sharkruisher

Fear Factory - The Industrialist

Kan denna musikfabrik producera ännu ett klassalbum. Kanske, men förhoppningarna är på topp trots två nya medlemmar i bandet.

Kreator - Phantom Antichrist

Album nr. 13 för de tyska thrashlegendarerna. Om talet betyder otur eller ej för bandet återstå att se men det står klart att albumomslaget är ett utav årets fulaste.

Turbonegro - Sexual Harassment

Första albumet sedan debuten 1992 som är utan den ikoniske sångaren Hank Von Helvete. Klarar sig norrmännen utan honom eller blir det platt fall?

Rush - Clockwork Angels

För många ett enormt efterlängtat album. Rush är en utav den progresiva metalens giganter och hypen blir alltid stor när trion släpper nytt. Efter lyssning av de två släppta singlarna, Caravan och headlongflight, så kan jag konstatera att det låter väldigt lovande.

Linkin Park - Living Things

Sista chansen nu för Linkin Park. Deras två senaste plattor (Minutes to Midnight och A Thousand Suns) har varit mer electronica än hårdrock. Fortsätter Living Things i samma hjulspår ger jag upp hoppet för detta en gång så fantastiska Nu-metalband. Jag får väldigt onda aningar efter att ha lyssnat på första singeln, Burn It Down.

Artist: Slash Feat. Myles Kennedy And The Conspirators
Album: Apocalyptic Love
Releaseår: 2012
Skivbolag: Roadrunner Records
Antal Låtar: 15
Längd: 54:20
Medlemmar:
Saul "Slash" Hudson - Gitarr
Myles Kennedy - Sång
Todd Kerns - Bas
Brent Fitz - Trummor

1. Apocalyptic Love
2. One Last Thrill
3. Standing In The Sun
4. You're A Lie
5. No More Heroes
6. Halo
7. We Will Roam
8. Anastasia
9. Not For Me
10. Bad Rain
11. Hard & Fast
12. Far And Away
13. Shots Fired
14. Carolina
15. Crazy Life

Den självbetitlade debuten var en ren besvikelse men den förre Guns N' Roses gitarristen Slash har nu samlat nya krafter, och ett beständigt ackompanjemang, och gjort klart sitt andra soloalbum, Apocalyptic Love.

Inför det andra albumet har Slash försökt eliminera alla faktorer som gjorde föregångaren till ett vrak. Först och främst har Slash ett band som backar upp istället för en hel bunt av gästartister. Bandet kallas för Myles Kennedy (Alter Bridge) And The Conspirators. Ett kompetent gäng som gör sitt jobb och Myles röst är lika unik och säker som alltid. Sedan har Apocalyptic Love blivit mindre spretigt men det kom ganska så naturligt då låtarna i förra plattan specialskrevs för att passa gästartisten (t ex snabb modern rock med A7X sångaren M. Shadows och lite pop inspererad rock med Fergie från The Black Eyed Peas).

Mer om albumet nu. Musiken är mycket vad man kunde förvänta sig från Slash. Det är rock som innehåller få överraskningar och fästande refränger. Man blir sällan förvånad men man känner sig alltid trygg kring den här typen av musik. Även om förvåningen är liten bjuds man ändå på en väldigt bra variation av låtar. Snabba, långsamma, grooviga, medryckande, kraftfulla, you name it allt finns (förutom någon riktigt episk låt). Bland favoriterna finns singeln, You're A Lie, där Slash visar det mesta utav sina gitarrkunskaper tillsammans med en Myles Kennedy i grym form, titelspåret där man påminns om hur bra Guns N' Roses en gång var och sist men inte minst den längsta låten Anastasia som har en väldigt bra låtuppbyggnad och ett långt gitarrsolo där Slash släpper tyglarna. Får riktigt goa rysningar där. Även om merparten utav låtarna håller god kvalité känns det som om man får för mycket av det goda. 15 är maffigt och ett par låtar skulle kanske gitarrlegendaren hållit undan från albumet. Dem låtarna drar ner betyget en liten bit.

Totalt Intryck:
Skönt att veta att den självbetitlade debuten var en engångsföreteelse. Apocalyptic Love visar att Slash kan prestera på topp. Låtarna osar av självförtroende och samarbetet med Myles Kennedy And the Conspirators är på topp. Skippa bara fyllningsmaterialet så snackar vi om ett album i världsklass.

