sharkruisher -

Minirecensioner: Kreator, Devil's Train, Battle Beast, Shadows Fall, Domination Black

Kreator - Phantom Antichrist

Thrash metalen har än så länge ett fantastiskt 2012. Gryma albumsläpp från bland andra Overkill och Nekromantheon samtidigt som storheter som Testament och Slayer väntas släppa nya album i år. Kreator då? Självklart levererar dem med ett album som visar pondus och styrka men visar också en väldigt mångsidig sida av bandet. En väldigt bra och stabil platta från de rutinerade tyskarna.

Bästa Låt: Your Heaven, My Hell

Betyg: 8/10 Mars Mantras

Devil's Train - S/T

Nykomlingarna i Devil's Train tar inga fångar direkt från start. I deras självbetitlade debut visar bandet en råstyrka som kan matcha de mer rutinerade gången och en uppkäftighet som man vill se från en debutant. Men tyvärr snubblar bandet ibland på deras mer lugnare verk vilket drar ner betyget. Men bandet har helt klart en framtid inom musikindustrin även om jag vill att de ska vara lite mer originella.

Bästa Låt: Room 66/64

Betyg: 7/10 Yellow Blazes

Battle Beast - Steel

Detta album har varit på min Ska Lyssna På lista ända sedan albumet släpptes, vilket var i början av detta år. Jag ångrar nu att jag inte har lyssnat på Steel tidigare. Battle Beast bjuder oss på ett först klassigt album med stark sång och ren kämpavilja. Vann tydligen Wacken Open Air Metal Battle Contest år 2010. Lyssnar man på Steel förstår man varför det finska bandet vann.

Bästa Låt: Cyberspace

Betyg: 8,5/10 Die-hard Warriors

Shadows Fall - Fire From The Sky

Älskar Shadows Fall och deras perfekta mix av thrash, core och power. Dock har jag inte varit imponerad av deras senaste skivor. Men i Fire From The Sky tar de fram hela artelleriet och bombar oss som lyssnar med klasslåt efter klasslåt. En rejäl uppryckning sedan sist och ett perfekt utförande från grabbarna. Dock saknas det där lilla extra för att nå upp till fullständig perfektion.

Bästa Låt: The Wasteland

Betyg: 9/10 Eternal Lifes

Domination Black - Dimension: Death

Ååååååh vad jag älskar den här typen av metal. Med en skön blandning av neo-klassisk hårdrock och power känsla har Domination Black verkligen imponerat på mig. Med låtar som Legacy of Fear, Evilizer, Cold Touch och The Final Sigh kan väldigt lite gå fel. Men gräddet på moset är sångaren Matias Palm. Jädra vilken pipa han har. Jag vill samtidigt ha den där jackan som maskoten har på sig på skivomslaget.

Bästa Låt: Cold Touch

Betyg: 9/10 Evilizers

2012-06-26 @ 22:51:51 Permalink Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Karriärsrecension: Accept Del 1

Jag har bestämt mig att jag fortsätter med karriärsrecensioner. Hur väljer jag ett nytt band? Jag följer min Spotifylista och tar banden i alfabetisk ordning. Först på tur är tyska Accept med 13 album i sitt bagage. Nu kör vi.

Accept

Första gången jag lyssnade tänkte jag "det här kan inte stämma. Var Udo inte med från början?". Jo, han var med från start men han hade på den tiden inte riktigt utvecklat sin egna sångstil till den perfektion som vi känner igen idag. Så lite chockad blev jag allt. Annars är debutalbumet en medelmåttig historia. Jag kan tänka mig att det var ett utav de snabbaste albumen på den tiden den kom ut (1979) men idag har den ingen klös i klorna. En helt okej debut.

Bästa Låt: Free Me Now

Betyg: 5,5/10 Seawinds

I'm A Rebel

Väldigt lik debuten men i I'm A Rebel hittar vi en lite mer finkänsligare sida av Accept i ett par låtar samt att Udos röst börjar ta sin sanna form. Albumet är dock fortfarande ganska så slätstruken och det finns ingen låt som sticker ut. Möjligen att titelspåret vågar visa sig framme då den påminner om en gammal svensk punkdänga. Känner dock att bandet är mer samspelta och gör detta album något bättre än sin föregångare. På rätt väg framåt i alla fall. Skippa bara discobeaten som vi hittar i I Wanna Be No Hero.

