sharkruisher

Days of Jupiter är bara ett utav flera band som försöker låta riktigt tuffa och hårda men som i grund och botten spelar en lite mer mainstream artad rock. Enda skillnaden är att bandet då och då faktiskt lyckas med att låta tuffa. En annan sak som gör bandet överlägsen är det att de faktiskt har hyfsade rockballader. Det behövs dock riktig finslipning för att de ska bli större men de har potential, utan tvekan.

Smått tragisk gothmetal verkar vara väldigt populärt och starkt i år. Förutom Paradise Lost har även bland andra Woods of Ypres occh Gojira släppt fin fina alster i år inom samma genre. Tragic Idol når kanske inte riktigt samma höjd som varken L'Enfant Sauvage eller Woods 5 men albumet står ändå så väldigt bra med konkurrensen. Den där tragisk magiska soundet ger en känsla och ett ljud som är svårslaget. Men som sagt, inte det bästa från genren i år.

 

Förutom det faktum att danskarna har väldigt svårt att stava ett ord utan att sätta ett m före är Mnemics femte fullängdare en ren röra. Det är bra musik, inget snack, men låtarna blandar sig till en enda svårsmält klump. Det tar ett bra tag innan jag hittar något som står ut från mängden. Synd då danskarna rent musikmässigt håller samma höga klass som de hade i förra albumet, Sons of The System. Lite mer variation och betyget hade ökt flera hackor uppåt.

Till en början var jag väldigt osäker om jag skulle klassa Mpire of Evil som ett thrashmetal band och jag var även osäker på hur bra deras debut var. Efter ett par genomlyssningar kan jag nu konstatera att Mpire of Evil spelar en svängig men samtidigt mogen variant av thrash och att låtarna i Hell To the Holy håller en bra klass. Men om bandet vill få fortsatt förtroende från mig måste nästa album direkt visa att detta är thrash och inte smyga fram med det samtidigt som låtmaterialet måste bli jämnare.

Instrumentalalbum är alltid lika svåra att recensera. För att få en bra förståelse över albumet måste man nästan veta vad artisten har gjort tidigare. Tyvärr är det så att The Story of Light är steget efter det som Vai har släppt tidigare. Det är inte så att materialet är dåligt, utan att det känns som om Steve Vai inte utmanar sig själv längre. Han satsar mer på låtuppbyggnad än på att visa sin skicklighet. Jag är helt okej med det men det känns inte riktigt rätt ändå. Börjar Steve bli trött på att spela häcken av sig? Endast framtiden vet svaret.

Artist: Testament

Album: Dark Roots of Earth

Releaseår: 2012

Skivbolag: Nuclear Blast

Antal Låtar: 12

Längd: 1:03:55

Greg Christian - Bas

Alex Skolnick - Gitarr

Eric Peterson - Gitarr

Chuck Billy - Sång

(om ni undrar var trummisen är så är det så att Testament för nuvarande inte har en permanent trummis. Trummorna i skivan spelades in av Gene Hoglan (Dethklok) och Chris Adler (Lamb of God))

 

1. Rise Up

2. Native Blood

3. Dark Roots of Earth

4. True American Hate

5. A Day In The Death

6. Cold Embrace

7. Man Kills Mankind

8. Throne of Thorns

9. Last Stand For Independence

10. Dragon Attack

11. Animal Magnetism

12. Powerslave ( Cover. Original av Iron Maiden)

 

Det kom som lite från ingenstans. Efter nio långa år släppte ett utav tidernas största Thrashmetal band, Testament, sitt nya album The Formation of Damnation. Och vilket album det var. Full fart från början till slut och intensiteten verkade ändlös. Ett album som var ett utav 2008 års bästa. Nu har det gått fyra år och Testament är redo att släppa lös ännu en attack mot hårdrocksälskare världen över. Denna gång heter alstret Dark Roots of Earth.

 

Precis som föregångaren har Dark Roots of Earth flertalet starka, kraftfulla men framför allt snabba låtar i arsenalen. Men det som skiljer de senaste två albumen åt är att Dark Roots of The Earth har en större variation av låtar. Det är inte bara låtar som osar adrenalin. Vi har lite mer finstämda låtar som Cold Embrace, lite mer tunggung i titelspåret och någon sorts kinesiskt beat i Dragon Attack (Ja, jag vet att det låter konstigt men lyssna själva så får ni se.). I texterna visar dessutom Chuck Belly verkligen att han är stolt över sitt inhemska kulturarv (Chucks släkt härstammar från Pomo indianerna). Det märks redan på titlarna Native Blood, True American Hate och Man Kills Mankind. Väldigt intressant.