Bästa Låt: Anastasia

Betyg: 8/10 Halos

Artist: Katana
Album: Storms of War
Releaseår: 2012
Skivbolag: Listenable Records
Antal Låtar: 10
Längd: 48:37
Medlemmar:
Johan Bernspång - Sång
Tobias Karlsson - Gitarr
Patrik Essén - Gitarr
Susanna Salminen - Bas
Anders Persson - Trummor

1. The Reaper
2. Wrath of The Emerald Witch
3. Khubilai Khan
4. The Samurai Returns
5. City On The Edge of Forever
6. No Surrender
7. In The Land of The Sun
8. The Gambit
9. Modesty Blaise
10. The Wisdoms of Emond's Field

Förra året var Göteborgsbandet Katana nykomlingar då man släppte Heads Will Roll men nu kommer deras andra giv, Storms of War, och dem är här för att bevisa att detta Japan inspirerande hårdrocksband är här i toppen för att stanna.

Precis som i Heads Will Roll osar låtarna i detta album av 80-talets NWOBHM sound. Bra eller dåligt? Visst kan man se det som plagiat på t ex Iron Maiden men musiken känns modern och jag tycker själv att bandet gör musiken till sitt eget och gör det med en sådan finess så att om jag skulle spela det här inför någon utav NWOBHMs pionjärer skulle dem nog bli hedrade och glada. Ingen i bandet gör något som helst misstag och sångaren, Johan Bernspång, har lyft sin sångröst till en högre nivå sedan förra plattan.

Låten som öppnar albumet heter The Reaper, en låt där gitarrerna och farten spelar huvudrollerna. Låten dundrar igenom och sätter ribban i perfekt höjd till resten utav låtarna. En låt som ni adrenalinstinta personer där ute kommer att älska. Om ni är mer den typen som gillar lite längre och episka låtar kan jag tipsa om två låtar från Storms of War. The Wisdom of Emond's Field samt In The Land of The Sun The Wisdom of Emond's Field börjar med ett gött gung som sedan går över till ett lugnare och stämmningsfullare tempo får att sedan komma tillbaka till gunget. I In The Land of The Sun känner man det episka ända in i ryggraden. En grymm melodiresa. Övriga låtar värda att notera är singeln Kubilai Khan, som har albumets bästa refräng, rockiga Modesty Blaise samt härliga Wrath of The Emerald Witch.

Låt oss nu göra en jämförelse mellan Katanas två album. Heads Will Roll var en bra debut med flertalet oslätade ytor. Det fanns fler låtar med en hitfaktor här men samtidigt fanns det låtar som kändes halvfärdiga eller klena. Här i Storms of War känns det som om jämnheten är kolossalt mycket bättre vilket medför till en bättre lyssnarupplevelse. Dessutom har låtarna blivit lite mer komplexa men också mer genom arbetade. Därmed kan vi dra slutsatsen att Heads Will Roll är ett debut av rang men Storms of War är nära på världsklass, ett steg i rätt riktning.

Totalt Intryck:
Jag börjar bli mer och mer övertygad om att om Iron Maiden hade kommit från Japan, och inte Storbritannien, hade bandet låtit exakt som Katana. Bandet gör så mycket rätt i Storms of War och jag ser inget som kan stoppa bandet från att expandera sin musik ytterligare ut i världen. Frågan är nu vart gränsen går för Katana. Det ska helt klart bli en fröjd att ta reda på vart den gränsen är någonstans (om den nu finns).

Bästa Låt: In The Land of The Sun

Betyg: 8,5/10 Gambits

Artist: Tenacious D
Album: Rize of The Fenix
Releaseår: 2012
Skivbolag: Columbia/Sony
Antal Låtar: 13
Längd: 41:18
Medlemmar:
Jack Black - Leadsång, Kompgitarr
Kyle Gass - Bakgrundssång, Leadgitarr

1. Rize of The Fenix
2. Low Hangin' Fruit
3. Classical Teacher
4. Señorita
5. Deth Starr
6. Roadie
7. Flutes & Trombones
8. The Ballad of Hollywood Jack And The Rage Kage
9. Throw Down
10. Rock Is Dead
11. They Fucked Our Asses
12. To Be The Best
13. 39

Efter sex långa år sedan senaste plattan trodde man att Tenacious D var slut. Men precis som Technon som trodde att den kunde besegra Metallen hade man fel. Jack Black och Kyle Gass är tillbaka med 13 låtar av riffande, attityd och humoristisk galenskap. Då ska vi se om de förtjänar att fortsätta ha stämpeln "Världens bästa rockband"