Bästa Låt: Thunder And Lightning

Betyg: 6/10 China Ladies

Breaker

Från och med detta album börjar den era som definerar bandets stil. Breaker är lite snabbare, lite kraftfullare och mycket bättre än sina föregångare. Bandet vågar ta mer plats och visa en uppkäftighet som världen inte har skådat på den tiden. Dock har plattan sina brister som att de lugnare låtarna inte riktigt håller högsta klass. Breaker är trots det ett album som var, och är, ett album som hjälpte hårdrocken att gå mot den väg som den nu går.

Bästa Låt: Run If You Can

Betyg: 8/10 Sons of Bitches

2012-06-18 @ 19:37:38 Permalink Karriärsrecensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Recension: Clockwork Angels

Artist: Rush

Album: Clockwork Angels

Releaseår: 2012

Skivbolag: Anthem Records

Antal Låtar: 12

Längd: 1:06:04

Medlemmar:

Geddy Lee - Bas, Sång

Neil Peart - Trummor

Alex Lifeson - Gitarr

1. Caravan

2. BU2B

3. Clockwork Angels

4. The Anarchist

5. Carnies

6. Halo Effect

7. Seven Cities of Gold

8. The Wreckers

9. Headlong Flight

10. BU2B2

11. Wish Them Well

12. The Garden

Den progresiva rockens farbröder i Rush har nu släppt sitt nittonde studioalbum, Clockwork Angels, ett episkt album om en ung mans resa där han försöker följa sina drömmar. En resa där han får träffa på pirater, förlorade städer, alkemister, anarkister med flera. Alltså ännu ett konceptalbum av Rush.

När det gäller konceptalbum måste allt verkligen sitta. Historien måste vara spännande och låtarna måsta ha en röd tråd som går genom hela albumet. Som tur är har bandet gjort detta förut i bland annat 2112 så Geddy, Neil och Alex vet vad de håller på med. På tal om 2112, läs av var visarna står på klockan i albumomslaget. De står på 9:12 eller om man tar kvällstid, 21:12.

Albumet visar en väldigt mångsidig sida av Rush. Det öppnas med en väldigt snabb och rak låt kallad Caravan men den har sina episka stunder under refrängen vilket ger en go tempoändring som man lätt kan digga. Lite mer lugnare och mer finstämd känsla bringas fram i låtarna Halo Effect och The Garden medan låtar som Headlong Flight och titelspåret ger mer utmaning. Jag var själv orolig att albumet skulle innehålla en låt som skulle drifta iväg och inte hålla sig till konceptet men alla tolv låtar smälter samman väldigt bra samtidigt som de kan stå väldigt starka var för sig. Så som ett konceptalbum ska vara. Bland de extra höga topparna finns singlarna (Caravan, Headlong Flight), BU2B, The Anarchist och titelspåret.

Precis som vanligt med Rush sitter även instrumenten helt perfekt. Neil Peart trummar på med sina gryma fills och beats, Alex Lifesons riff och solon sitter som en smäck och Geddy Lees basspelande är lika lysande som vanligt. Sedan tycker jag dessutom att Geddy sjunger bättre än vad han brukar göra vilket ger ett extra plus.

Totalt Intryck:

Jag är egentligen inget jätte fan av Rush. Jag har bara hört deras mest kända låtar som Tom Sawyer, YYZ, Working Man och ett par fler. Låtar som har antingen fått mig att bli väldigt nöjd eller fått mig att gäspa. Efter att ha lyssnat på Clockwork Angels är jag nu såld. Ett helt fantastisk konceptalbum fylld med varierade låtar och ett fantastiskt handarbete bakom. Rush har verkligen lyckats här och om jag kan min Rush historia rätt kan detta album vara bandets bästa sedan Moving Pictures. Från och med nu är jag ett fan av bandet.