 

Förutom låtarna om Indianernas (förlåt, de amerikanska urinvånarna) kamp mot förtrycket som är mot dem imponerar även låtarna Last Stand For Independence, Rise Up, titelspåret och covern av Iron Maidens Powerslave. Ja, jag gillar det Testament har gjort med denna klassiker. Bandet har gett låten lite mer fart, styrka och pondus. Även om det inte slår originalet är denna cover så nära perfekt som en cover kan bli. Men bara för att jag har rabblat upp vilka låtar som står ut i mängden betyder det inte att du ska hoppa över resten av materialet. Dark Roots of Earth har en jämnhet som är svårmatchad och en helhet som känns solid. Med andra ord så finns det inte mycket att klaga på om albumet som helhet.

 

Jag tyckte att The Formation of Damnation var bra men Dark Roots of Earth är banne mig ännu lite bättre. Bandet har lyckats krama ur all sin skicklighet och rutin och gjort ett fin fint album av världsklass. Det är väldigt svårt att hitta några direkta svagheter när bandet dundrar på som bäst. Jag börjar nästan fundera på att utöka den där "Thrashens Big 4" till ett Big 5 om bandet fortsätter på denna väg.

 

In This Moment har en utav hårdrocksvärldens bästa kvinnliga röster i Maria Brink. Låt nu också musiken vara minst lika bra så att bandet kan få ett fantastiskt 2012.

 

Bandet som startade som ett cover band under namnet Fozzy Osbourne är nu redo att ge ut sitt fjärde album. De kanske inte är lika bra som The Prince of Darkness men talang har grabbarna plus en sångare som låter snarlik Ozzy. Win.

 

En utav den instrumentala genrens storheter gör sig redo för sitt åttonde soloalbum. Vai är en fantastisk gitarrist och en magnifik låtskapare. Tampas mot John 5 om årets instrumentalalbum.

Håller detta band på än? Tydligen, för Lynyrd Skynyrd släpper nu sitt trettonde album 39 år efter debuten. Få se om kreativiteten är lika stor då som nu eller om bandet går på tomgång.

 

Tyska powermetal giganterna Grave Digger var, enligt mig, lite av en besvikelse för två år sedan då man släppte sitt senaste album. Förhoppningsvis blir Clash of The Gods, album nr. 15 i ordningen, ett rejält lyft för tyskarna.

Semestern är slut. Här får ni recensioner på fyra album jag har lyssnat på under semesterveckan.

 

 

Ettt tips till er alla som ska lyssna på detta album. Gör det inte medans ni solar. Det är stor chans att ni kommer att sitta där länge och bränna er. Det tar ett tag att få fatt på Ne Obliviscaris musik mycket på grund av att deras låtar är långa och att nästan alla låtar har en lång lugn del någonstans under låten. En annan sak som utmärker sig är användandet av fioler. Jag är helt för användning av annorlunda instrument inom hårdrocken så länge den inte tar över vilket det gör då och då här. Det är dock en väldigt bra debut från Australienarna helt klart.

 

 

Går det åt helvete nu när Hank har lämnat bandet? Nej, det skulle jag inte vilja säga. Även om Tony Sylvester inte är en lika stor personlighet som Von Helvete är han klart en kompetent ersättare och fullgod sångare till detta deathpunk band. Sexual Harassment satsar mycket på svängig musik som försöker låta tuff (något som inte riktigt lyckas till hundra procent). Vi har en handfull goa låtar men också ett par spår man lätt hoppar över. Helt okej men bandet kan bättre.

Det märks att God Forbid har talang. Man blir lätt euforisk över låtar som Pages, Cornered, Scraping The Walls och Overcome. Tyvärr är God Forbid alldeles för ojämna i sitt utförande. Det känns som om att de inte riktigt har hittat balansen mellan de melodiska och thrashiga tongångarna. Det känns ibland lite lätt rörigt. Ett plus som bandet dock visar är att sången har blivit bättre. Putsa extra på låtskriveriet så kan ni skapa ett mästerverk.

The Poodles, H.E.A.T, Europe och Dynazty i all ära men det är Crazy Lixx som enligt mig är den just nu starkaste kraften inom svensk glammetal. De kanske inte är inovativa (Säg mig något glamband som är inovativa så bjuder jag på en bärs) men de spelar tajt och håller en jämn nivå genom sina album. Den andra given Riot Avenue är något svagare än debuten New Religion men bandet visar på ett härligt go och gör vad de ska. Vill dock se att de ska höja sig ett litet snäpp till om de ska stanna kvar på tronen.