Megadeth, Anthrax, Five Finger Death Punch, Black Tide, Dream Theater, White Wizzard och många fler. Sedan ska jag kröna detta år med att gå på en Motörhead konsert i slutet av året.

Kommentera gärna om vad som har varit bäst och sämst hitills och vad ni längtar efter mest i nästa halvår.

Äntligen tillbaka från en resa i Danmark och redo att blogga igen. låt oss börja med att kolla in vilka låtar vi får till Rock Band nästa vecka.

Soundgarden Låtar:

Blow up The Outside World
Burden in my Hand X
The Day I Tried To live X
Fell On Black Days
Outshined X
Rusty Cage

Pro Gitarr/Bas uppgradering

Soundgarden - Pretty Noose

Notera att låtar med X har Pro Gitarr/Bas tillgängliga

Känner inte igen någon utav låtarna men de flesta Soundgardenlåtar som kommer till Rock Band är iallafall hyfsat intressanta. Dock tråkigt att det ser ut som om att keyboard spelarna blir utan låtar denna vecka.

Värmertermometer: 2/5

Veckans (och förra veckans) DLC:

ja jag hann inte med en recension av förra veckans då jag höll på med Big 4 recensionerna så den kommer här istället. Förra veckan var det en blandning av country, rock och hårdrock. En väldigt bra blandning även om Dusty Springfield och R.E.M låten var någorlunda tråkiga.

Bästa Låt: The Vapors - Turning Japanese

Betyg: 7/10 Aerials

Denna vecka var ännu en blandnings vecka med P.O.D, Erasure och Frankie Goes To Hollywood. En helt okej vecka men fyra låtar är ganska lite enligt mig. Ingen riktigt tråkig låt.

Bästa Låt: Frankie Goes To Hollywood - Relax (Come Fighting)

Betyg: 6,5/10 Booms

Band: Metallica
Speltid: Ca 2 timmar
Plats: Ullevi, Göteborg
Publik: Ca 55 000 pers
Medlemmar:
James Hetfield. Sång och gitarr
Kirk Hammett. Gitarr
Lars Ulrich. Trummor
Robert Trujillo. Bas

Spellista:
Hit The Lights
Master of Puppets
The Shortest Straw
Seek & Destroy
Welcome Home (Sanitarium)
Ride The Lightning
The Memory Remains
All Nightmare Long
Sad But True
The Call of Ktulu
One
For Whom The Bell Tolls
Blackened
Fade To Black
Enter Sandman

Extranummer:
Am I Evil? (med Anthrax och Megadeth)
Damage Inc.
Creeping Death

Metallica behöver inte en närmare introduktion igentligen så låt oss skipa den för att fokusera på själva uppträdandet.

Första gången jag såg Metallica var 2007, året innan de släppte Death Magnetic. Efter konserten var jag såld. Jag blev ett Metallica fan for life. Det var så sjukt bra så jag inte trodde att det kunde bli bättre. Så ni förstår säkert att mina förväntningar var skyhöga.