Bästa Låt: Headlong Flight

Betyg: 9,5/10 Halo Effects

2012-06-16 @ 23:58:03 Permalink Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Minirecensioner: Jorn, Children of Nova, John 5, At Vance

Jorn - Bring Heavy Rock To The Land

Norges svar på Motörhead. Alltid stabila men aldrig riktigt utstående. Sådan rock leder sällan till perfektion men den är fruktansvärt effektiv. Inget undantag här, Jorn bjuder på 11 låtar med skön gung och säkra riff. Det blir aldrig överraskande men aldrig riktigt tråkigt heller. Det som dock gör Jorn till ett band att räkna med är att stämmningen alltid finns där. Det är norrmännen en utav de bästa på. Men var de tvugna att ha två stycken covers på sin platta? En är väl tillräckligt, två visar på skrivkramp.

Bästa Låt: A Thousand Cuts

Betyg: 7,5/10 Black Mornings

Children of Nova - Impossible Landscape

Under hela lyssningssejouren tänker jag "jag borde inte gilla det här. Jag borde faktiskt hata det jag lyssnar på just nu.". Men det är något med Children of Novas stämmningsfulla och vackra musik som får mig att gå igång. Allt sitter perfekt på sin plats. Sången, instrumenten, tajmingen ja allt är där. Allt blir till slut så psykadeliskt att jag inte kan sluta älska det. Så nära eufori som man kan komma i musikform. Detta band har lyssande framtidsutsikter.

Bästa Låt: It's Just A Ride

Betyg: 8,5/10 Silhouettes

John 5 - God Told Me To

John 5 är tidigare gitarrist i Marilyn Manson och nuvarande gitarrist för Rob Zombie. Bara det säger lite om hans spelstil. I instrumentalistens sjätte studioalbum kör han på med lite skrämselfaktor och många galna gitarrslingor. Men vi blir också bjudna på lite mer lugna, akustiska och country liknande låtar. Den delen gillade jag inte men det ger en bra balans till albumet. John 5 är skicklig och låtarna berättar en helt egen historia var för sig men i instrumentalalbum måste verkligen allt sitta och det gör det inte riktigt här. Dock en helt okej instrumental cover på Michael Jacksons Beat It.

Bästa Låt: The Hill of The Seven Jackals

Betyg: 7/10 Killafornias

At Vance - Facing Your Enemy

Detta album kunde ha blivit flera mil bättre. Första halven visar en kvalité som jag förväntar mig av band som spelar lite mer neoklassisk hårdrock medans andra halvan bara blir till en ren sörja. Gillar inte heller riktigt sångaren och hans röst. Nä, skärpning At Vance om ni vill blanda er in bland de riktigt stora banden inom er genre.

Bästa Låt: Eyes of A Stranger

Betyg: 5,5/10 Saviours

2012-06-10 @ 15:27:11 Permalink Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Biljetten var bokad, Black Sabbath var återförenade och förväntningarna var på topp inför årets största enskilda konsert. Då kom bomben. Tony Iommi hade drabbats av cancer och nästan alla Black Sabbath spelningar blev inställda och ersatta av Ozzy & Friends. Allt som fanns kvar efteråt var en stor tomhet.

Det har nu gått ca. 4 månader sedan beskedet och besvikelsen har lagt sig nästintill helt men mina förväntningar var nästan nere vid botten när jag var på väg till Malmö Stadion för att se enbart en fjärdedel av Sabbath. Jag kände dock att en konsert är alltid en konsert så jag ville göra det bästa av situationen.

Jag kom in i arenan mitt under förbandets konsert. Förbandet var Black Label Society, Ozzys ex gitarrist Zakk Wyldes egna band. Jag har ingen jätte koll på bandet men jag har lyssnat på deras sneste släpp, Order of The Black, och jag gillade soundet. Själva konserten var snabb, kraftfull och energirik. Grymt gitarrarbete från Zakk även om det då och då gick lite överstyr. En bra uppvärmning helt enkelt (för Zakk och publik).