Vill du veta vilken sorts humor duon utför? Ta en ordentlig titt på omslaget till Rize of The Fenix. Det är ingen påfågel precis, det är en penis med testiklar, fötter, vingar och näbb. Lite typisk Jack Black humor och en lite rolig touch. Sedan om det är lämpligt eller ej kan diskuteras men det finns en blurr version för de känsliga (se Spotify eller sök på Google). Ungefär sådan humor kan man också förvänta sig i den musikaliska delen av albumet men det är inte så mycket som man kanske tror. Det är i låtarna Señorita, Low Hangin' Fruit och They Fucked Our Asses som snusket visar sig som mest synligt. Men det är inte dem låtarna man ska rikta sitt främsta fokus mot. Fokusera istället på låtarna som handlar om deras rockkarriärer och dem personer som är med dem i resan. Det är där Tenacious D får ut mest av både musiken och humorn.

Även om jag älskar "The D" finns det två sorters låtar som de gör som gör mig så frustrerad näst intill hela tiden. Först har vi dem låtarna som inte är låtar, utan sketcher. Ta till exempel Flutes & Trombones. Jack får syn på Kyle i skivstudion där han försöker spela in spår av flöjt till albumet. Kyle får sedan själv reda på att Jack kom till skivstudion för att själv spela in tromboner in i albumet. Visst, det är jäkligt kul att höra deras tjafs och deras flöjt och trombon duell men jag vill höra musik. Sketcher ser jag helst på Comedy Central. Den andra låttypen som gör mig arg är de korta låtarna. Dem är betydligt färre än vad de var i deras två tidigare alster men jag kan fortfarande inte gräma mig över hur bra låtarna kunde bli om de var normalt långa. Till exempel To Be The Best. Fantastisk fart, energi, riff och känsla överhuvudtaget men kan någon förklara för mig varför låten bara är drygt en minut lång? Skandal!

Ser man till slut helheten på albumet är låtmaterialet av bra kvalite. Titelspåret är en bra historia om hur bandet tog sig tillbaka. Lite kickapoo stuk över låten. Deth Starr är en ren riff låt där du blir bombarderad gång på gång. Sedan har vi dessutom Roadie som är en väldigt delikat låt om roddaren väldigt otacksamma men livsviktiga livsstil och jobb. Precis som The Metal var en hyllning till hårdrock är Roadie en hyllning till alla roddare som finns där ute. Inget snack om att det är plattans höjdpunkt (eller om man så vill, "ollonet" på denna fenix).

Totalt Intryck:
Nej, rize of the Fenix når inte samma nivå som bandets tidigare två album men den håller helt klart en god kvalite. Humorn sitter inte lika självklart som tidigare men vid en del tillfällen är det svårt att hålla sig för skratt. Framför allt finns energin och passionen fortfarande där, även om det inte når ut till publiken lika bra som tidigare.

Bästa Låt: Roadie

Betyg: 6/10 Deth Starrs

På grund av skolarbete har jag haft det svårt att lyssna på ny musik den senaste tiden. Har bara ett par veckor kvar av det tunga arbetet kvar sedan är nog Bloggen tillbaka i samma tempo som tidigare. Nåja, här kommer några minirecensioner från album som jag borde ha lyssnat på tidigare under året.

Nothnegal - Decadence

Nykomlingarna Nothnegal spelar väldigt utomjordiskt, vilket man kan ana redan vid albumomslaget. Resultatet kunde ha blivit helt fantastiskt men istället blev det ojämnt. Bandet använder nämligen två olika sångröster. Fufu, som också spelar gitarr, kör på growl medan Affan kör rent. Det är när Affan får ta ton som resultatet blir som allra bäst men det händer bara under de två sista låtarna. Låt Affan få göra mer av jobbet och vi kan få ett frö som kan växa fullt ut i hårdrocksvärlden. Ett extra plus för att bandet kommer från Maldiverna.