Som alla andra Metallica konserter småstartas det hela med titel spåret till Den onde, den gode, den fule och lite filmklipp för att komplettera det hela. Sedan brakar det igång med cree... whoops det var tydligen Hit The Lights. Vanligtvis är Creeping Death start låt men här chokar Metallica en fullständigt. Men bryr man sig? Nej då för de utför Hit The Lights med en sju jäkla fart så man glömmer bort allt som varit tidigare och fokuserar fullt på nuet. Sedan kommer deras svar på "Fear of The Dark", Master of Puppets. Som vanligt gör bandet det fruktansvärt bra och publiken är hela tiden med och sjunger men jag tycker att det är lite synd att den kom så tidigt. Helst vill jag ha sådana låtar i mitten av konserten eller slutet. 80-tals festen fortsätter med The Shortest Straw. En låt som Metallica gör den genialiskt brutalt. Pyrotekniken kommer in i Seek & Destroy. Hettar upp en redan överkokt tillställning. Gåshuden blir större när man kör Welcome Home (Sanitarium) särskilt när dagens största allsång kommer på plats. Trodde man att bandet hade gjort sig av med allt sitt krut redan här så hade man väldigt fel. I Ride The Lightning ökas farten till ljusets hastighet och headbangingen kommer av en impuls. Levereringen gör bandet utomordentligt. The Memory Remains är härnäst och även om det inte är min absoluta favvo låt så får man ju ändåså gåshud. Allsången efter sista refrängen håller på längre än själva låten. Sedan körs enda låten från 2000-talet All Nightmare Long. Jag blev skitglad när den kördes för att det är min favorit från senaste plattan Death Magnetic. Bandet gjorde den i lite mer thrashig version denna gång. Lät jäkligt bra. Tills den punkten hade bandet skippat den svarta plattan tills nästa låt Sad But True. Inte min favorit men den passar väldigt bra live. Efter ett litet bas solo av Trujillo börjar The Call of Ktulu. Själv är jag negativ över instrumentallåtar i liveframträdanden men här visar Metallica att de är inga nybörjare på konsertscenen. Låten utförs så perfekt, så magnifikt, så vackert, så sjukt bra att jag ett tag tror att Ktulu verkligen kommer att komma upp bakom scenen väckt från sin sömn för att förstöra världen. På storbildsskärmarna kommer sedan krigsbilder och det karaktäristiska helikopterljudet får publiken att jubla då de vet att One kommer och precis som med de andra låtarna denna kväll gör bandet den fruktansvärt grymt bra. For Whom The Bells Tolls följer därefter. Själv tycker jag att låten i sig är tråkig men live får den verkligen med en direkt. Huvudshowen avslutas med supervackra Fade to Black, Stenhårda Blackened och klassiska Enter Sandman (med allsång förstås). Extranummret börjar med det jag har väntat på hela Big 4 konserten. Ett uppträdande med alla Big 4 banden... minus Slayer. Tydligen hade låten ändrats i sista sekunden så Slayer valde att skippa uppträdandet och åka till hotellet istället. Iallafall 3/4 utav The Big 4 spelade tillsammans Diamond Heads klassiker Am I Evil?. Svaret är självklart. Yes and you're awesome too. Det var också trevligt att se banden efteråt och kramas och le. Ett fint hårdrocks ögonblick. James leker sedan med publiken och försöker få dem att tro att konserten är slut. Men publiken ville annat. Metallica avslutar spelningen med Damage Inc. och Creeping Death, kul att se den annars vanliga startlåten som avslutning istället.

Totalt Intryck:
Jag tyckte att Metallica var bra 2007 på Stockholm Stadion men det var INGENTING jämfört med det här. Vilken glöd, vilken intensitet, vilken låtlista! Jag gillar verkligen att de har tagit bort balladerna The unforgiven och Nothing Else Matters då jag tycker att de inte passar live. Även publiken var i sitt esse och gjorde denna kväll fullständigt oförglömmlig. GÅR FANIMEJ INTE ATT GÖRA BÄTTRE!

Bästa Låtarna:
Alla låtarna var fantastiska men bäst var nog Master of Puppets, Ride The Lightning och The Call of Ktulu.

Betyg: 10/10 Metallifuckingca!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Band: Slayer
Speltid: Ca 50 min
Plats: Ullevi, Göteborg
Publik: Ca 40 000 pers
Medlemmar:
Tom Araya. Bas och sång
Kerry King. Gitarr
Gary Holt. Gitarr (Ersättare för Jeff Hanneman som har blivit utsatt för ett köttätande virus)
Dave Lombardo. Trummor
Spellista:
Disciple
War Ensemble
Postmortem
Hate Worldwide
Mandatory Suicide
Chemical Warfare
Snuff
South of Heaven
Raining Blood
Black Magic
Angel of Death

Slayer skapades av de gamla barndomsvännerna Kerry King och Jeff Hanneman 1981. Året efter tillkommer även Dave Lombardo och Tom Araya. Dessa fyra har följt med sedan starten (även om Lombardo har hoppat av och kommit tillbaka mellan 1992-2001). Slayers stora genombrott kom 1986 med deras tredje fullängdare Reign In Blood, ett album som fullständigt chokade musikbranschen på den tiden p.g.a sin brutalitet. Bandet har sedan starten inte ändrat sig varken uppsättning, musikskrivande eller attityd. Detta gör Slayer till ett utav de mest konsekventa banden som finns.

