sharkruisher

På torsdag åker jag iväg på en veckas lång semester vilket betyder sol, bad och inga blogginlägg. Dock kommer jag fortsätta att beta ner min "Ska lyssna på" lista i solstolen. Men redan nu har jag lyssnat på ett flertalet album som jag nu ska ge min åsikt om. Rock On!

 

Även om Prong är mer kända för sina tunga riff och fart så är det gunget i Carved Into Stone som gör albumet bra. Låtar som Path of Least Resistance och Revenge... Best Served Cold lyckas tunggunget att engagera och väcka uppmärksamhet. Men även de lite hårdare låtarna ger ett visst intryck också. Även om det intrycket är av någorlunda sämre kvalite finns det ljus i bland andra Eternal Heat och Subtract. Ett bra album, om man ser till Prongs normala standard.

Neo-klassisk hårdrock när den är som allra bäst. Nightmare bjuder oss verkligen på 52 minuters rent musikgodis fyllt med sköna riff och välgjorda melodislingor. Helheten i albumet är perfekt avvägt och bandet gör sitt absolut yppersta för att hålla en hög klass genom plattan... vilket de lyckas med. Enda klagomålet är att alla låtar må vara bra men det är ingen låt som riktigt skriker perfektion. Det är det som nästan gör plattan till ett legendariskt mästerverk... men bara nästan.

(Super)bandet HELLYEAH, som innehåller tidigare medlemmar från bland andra Pantera och Mudvayne, ångar på där dom slutade med sina två tidigare album. Sydstats rock om sprit, slagsmål och cowboys. Denna kombination hade kunnat bli riktigt lyckad om det nu inte vore så att bandet agerar som om de vore något sorts skämt. Deras musik blir bara löjlig när sångaren Chad Gray babblar på i full fart. Dock känns det som att bandet ta små baby steg framåt album för album och deras musik känns mer genomtänkt och effektiv än tidigare. Men låtar som Drink Drank Drunk och Dig Myself A Hole måste bort.

Musiken som Anarchy Club spelar är mycket svängig men ibland lite väl förutsägbar. Därför känns en del låtar i Life In the Underground, som All The Fires Burning och Hidden Secret Song, som en lättnad då de är lite annorlunda och oväntade. Men för att bandet ska riktigt lyfta måste de hålla lite jämnare nivå. Att ha låtar som heter Hello Kitty och en halvtråkig cover av Motörheads Orgasmatron är inte helt okej.

Det var länge sedan jag senast lyssnade på ett metalcore album. Efter att ha lyssnat på Life Cycles kom jag ihåg varför. Banden som spelar genren krånglar allt som oftast till det och musiken blir en enda röra. The Word Alive Gör ett riktigt bra försök med att få varje låt att stå på egna ben men det känns mer som om bandet istället har satsat på kvantitet än kvalite. Ett bra album som kunde ha blivit bättre om man hade tagit bort 2-3 låtar.

Man vet att man är föredettingar när inte ens rappandet i ett Nu-metal band fungerar. Så är fallet med "The one album wonder" P.O.D. Ända sedan deras succealbum Satellite har bandet aldrig återupphämtat sig. Murdered Love är sannerligen ytterligare en i raden mediokra album från bandet. Kan detta vara ytterligare en spik i kistan som är menad för Nu-metalen? Svårt att säga men det står klart att genren är på väg att dö ut inom en snar framtid.

Gojira må till stor del vara riktigt tunga men bandet vet också hur man skapar beroende framkallande musi. En perfekt blandning av hårdhet, mästerliga riff och minnesvärda melodislingor gör L'Enfant Sauvage till ett album att räkna med. Ännu ett superalbum från 2012. Herregud, om det fortsätter så här kommer min årsbästalista vara drygt 50 album långt. Gött!!

 

Detta band påminner mig om en lite långsammare version av gamla Hammerfall, vilket gör mig lycklig. Bandet kanske inte är riktigt finslipade ännu men jag ser en stor potential hos dessa grabbar. Gör bara er musik lite snabbare, riffen lite hårdare och samarbetet lite tajtare så kan dem bli en kraft att räkna med i framtiden. PS gör era album lite längre, 33 minuter är lite väl kort.

 

Tomorrow's Outlook spelar en blandning utav de roligaste metalgenrerna som finns. Power- och progresivmetal. Så hur kommer det sig att bandet tråkar ut mig? Mycket på grund av att låtmaterialet är väldigt svagt men också  för att det inte finns någon riktig känsla över musiken. Känns inte genomarbetad. Den enskilda bra delen med albumet är textraden "I'm getting older just like a fine wine". Kom tillbaka när ni har hittat känslan för musiken.