Typ en halvtimme senare drar showen igång. Men det börjar inte med en entre av mörkrets furste, det började med en film på storbildsskärmarna som visar Ozzys hela karriär. Från tiden med Black Sabbath och genom hans solokarriär. Sedan kommer han äntligen in med resten av sitt band och drar igång Bark At The Moon. Full fart från start med andra ord. Ozzy visar direkt lekfullhet och sprutar ner den främre delen av publiken med sin vattenslang och Gus G flammar på med sin gitarr. Kanske tog Ozzy ut sig lite för hårt lite för tidigt med tanke på upplägget av låtarna. Efter öppningen följde Mr Crowley, Suicide Solution, I Don't Know och Shot In The Dark. Alla bra låtar men Ozzy behöver inte ta ut sig till absoluta max här men han visar fortsatt initiativ och go, vilket resten av bandet också gör.

Efter det går Ozzy bort från scenen för att kanske ta en tupplur? Istället får Gus G och, framför allt, trummisen Tommy Clufetos briljera i Black Sabbaths instrumentallåt Rat Salad. Clufetos visar helt klart hela sitt register och gör en värdig version av låten. Även Gus G gör ett starkt intryck under låten.

Rat Salad drog därmed igång Sabbath delen av spelningen och när Ozzy kommer tillbaka på scen har han med sig Geezer Butler samt Slash. Först ut är klassikern Iron Man där musikerna på scenen gör det bra men det fanns utrymme till förbättring. War Pigs fortsätter showen med krigsbilder på monitorerna och en hel del tveksam allsång. Det märktes verkligen att det inte var fullsatt. Toppen kommer istället på enda Sabbath låten som inte kommer från albumet Paranoid nämligen N.I.B. Här bjuder killarna på nästintill allt. Butler levererar enormt på det inledande bassolot, Ozzy ångar på och Slash spelar så som bara Slash kan göra. Man kan inte komma närmare originalet här.

Efter N.I.B kliver Butler, Slash och Gus G ut och in kom istället Zakk Wylde och körde Sabbath klassikern Fairies Wear Boots samt Ozzy låtarna I Don't Want To Change The World, Crazy Train och Mama, I'm Coming Home. Kvalitén blev något sämre men Zakk gör det väldigt proffsigt och publiken hänger med så gott det går (Bästa allsången kom i Mama). Hela spektaklet avslutas med att alla medverkande musiker kommer ut på scenen och kör Paranoid. Bra fart, inlevelse och tre gitarrsolon från tre olika gitarrister. En helt fantastisk avslutning även om det kändes lite för tidigt att avsluta det hela (det var fortfarande ljust ute när jag lämnade stadion).

Totalt Intryck:

Visst, besvikelsen över att kanske aldrig få se det första heavy metal bandet återfinns men Ozzy imponerade med sina vänner. Ozzy var kanske lite trött men han visade det sannerligen inte. Dock hade det varit lite roligt med lite nyare låtar och någon låt till men mina förväntningar blev mer eller mindre överkörda. The Prince of Darkness levererar fortfarande.

Bäst: Alla Black Sabbath låtar (särskilt N.I.B), Bark At The Moon samt Slash

Betyg: 7,5/10 War Pigs

2012-06-06 @ 22:21:00 Permalink Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Minirecensioner: Demon Hunter, Engel, Sabaton, Blaze Bayley, Wolfsbane, Renegade Five

Demon Hunter - True Defiance

Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag gillar eller är likgiltig till Demon Hunters musik. Bandet kommer då och då fram med riktigt gryma låtar (t ex Collapsing från förra plattan, The World Is A Thorn) men alltför ofta är låtarna anonyma. True Defiance är ett album som därmed beskriver bandet till perfektion. Låtar som This I Know, Wake och God Forsaken fångar min uppmärksamhet direkt medans resten av materialet slinker förbi utan att jag ens höjer ett ögonbryn. Jag tycker ändå att True Defiance är ett steg i rätt riktning för bandet, men de måste utmärka sig mer i musik världen. Annars blir de lätt bortglömda.