Jag såg Slayer i Sonisphere förra året så jag visste vad som skulle komma. Mycket ös, fart och ett ljud som skulle orsaka en egen jordbävning. Jag tänker dock hålla mig kortfattad då jag har väldigt liten koll på Slayers låtar.

Disciple öppnade showen och redan här visar bandet vad de går för. Även om Holt inte är lika framträdande som Hanneman och King inte får headbanga längre p.g.a sin ryggskada så bjuder de på ett jäkla ös ändå. Slayer är inte ett band man borde sjunga allsång med men sådant kommer i War Ensemble. Bra att det kommer någon gång under konserten i alla fall. Öset fortsätter genom Postmortem, Hate Worldwide och Mandatory Suicide men sedan ökar bandet ännu ett litet snäpp i Chemical Warfare. Snuff fortsätter sedan där Holt och King verkligen visar upp sina gitarrfärdigheter. South of Heaven var också bra. Raining Blood är deras största hit och de gjorde det sjukt bra men varför lämnade de avslutningssolot? Avslutningen blir en enda lång njutning i Black Magic och Angel of Death, särskilt när Araya gör det där enorma skriket. Efter låtarna ber Araya publiken att le då han tar kort på publik massan. Undrar om jag kom med?

Totalt Intryck:
Precis som förra året får du musiken intryckt i trumhinnan tills du blir döv. Men man måste ändå medge att Slayer är ett sådant band som bara blir bättre live. Jag hade inte hört flertalet utav låtarna innan konserten men jag kommer definitvt att kolla in mer om Slayers historik.

Bästa Låtar:
Chemical Warfare och Angel of Death

Betyg: 8,5/10 Disciples

Band: Megadeth
Speltid: Ca 40 min
Plats: Ullevi, Göteborg
Publik: Ca 25 - 30 000
Medlemmar:
Dave Mustaine. Sång och Gitarr
David Ellefson. Bas
Chris Broderick. Gitarr
Shawn Drover. Trummor
Spellista:
Trust
In My Darkest Hour
Hangar 18
Wake Up Dead
Headcrusher
Symphony of Destruction
Peace Sells
Holy Wars... The Punsihment Due

Megadeth var skapat 1983 efter att sångaren och gitarristen, Dave Mustaine, fick kicken från Metallica. Debuten kom efterföljande år men det var andra plattan, Peace Sells... But Who's Buying, som fick fart på bandets karriär. En annan milstolpe för bandet var 1990 då de släppte Rust In Peace. Ett album som enligt många (inklusive mig) är en utav de bästa hårdrocksalbumen någonsin. Megadeth är mest känd för att vara väldigt tajta när de spelar live och att gitarr spelandet är en stor del i deras musik. Men oavsett hur man vänder och vrider på det kan man bara inse att Megadeth är en utav de ledande hårdrocksbanden i världen både då som nu.

Mina förväntningar inför konserten var väldigt låga då jag har hört att Dave är en ganska så dålig liveartist men högre förväntningar hade jag dock på spellistan. Eftersom bandet firar 25 års jubileum på Peace Sells... But Who's Buying förväntade jag mig många låtar från den plattan.