 

Visst blev man besviken till en början när det inte var så mycket kör över Bangalore Choir men det som gjorde mig mest besviken var att bandet tydligen inte vet vilken musikstil de ska utföra. Ena sidan har vi 80-tals rock, sedan country och även lite uptempo musik. Bestäm er någon gång så att ni kan fokusera mot en riktning istället för att åka runt överallt och låta det kvantitiva ta över. Fokus grabbar!

 

Svenska bandet The Murder of My Sweet imponerade inte på sin debut Divanity. Detta andra album imponerar inte heller. Bandet är som en mycket svagare version av Within Temptation där sångerskans röstomfång är begränsat. Bandet kan utan tvekan skriva tuggummirefränger men man kommer bara halvvägs med det. Det gäller att kunna skapa något som är unikt vilket bandet har misslyckats med.

Artist: Serj Tankian

Album: Harakiri

Releaseår: 2012

Skivbolag: Reprise Records

Antal Låtar: 13

Längd: 50:24

Serj Tankian - Sång

Mario Pagliarulo - Bas

Erwin Khackikian - keyboard

Troy Zeigler - Trummor

Dan Monti - Gitarr

Jeff Mallow - Gitarr

 

1. Cornucopia

2. Figure It Out

3. Ching Chime

4. Butterfly

5. Harakiri

6. Occupied Tears

7. Deafening Silence

8. Forget Me Knot

9. Reality TV

10. Uneducated Democracy

11. Weave On

12. Revolver

13. Tyrant's Gratitude

 

Världens coolaste Libanes tillika System of A Downs sångare Serj Tankian har nu släppt sitt tredje soloalbum som är döpt till Harakiri. Ett album som, enligt honom själv, är det bästa albumet han har gjort rent musikaliskt sett. Håller jag med om det påståendet? Ja det får jag göra. Harakiri går tillbaka till de lite hårdare tongångarna vi fick höra från Elect The Dead och struntar nästan helt i den symfoniska biten från Imperfect Harmonies. Men det är inte det att musiken låter bättre som gör albumet så bra utan det faktum att helheten känns mer sammanhållen än i tidigare två släpp.

 

Som vanligt när man snackar om Serj har vi en utmärkt hårdrockssymbios av galenskap och politiska budskap. I Harakiri kritiserar Serj bland annat dokusåporna, djurplågeri och företagscheferna. Detta görs förstås med en enorm glimt i ögat.

 

Serj har en helt fantastisk och unik röst och han vet exakt hur han ska få det mesta utav den. Det blandas med höga och låga toner i princip alla låtar plus att han trampar på linjen mellan galenskap och genialitet i bland annat Ching Chime och Reality TV.

 

Albumet öppnas med de två singlarna Cornucopia och Figure It Out. Två ganska så repetiva låtar men man hänger med direkt på dem. Figure It Out säger dessutom det som i princip ingen vågar erkänna. Chefer är en sorts sjukdom som stjälper mer än vad de hjälper. Ching Chime är rent av från vettet, Butterfly är vackrast och titelspåret har en utav de bästa texterna i albumet. Andra låtar som imponerar rejält är svängiga Weave On och Tyrant's Gratitude, välkomponerade Occupied Tears och hårda Uneducated Democracy.

 

Totalt Intryck:

Det är inte riktigt SOAD klass men det är förståeligt. Dock har Serj gjort sitt hittills bästa soloalbum i Harakiri. Texterna och sången är som vanligt klanderfri men det som höjer albumet högre än föregångarna är helheten. Knappt en enda svag låt i ett genialt galet album.

 

 

Har aldrig riktigt gillat Grand Magus, mestadels för att deras musik känns någorlunda platt för någon anledning. Därför blev The Hunt lite av en glad överraskning. The Hunt har en bättre stämning och flöde än vad tidigare Grand Magus material har. Men det finns fortfarande mycket att hämta om jag ska bli exalterad över bandet som helhet.

 

 

Ja, detta är Accept gitarristen Herman Franks soloprojekt med bland andra At Vance sångaren Rick Altzi och den före detta bassisten i Running Wild Peter Pichl. Håller detta album samma klass som Accept? Helt klart. Bandet utför en väldigt utsökt och välsmakande hårdrock. Herman Franks musik går, precis som titel avslöjar, rakt in i magen och tar andan från en. En väldigt skön känsla faktiskt.

 

 

 

Teodasia hade allt upplagt framför sig. Bandet spelar en väldigt symfonisk metal med en kvinnlig sångröst och de satsade mycket på att skapa en bra känsla genom hela albumet. Men det faller platt. Det blir alldeles för tråkigt och till slut rör man ihop allting. Man vet inte när en låt slutar och när nästa börjar. Nä, det albumet glömmer vi snabbt, låt oss gå vidare istället till något som väcker lite uppmärksamhet.

