Minirecensioner: Green Day, Sparzanza, Sybreed, Prototype

Green Day - !UNO!
 
Första albumet utav tre som Green Day släpper inom drygt ett halvår. Om det är ett smart drag att släppa tre album på så kort tid får vi helt enkelt vänta och se men klart står det att första tredjedelen är rätt så anonym. Musiken går tillbaka till eran strax innan American Idiot. Det är musik som är hyfsat kommersiell men räcker oftast inte riktigt ända fram. Det är inte dåligt men inte heller magiskt. Hade det inte varit för Oh Love och Kill The DJ (som förstås är de två första singlarna i albumet) hade jag kunnat njuta helt av !UNO!. Hoppas att de andra två albumen har lite mer personlighet.
 
Bästa Låt: Let Yourself Go
 
Betyg: 5,5/10 Nuclear Families
 
Sparzanza - Death Is Certain, Life Is Not
 
Visserligen gav jag Sparzanzas nya giv ett högt betyg men det fanns två sidor av mig som hade olika syn av albumet. Den ena sidan tyckte att albumet var av riktigt hög klass, att alla låtar var riktigt bra och att bandets lite tyngre och mörkare stil passade som handen i handsken. Den andra sidan sa dock att det snabbare Sparzanza, som vi fick känna i förra plattan (Folie á Cinq), var bättre och att detta album hade behövt någon mer snabb och gungig låt. Första sidan vann till slut diskussionen helt välförtjänt.
 
Bästa Låt: The Enemy
 
Betyg: 9/10 Fallen Ones
 
Sybreed - God Is An Automaton
 
Hade det inte varit för ojämnheten hade kanske Sybreed varit ett utav mina favorit band. Med sin blandning av industrimetal, growl och stenhårda riff är bandet en riktig njutning för örat när de är som bäst. Men som jag sa tidigare är bandet inte tillräckligt konsekventa för att deras musik ska räcka ett album ut. Men de får fortsätta att utmana sina lyssnare så som de gör nu, det har jag inget emot.
 
Bästa Låt: Into The Blackest Light
 
Betyg: 6/10 Challengers
 
Prototype - Catalyst
 
Hård progresiv metal när den är som allra bäst. Prototypes tredje fullängdare är ett album som kanske till en början känns anonym men som efter ett par lyssningar växer till ett mästerverk. Hade det inte varit för en dålig variation av låtar och avsaknaden av en riktigt topp hade Catalyst varit ett utav årets absolut bästa album. Men det räcker som den är just nu, utan tvekan.
 
Bästa Låt: Gravity Well
 
Betyg: 8,5/10 Illuminatums

Devin Townsend Project - Epicloud

 
Artist: Devin Townsend Project
Album: Epicloud
Releaseår: 2012
Skivbolag: InsideOut Music
Antal Låtar: 13
Längd: 49:52
Medlemmar:
Devin Townsend - Sång, Gitarr, Keyboard
Brian Waddell - Bas
Ryan Van Poederooyen - Trummor
Dave Young - Gitarr, Keyboard
Anneke Van Giersbergen - Sång
 
1. Effervescent!
2. True North
3. Lucky Animals
4. Liberation
5. Where We Belong
6. Save Our Now
7. Kingdom
8. Divine
9. Grace
10. More!
11. Lessons
12. Hold On
13. Angel
 
 Det känns som om det inte finns något i världen som kan stoppa den fantastiska kanadensaren Devin Townsend. Epicloud är det femtonde albumet utanför ursprungsbandet Strapping Young Lad varav det femte i Devin Townsend Project. Och ideérna verkar inte ta slut på ett bra tag heller. Det var först menat att detta album skulle bli en uppföljare till succeén Ziltoid The Omniscient men då Devin inte kunde skriva en Ziltoid-låt utan att den lät för sliskig skapade han istället det episka Epicloud.
 
Det som är så speciellt med Epicloud är två saker. För det första är musikstilen lite annorlunda än den sorts musik som man är van vid att Devin spelar. Låtarna är oftast korta, katchiga och nästan popiga, dock är musiken i grund och botten samma gamla Devingung. Det andra unika med Epicloud är användandet av både stråkorkester samt en skönsjungande kör. Inget fel med det så länge det inte tar över, vilket det bara gör i öppningsspåret Effervescent! (det beror dock på att det är enbart kören som är med i låten).
 
Efter att kören har fått värma upp är det Annekes tur att visa framfötterna i True North. Hon har följt med Devin i flertalet spelningar och tidigare album och det är inte så konstigt, hon har en röst som passar bra ihop med Devins musik. Lite väl smörig text är dock men jag har överseende för det, åtminstonde för den låten. Singeln Lucky Animals fortsätter sedan, en låt som visar Devins lite mer lekfulla och busiga sida. Bara det faktum att han mitt i låten skriker "Troll Me" får en att brista i ett gott skratt. Albumets hårdaste och samtidigt bästa inslag kommer med låten Liberation. Inledningsriffet får en igång direkt och Kören används på det absolut bästa sättet i refrängen. Så mycket kraft och så mycket känslor att det är omöjligt att inte älska det. En stark kandidat till årets låt.
 
Efter det går albumet in i en lite lugnare del men soundet fortsätter att vara pampigt och ståtligt. Dock blev jag till en början tveksam till Save Our Now, som låter som om något en populär DJ skulle kunna skriva. Ja, den skulle rent av kunna fylla dans golv på klubbar. Men låten har växt för varje lyssning så jag har faktiskt börjat gilla den nu. Dessutom ännu ett grymt samarbete mellan Devin och Anneke här. 
 