Shawn Drover öppnar konserten med sina trummor i en låt som jag inte riktigt kände igen. I efterhand tog jag reda på att det var Trust som var öppningslåten. En låt från 90-talet, en era som jag har lyssnat väldigt lite på med Megadeth. I efterhand tyckte jag att det lät okej men inte mer. Sedan kommer, enligt mig en fantastisk live låt, In My Darkest Hour. Här vill man se att bandet får till en riktig show men Mustaine håller sig bakom sin lugg, mumlar ur sig sången och står kvar på samma ställe. Dock blir själva musikutförandet bra. Mustaine kommer sedan sig till rätta i Hangar 18, en låt som har så lite text så det borde vara en instrumental. Återigen är utförandet klanderfritt men man tycker dock att man kunde ändra lite mer på solona och inte bara köra som på studioversionen. Sedan gör Mustaine något ovanligt. Han pratar mellan låtarna. Han säger att publiken är vacker och "Let's see if you recognize this one" och börjar spela Wake Up Dead. Äntligen tänker jag en låt ur Peace Sells... But Who's Buying. Som tidigare låtar blir utförandet bra men sången ganska dålig. Mer mellan låtar show då Mustaine kör refräng riffet till Headcrusher och börjar för första gången på konserten få igång publiken. Lite sent tyvärr. Sedan brakar det loss med enda låten från 2000-talet i setlisten. Då börjar publiken äntligen tända till och de gör det ännu mer när Symphony of Destruction kör igång. Intensiteten blir större och jag kan äntligen ta mina första allsångstoner för kvällen.  Den riktiga allsången kommer dock därefter med superhiten Peace Sells och äntligen börjar Mustaine sjunga lite ordentligt iallafall även om det mesta är pratsång. Hela tjottabalongen avslutas med Holy Wars... The Punishment Due där gitarrspelandet återigen visar varför det är en så stor del i Megadeths sound. Tyvärr så faller Mustaine i gamla vanor igen och mumlar sig igenom avslutningen. Avslutningsvis presenterar Mustaine bandet och avslutar med sin standard live fras "You've been great, we've been Megadeth".

Totalt Intryck:
Tur att jag hade så låga förväntningar för annars hade jag nog varit förbannad. Med en så bra låtlista som Megadeth har så tycker man att det borde bli helt fantastiskt live. Intensiteten saknas och mustaine är väldigt långt ifrån en showman. En annan tråkig sak är att konserten var så kort och bara två låtar från 25 års jubilerande Peace Sells plattan. Som tur är räddas showen av att bandet är så fruktansvärt tajt och kan sin sak när det gäller att spela instrumenten.

Bästa Låtar:
Symphony of Destruction och Peace Sells

Betyg: 5/10 Headcrushers

Band: Anthrax
Speltid: Ca 40-45 Min
Plats: Ullevi, Göteborg
Publik: Ca 15 000 pers
Medlemmar:
Joey Belladonna. Sång
Charlie Benante. Trummor
Frank Bello. Bas
Rob Caggiano. Gitarr
Andreas Kisser. Gitarr (Vikarie för pappalediga Scott "Not" Ian)
Spellista:
Caught In A Mosh
Madhouse
Antisocial
Indians
Fight'em 'Til You Can't
Only
I Am The Law

Innan jag börjar denna recension vill jag bara säga att ni ska ta den med en stor nypa salt då jag missa de dem live och fick se spelningen på SVT Play i efterhand. Vill ni ha en recension som var där och kollade på dem live så kolla in något annat ställe.

Anthrax öppnade The Big 4. Deras historia består mer av att den amerikanska regeringen ville byta deras namn (Anthrax = Mjältbrand) än om deras musik. Men man kan ändåså konstatera att de har haft en framgångsrik karriär.

Spelningen öppnades med deras superhit Caught In A Mosh. Ett bra sätt att öppna tillställningen för de Ca 15 00 åskådarna (ungefär en tredjedel av de sålda biljetterna). Här får man direkt se vad vikarien Andreas Kisser, från bl.a Sepultura, kan. Madhouse fortsätter sedan där Joey försöker få publiken att sjunga´med. Ett helhjärtat försök som ger en halvstark effekt. Härnäst öppnar Andreas med intro riffet till Trust låten Antisocial medans Joey får igång publiken. Lite tråkigt förstås att de kör en cover men det visar också hur mycket material de egentligen har. Krigsdansen i publiken drar igång efter det med låten Indians. En riktigt bra live låt och en utav få gånger som publiken verkligen var med på noterna. Till den punkten har bandet bara kört musik från den äldre eran men sedan kör de en låt från det kommande albumet. Fight'em 'Til You Can't är en äkta Anthrax låt som lät fruktansvärt bra live. ger verkligen mer smak inför det nya släppet. En annan överaskning i setlisten är Only, en låt som jag faktiskt inte har hört tidigare men som hade sina ljusa punkter. Avslutningen fick serietidnings låten I Am The Law ta hand om. En perfekt avslutning på en grym öppning på The Big 4

Totalt Intryck
Från min dator kändes det som om Anthrax var överraskande grymma. Bandet visade fullt engagemang och setlisten var grym. Andreas Kisser gjorde också ett starkt jobb som vikarie. Tyvärr var spelningen ganska kort och Anthrax kändes ändåså mer som ett förband.