Bästa Låt: Sins of Our Creation

Betyg: 4,5/10 Salvations

Blessed By A Broken Heart - Feel The Power

Kollade upp bandet på nätet efter att ha lyssnat på Feel The Power. Enligt Wikipedia är bandet ett glammetalband. Det skulle jag dock inte konstatera. Bandet spelar med en fart och en intensitet som inget glamband har. Visst finns det intentioner till glammetal men det blommar inte fullt ut. Istället för att få höra sminkade killar köra igenom ett album bestående av 50% fart och 50% ballader får vi höra ett band med pondus, klockrena refränger
och modrent sound. Ska nog följa bandet framöver för jag känner verkligen kraften.

Bästa Låt: Holdin' Back For Nothin'

Betyg: 8/10 Deathwishs

Age of Evil - A.O.E

Upptäckte bandet i ett spel som kallas för Jamlegend (som tyvärr inte finns mer, saknar det spelet) och lyssnade på deras debutalbum, Living A Sick Dream, kort därefter. En härlig debutplatta med klara Thrash referenser. Tyvärr har Age of Evil misslyckats med allt dem lyckades med i förra släppet. A.O.E innehåller inte Thrash, den innehåller mesrock. Vad hände med den Age of Evil som jag lärde känna? Jag vette fasen men det känns som om jag aldrig kommer att få tillbaka dem :(

Bästa Låt: Never Die

Betyg: 2/10 Drift Aways

Marilyn Manson - Born Villian

Efter två ganska så värdelösa plattor (Eat Me, Drink Me och The High End of Low) gör Marilyn Manson åtminstonde ett hyfsat album. Om det är en comeback eller ej låter vi vara osagt men nu märker man av den där chockrock känslan som man lärde känna i t ex Antichrist Superstar. Det finns dock fortfarande enormt mycket kvar att hämta då låtar som Slo-Mo-Tion och Lay Your Goddamn Arms är lika roliga som ett läxförhör. Förhoppningsvis är gnistorna tillräckligt stora för att det ska leda till en ny brand av grymmt låtmaterial.

Bästa Låt: Murderers Are Getting Prettier Every Day

Betyg: 5/10 Gardeners

Municipal Waste - The Fatal Feast

Det finns flera olika typer av Thrashmetal. Vi har typen där brutalitet och blod är huvudingridienser (Slayer), typen där gitarrerna har en huvudroll (Megadeth) och sedan har vi den thrashtypen som Municipal Waste utövar. Bandet spelar en form av thrash där det gäller att spela så fort och galet som möjligt men samtidigt har lite glimten i ögat humor i sig. Bandet gör ett bra försök i albumet men jag får hela tiden känslan att det blir lite för slött. Då rekommenderar jag hellre Gama Bomb som hanterar denna thrashform galant. Municipal Waste har en bit kvar innan de når samma nivå.

Bästa Låt: Covered In Sick/The Barfer

Betyg: 6,5/10 Idiot Checks

Axel Rudi Pell - Circle of Oath

Album nr. 15 för Axel Rudi Pell och hans soloprojekt. Precis som tidigare bjuds vi på ren rock med en bra stämning. Även om jag gillar det mesta på plattan känner jag samtidigt att det aldrig riktigt lyfter till den där världsklassnivån. Kan bero på att det alltid finns ett par ballader på bandets plattor (och jag är ingen människa som verkligen uppskattar ballader). Oavsett vad blir nog fans av bandet väldigt nöjd med Circle of Oath. Jag blir bara likgiltig med ett litet småflin på läpparna.

Bästa Låt: Fortunes of War

Betyg: 6/10 Bridges To Nowhere

Då är det dags att avsluta denna karriärsrecensionsserie. Detta gör vi med recensioner av Maidens tre senaste alster samt en sammanfattning. Rock on!

Dance of Death



Jag kom ihåg att jag lyssnade på detta album för ett par år sedan och tyckte att det var skit. Vad fasen rökte jag för något vid den tiden? Nu när albumet har fått sig en ny genomkörare i min skalle kan jag nu konstatera att Dance of Death är ett mycket värdigt Maiden album. Med låtar som Rainmaker, Paschendale, The Journeyman och Dance of Death kan ingenting gå fel. Enda klagomålet är att det kan ibland bli lite väl mycket av det goda men det är ett överkomligt problem. Det finns en bra variation i albumet också. Wildest Dreams är mycket typiskt 80-talets Maiden medan Rainmaker bjuder på grymma riff och en speciell uppbyggnad och Dance of Death är rent episk. Ett världsklass album.