Bästa Låt: God Forsaken

Betyg: 6/10 Crucifixes

Engel - Blood of Saints

Niclas Engelin och hans band är nu inne på sin tredje fullängdare och jag kan konstatera att bandet tar ytterligare ett steg i rätt riktning. Engel visar ett perfekt samband mellan industrimetal och mer melodiska svängar. Vi får en salig blandning av fart (Question Your Place), tunga gung med rysligt gryma refränger (Blood of Saints) och även lite metalcore känsla (Numb). Engels klart bästa album hittills och ett solklart val för fans av den här sorten av musik.

Bästa Låt: Blood of Saints

Betyg: 8,5/10 Cash Kings

Sabaton - Carolus Rex

Sabaton är enligt mig Sveriges mest överskattade band. De är bra men inte världsklass som många utav deras fans påstår. Carolus Rex finns i två versioner. En svensk och en engelsk. Helt naturligt enligt mig då albumet handlar om svenska stormaktstiden. Synd bara att låtskatten är den samma som i bandet fyra tidigare album. Det är pompöst, svulstigt och snabbt men jag tänder aldrig riktigt på det. Carolus rex är dock ändå det bästa som bandet har skapat hittills och om ni ska lyssna på en version av plattan ska ni lyssna på den svenska. Nu är bara frågan vilket krig de ska sjunga om härnäst. Vem vill ha ett album om kalla kriget!

Bästa Låt: Lejonet Från Norden (The Lion From The North)

Betyg: 7/10 Poltavas

Blaze Bayley - King of Metal

Nej Blaze, du är tyvärr inte hårdrockens konung trots att albumtiteln säger annat. Trots att den före detta Iron Maiden sångaren gör en grym insats på sången är The King of Metal en platt historia. Det är egentligen inget fel på låtarna. Flera spår håller en hög klass och är väldigt lyssnings värda. Det som gör att albumet faller är produktionen. Jag brukar sällan märka av en dålig produktion men detta var bedrövligt. Det känns som om albumet gjordes på drygt två timmar. Allt låter väldigt dovt och gör albumet mycket sämre och tråkigare. Så snälla Blaze, ta den tid plattan behöver för att få ut max från den istället för att stressa fram materialet.

Bästa Låt: Dimebag

Betyg: 5,5/10 Fighters

Wolfsbane - Wolfsbane Saves The World

Mer Blaze Bayley, nu i hans huvudband Wolfsbane som tydligen tror att dem ska rädda världen med deras musik och att jorden är en gigantisk discokula. Till en början imponerar Wolfsbane med Blue Sky men sedan går det nedåt. Materialet blir bättre mot slutet men albumet återhämtar sig inte fullt ut. Det når aldrig upp till astronomiska höjder. Det är en mycket bättre produktion än vad det var i Blaze Bayleys soloprojekt men låtarna är av lägre standard. Så tyvärr Wolfsbane, med detta album kommer ni inte rädda världen. Men ni kan alltid försöka.

Bästa Låt: Blue Sky

Betyg: 4,5/10 Starlights

Renegade Five - NXT GEN

Renegade Five är en utav de här banden som jag kallar Bandit vänliga. Tack vare radio kanalen Bandit Rock fick Renegade Five ett stort genombrott med låten Running In Your Veins för ett par år sedan. Nu har äntligen deras andra album kommit och precis som många andra band som har gått samma väg (t ex Takida) försöker Renegade Five att bli så kommersielt som möjligt. NXT GEN är ett album fyllt med lättåtkomliga refränger och få överraskningar. Väldigt tråkigt från början till slut. Det finns få ljuspunkter i bland annat Alive, This Pain Will Do Me Good och Bring It On men helheten är så ljummet som det bara kan bli. Skippa det kommersiella och skapa riktig musik istället.

Bästa Låt: This Pain Will Do Me Good

Betyg: 5/10 Generations

2012-06-01 @ 13:44:28 Permalink Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

sharkruisher

Heavy Metal will never, NEVER die.

Minirecensioner: Kreator, Devil's Train, Battle Beast, Shadows Fall, Domination Black

Karriärsrecension: Accept Del 1

Recension: Clockwork Angels

Minirecensioner: Jorn, Children of Nova, John 5, At Vance

Konsertrecension: Ozzy & Friends

Minirecensioner: Demon Hunter, Engel, Sabaton, Blaze Bayley, Wolfsbane, Renegade Five