Bästa Låtar
Indians och nya låten Fight'em 'Til You Can't

Betyg: Blir inget eftersom jag bara ger betyg på band som jag faktiskt såg live.

Ja då var The Big 4 helgen över :(. Tack vare planeringsstrul såg jag bara 3 utav banden. Ska försöka kolla Anthrax på SVT Play om det går. Räkna med recensioner på varje band de närmaste dagarna. Medans ni väntar kollar vi in vad som släpps denna månad.

Queensryche - Dedicated to Chaos

Har aldrig riktigt lyssnat på bandet men ett utav mina mål är att lyssna mer på de gamla klassiska banden, då framför allt deras nya material. Håller förväntningarna låga.

Iwrestledabearonce - Ruining It For Everybody

Vem kan inte älska det bandnamnet. Första låten jag hörde från dem var Tastes Like Kevin Bacon och sedan dess har jag varit fast. Hoppas att det inte blir för rörigt som det brukar bli med den genren.

Takida - The Burning Heart

USCH OCH TVI TAKIDA! Jag vill faktiskt ge dem en sista chans men är detta album lika balladfyllt som deras senaste två släpp så kommer jag att fullständigt skita i dem. Både bokstavligt och bildligt talat.

Ja imorgon beger jag mig av till Göteborg för att kolla på Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax i Ullevi. En kväll jag har väntat på sedan det blev utannonserat att dessa fyra skulle uppträda på Ullevi. Under konserter brukar jag ha noll koll (förutom då de väldigt kända låtarna spelas) men imorgon ska jag försöka hålla öronen öppna så mycket som möjligt så att jag är redo för att skriva en recension dagen efter (om jag vaknar dagen efter vill säga :P). Jag ser mest fram emot Megadeth och Anthrax då det är de två jag inte har sett sedan tidigare men självklart ser jag fram emot de andra två också. Det finns bara tre saker som måste vara med för att göra min dag lyckad.

1. Mycket ös och hårdrock

2. Inget regn (i alla fall inte lika mycket som på Sonisphere förra året)

3. I slutet av showen ska banden göra som de brukar göra under sina Big 4 shower. Uppträda Am I Evil? tillsammans.

Finns allt med plus att jag hittar någon bra merch sak som jag kan köpa så kommer jag förhoppningsvis få min bästa konsert upplevelse hittills.

Jag vill samtidigt tacka er alla som följer min blogg. Denna blogg vore ingenting utan er. Rock On!

Nästa vecka bjuder Harmonix på 5 låtar av 4 artister. Låt oss ta en titt.

Buffalo Springfield - For What It's Worth X
R.E.M - Man On The Moon
The Vapors - Turning Japanese X
System of A Down - Aerials X
System of A Down - Hypnotize

Notera att låtar med X har Pro Gitarr/Bass tillgängliga

Äntligen lite bra musik efter veckor av medelmåttighet. Springfield låten är en klassiker som kanske blir rolig även om jag är tveksam (då Country sällan funkar), Man On The Moon är också en bra låt som kommer att passa in i biblioteket. System of A Down äger och att Aerials äntligen kommer är helt fantastiskt. Men jag ser mest fram emot Turning Japanese. Jag kommer ihåg den låten på Guitar Hero: Rock The 80's där den är asrolig. Tyvärr verkar det återigen som en dålig vecka för Keyboard spelare.

Värmetermometer: 3,5/5

Veckans DLC

Dubbla 3-pack. Poison låtarna var ganska bra men de ser lättare ut än vad deras sverighets grad säger. 3 Doors Down låtarna var dock sämre och gjorde att veckans låtar inte blev någon riktig topp.

Bästa Låt:

Poison - Nothin' But A Good Time

Betyg: 6/10 Unskinny Bops