Bästa Låt: delat mellan No More Lies och Wildest Dreams

Betyg: 9/10 Montsegurs

A Matter of Life And Death



Ännu ett väldigt bra album av Maiden här i A Matter of Life and Death men under hela albumets gång känner jag att någonting saknas. Jag tror att det kan vara den där hook effekten. Det är inte det lättaste att komma ihåg låtarna i albumet. Different World, Brighter Than A Thousand Suns och The Reincarnation of Benjamin Breeg är nog dem som smälter enklast men deras melodier är inte direkt soppa heller. Sedan saknar jag intensiteten också som de allra bästa Maiden albumen har. Totalt sett är A Matter of Life And Death ett bra album, men inte mer.

Bästa Låt: Brighter Than A Thousand Suns

Betyg: 7/10 Benjamin Breegs

The Final Frontier



The Final Frontier kom tvåa på min lista över 2010 års bästa album. Bara det säger mycket om vad jag tycker om albumet. The Final Frontier är fylld med långa och episka låtar som kräver sin tid. Dem låtar som är lättsmälta är också dem enda som inte riktigt håller måttet till exempel, Satellite 15..... The Final Frontier öppnar fantastiskt med en instrumental del som bygger upp spänningen men när det väl når kulmen blir låten en tråkig och repetiv dänga. Nä, lyssna på de episka låtarna istället. Det är dem som gör The Final Frontier till ett fantastiskt album.

Bästa Låt: The Talisman

Betyg: 8,5/10 Alchemists

Sammanfattning av karriären:

Ja vilken jädra karriär bandet har haft. I över 30 år har bandet varit en utav ledarna inom den moderna hårdrocken och det ser ut som om det ska ta ett långt tag till innan de lägger instrumenten på hyllan. Albumen har kommit i stadig takt och bandet har varit runt i alla jordens hörn. Sammanhållningen i gruppen är också väldigt bra. Den uppställningen som bandet har för tillfället har hållt sig sedan 1999 och flertalet utav medlemmarna har varit i bandet ännu längre. Ja, Iron maiden har haft en lång karriär som än så länge inte ser slutet ännu. Ett fantastiskt band med en fantastisk karriär.

Bästa Album: Somewhere In Time

Sämsta Album: The X Factor

Mest Överskattade Album: Piece of Mind

Mest Underskattade Album: Dance of Death

Låtar Värda Att Notera: Dream of Mirrors, No More Lies, Brighter Than A Thousand Suns, The Loneliness of The Long Distance Runner, Fear of The Dark

Karriärsbetyg: 8,5/10

Tenacious D - Rize of the Phoenix

The D is back! 4 år efter att bandet har hittat ödets plektrum är Jack Black och Kyle Gass återuppståndna som fågelfenix. Får vi ännu ett album fylld med humor, riff och episka berättelser kan detta bli ett utav året bästa album.

Shadows Fall - Fire From The Sky

Har inte tagit till mig så mycket utav Shadows Falls material men det som jag har hört har jag älskat. Liten blandning av Thrash, Death, Prog och Groove i deras musik. Har ganska höga förhoppningar.

Katana - Storms of War

Förra årets bästa rookies är redan tillbaka med uppföljaren till Heads Will Roll. Verkar som att de fortsätter med japantemat. Det gillar jag.

Slash - Apocalyptic Love

Första soloalbumet från gitarrlegendaren Slash var en besvikelse. Men nu när han har enbart en beständig sångare (Myles Kennedy från Alter Bridge) tror jag att Apocalyptic Love kan nå den standarden man förväntar sig från Slash.

Engel - Blood of Saints

In Flames medlemmen Nicklas Engelin skapade detta band 2004 och nu ska man släppa sitt tredje album. Fortsätter man på samma stil som deras två tidigare alster blir jag nöjd.

Firewind - Few Against Many

Grekisk powermetal när den är som bäst. Gus G och grabbarnakommer nog med all sannolikhet inte att svika mig men kommer Greklands skuldkris att påverka hur bra produceringen av plattan blir?

Sonata Arctica - Stones Grow Her Name

Väldigt mycket bra powermetal denna månad. Dock tycker jag att Sonata Arctica måste höja sig i detta album efter förra albumets besvikelse. Det är ett problem som borde vara ganska så överkomligt för grabbarna.

Sabaton - Carolus Rex

Sabaton på svenska. Ja det kommer bli mycket intressant att följa hur bandet tar sig an den utmaningen. Detta albumet blir extra spännande med tanke på att bandet splittrades för någon månad sedan.