 

 

Sveriges svar på Heart har lämnat Melodifestivalen bakom sig (tävlade 2010 med låten Heaven or Hell) och siktar framåt med sin tredje fullängdare. Ett album fylld med en god blandning av lättsmält punk och lite jävlar anamma. Passionen och inställningen är det inget fel på dessa brudar men jag saknar fler knockouts. De borde komma fram med fler än vad de ger ut. Fortfarande ett bra album ändå. Rock on girls!

 

 

Det är synd att The Offspring är så ojämna i sitt utförande. Hade bandet hållt en jämn och hög nivå hade detta punk band kanske varit en utav mina absoluta favoritband. Tyvärr gör dem låtar som Cruising California (Bumpin' In My Trunk) och OC Guns som gör en väldigt besviken på bandet. Som tur är vägs albumet upp av en bra start och avslutning. Annars hade det blivit pannkaka av alltihop.

 

Artist: Linkin Park

Album: Living Things

Releaseår: 2012

Skivbolag: Warner

Antal Låtar: 12

Längd:  37:01

Joseph Hahn - DJ

Rob Bourdon - Trummor

Phoenix (Dave Farrell) - Bas

Chester Bennington - Sång

Mike Shinoda - Sång, Gitarr

Brad Delson - Gitarr

 

1. Lost In The Echo

2. In My Remains

3. Burn It Down

4. Lies Greed Misery

5. I'll Be Gone

6. Castle of Glass

7. Victimized

8. Roads Untraveled

9. Skin To Bone

10. Until It Breaks

11. Tinfoil

12. Powerless

 

Ända sedan debuten år 2000 har Linkin Park varit ledande i genren Nu-metal med sin blandning av tunga gitarrer, electronica och rap. Men på senare dagar har electronican tagit mer och mer över bandets musik och lämnat ganska så otäcka spår efter sig.

 

Nu är det 2012 och bandets femte album är här. I och med detta släpp ställer jag ett ultimatum till Linkin Park. Visa åtminstonde lite av era rötter, det som var bra med er musik, annars kan ni glömma att jag lyssnar på er igen (åtminstonde nytt material). Jag gillar i och för sig inslaget med electronica men när det väl tog över som det gjorde i deras senaste album, A Thousand Suns, blev det bara för mycket.

 

En annan sak som gjorde att jag hatade A Thousand Suns är att sångarna, Mike Shinoda och Chester Bennington, inte fått ut max av sina röster. Chester är en utav de bästa sångrösterna inom hårdrocken när han kör på max och Mike är en duglig rappare som tar exakt rätt mängd av plats men i senaste albumet försvann båda sångarna lite väl mycket. Det vill jag inte att det ska hända igen.

 

Albumet börjar ganska så kommersiellt med singeln Burn It Down och troligtvis kommande singlar Lost In The Echo och In My Remains. Tre låtar som beskriver hur bandet ligger till idag ganska så bra. Det är väldigt tilltalande låtar men enormt långt ifrån vad bandet egentligen kan. Jag kan helt klart lyssna på dem men det är väl inga låtar som kommer gå varma på mina högtalare precis. Det kan man dock säga om tre utav de kommande fyra låtarna istället. Lies Greed Misery, I'll Be Gone och Victimized är så som Linkin Park ska låta. Här får gitarrerna äntligen komma fram i rampljuset samtidigt som sångarna försöker nå maxgränsen på deras kapacitet. Synd bara att den bästa låten, Victimized, enbart är 1:46 minuter lång.

 

De sista låtarna i Living Things visar tyvärr det som i princip har förstört Linkin Park som hårdrocksband. Mer parten utav dessa låtar är lugna låtar som får mig att vilja slå in skip knappen. Ända sedan Linkin Park fick en jätte hit i låten Numb har man försökt att återskappa succen och misslyckats varenda gång. Snälla, gör mindre låtar utav denna typ och gör låtar som känns äkta och inte påtvingade. Det lär med all sannolikhet inte hända men man kan alltid hoppas.

 

Så har bandet gått tillbaka till rötterna och återfått mitt förtroende? Nja, förtroendet är någorlunda tillbaka och bandet är på god väg tillbaka till sitt hårda förflutna. Men de är inte där än. Living Things är bättre än vad jag hade förväntat mig och hade det inte varit för den lugna avslutningen hade albumet varit en kandidat till årsbästa listan. Jag är dock nöjd med Living Things som är det bästa albumet sedan Meteora. Men det kan bli bättre.

 

 

Ja, Juli ser ut att bli en väldigt seg månad som vanligt. I alla fall, eftersom System of A Down bara spelar konserter ihop, just nu, så man får nöja sig med SOADs frontman och hans soloprojekt. Jag älskar Serjs röst och hans två tidigare soloalbum var riktigt bra. Förväntar mig symfonisk rock med lite politiskt budskap inblandad i texten.