Albumets andra halva innahåller lite mer komplexa och lite mer episka låtar som tar lite längre tid att smälta förutom i två låtar. Lessons som är ett mellanspår (ooh vad jag ogillar mellanspår) och More! som är rak och kraftfull. Utmanar Liberation om att vara den hårdaste låten på plattan.
 
En sista sak som utmärker albumet är produktionen. Som vanligt så producerar Devin sina album till nästintill perfektion och här har han dessutom gjort så att övergångarna från låt till låt blir riktigt mjuka så att det känns som att man lyssnar på en enda mastodontlång låt men inte utan att man kan urskilja vart nästa låt tar vid. Detta gör  att det blir så mycket enklare och bättre när man lyssnar på Epicloud i sin helhet. Fler får gärna ta efter detta koncept.
 
Totalt Intryck:
Trots det faktum att musiken är nästan popig, att vi har stråkar och kör och att vi bjuds på ett sound som Devin troligtvis aldrig har bjudit på tidigare är jag fullständigt såld. Detta episka album andas kvalite och det finns en stor variation och jämnhet i albumet Och med en handknippe av talangfulla medarbetare (framför allt Anneke) lyckas Devin att skapa ännu ett album av världsklass. Jag tror dock att detta är ett album som man antingen älskar eller hatar inom hårdrockskretsar. Jag fullständigt avgudar detta album. Effervescent Quality!!!
 
Bästa Låt: Libernation
 
Betyg: 10/10 Lucky Animals

Liverecension: Raubtier

 
 
Band: Raubtier
Plats: James Rockbar, Halmstad
När: 14 September 2012
Publik: Runt 300-400 Pers
Längd: Strax över en timme
Låtlista:
Det Finns Bara Krig
Legoknekt
Achtung Panzer
Hjärteblod
Lebensgefahr
Hulkovios Rex
Sveriges Elit
Besten I Mig
Vittring
Polarvargen
 
Extranummer:
Låt Napalmen Regna
Kamphund
Världsherravälde
Dobermann
 
(Är möjligt att jag har glömt eller förväxlat någon låt. Jag var lite berusad under konserten. Låtlistan är dessutom inte i ordningen som de spelades på konserten.)
 
Medlemmar:
Pär Hulkoff - Sång, Gitarr
Mattias "Buffeln" Lind - Trummor
Jonas Kjellgren - Bas, Bakgrundssång
 
 Jag har bara gått två veckor i Halmstad Högskola och redan har jag fått mig en ganska så bra uppfattning om utelivet på halmstad. De mest populära klubbarna är Morfars, Moon och B&B men om man är hårdrockare, vilket jag ju är, är det James Rockbar som gäller. Bra priser, grym musik, även grymmare bartenders men också livekonserter varannan vecka. I Fredags var då Haparandatrion Raubtier på besök och det tillfället kändes för bra för att missa. Så jag skaffade biljetterna på nätet så fort som möjligt och kunde sedan bara vänta otåligt på Fredag.
 
När man kom dit kände man redan en riktigt skön stämning. Lite här och var hörde man olika gäng skrika Achtung Panzer och när sedan Hjärteblod spelades på högtalarna innan konserten var alla redan med på allsången. Jag kände direkt att det skulle bli en fantastisk kväll.
 
Senare än annonserat (cirka 30 min efter utsatt tid) kom så äntligen bandet och röjet kunde startas igång. Ljudet var högt, allsången något högre och trängseln var väldigt påtaglig. Det var inget snack om att detta band var väldigt populära i Halmstad. 
 
Bandet var också med från början. Pär Hulkoff uppmuntrade publiken flera gånger att hoppa, svaja med armarna eller sätta igång en mosh-pit. Även de andra två i bandet, Buffeln och Jonas, röjde på och det kändes verkligen som om bandet verkligen njöt av stunden. Ja, även pratstunderna mellan låtarna verkade vara till stor glädje för bandet, även om jag själv knappt förstod Hulkoffs norrländska. Jag fick flera gånger lyssna efter vad det var för låt som började spela trots att han sa det.
 
En stor negativ sak med giget som jag ser det var ljudet. Det var ytterst sällan som man hörde den förinspelade synthen, vilket gör låtar som Legoknekt lite svagare. Tyvärr drabades Hulkoffs gitarrsolon av samma problem. Roddarna fick verkligen jobba hårt för att få solona att höras. Som tur var är solona inte huvudaktörer i någon Raubtier låt, även om det fortfarande gjorde en del. Annars vägdes det kassa ljudet med ett jäkla go och råstyrka.
 
Totalt Intryck:
 Efter att konserten var slut var jag slut. Jag hade svettats en hel ocean, mina tår var helt söndertrampade och mina glasögon fullständigt immiga och skitiga. Men ooh vad nöjd jag var. Raubtier visade den kvällen att till trots dåligt ljud och en svårförstådd norrländska är bandet ett riktigt kraftpaket som kan slå ner vilken motståndare som helst. Energin känndes oändlig. Men man får också tacka dem som var där och såg konserten. Ett fyra låtars långt extranummer är ett praktexempel på att publiken har skött sig som den ska.
 
Bästa Låtarna: Lebensgefahr, Achtung Panzer, Kamphund.
 
Betyg: 8,5/10 Dobbermanns

Minirecensioner: Katatonia, High On Fire, Cloudscape, Grave Digger, In This Moment, Fozzy

Katatonia - Dead End Kings
 
Sverige är mästare på mystisk, finstämd och melodisk metal. Katatonia är bara ännu ett bevis på detta. Dead End Kings är ett album som kan få dig att sitta och avnjuta av det hela relativt bekymmersfritt men också få dig att tänka på vad som komma skall. Katatonia har verkligen lyckats denna gång att få uppmärksamhet till varje spår och få en helhet som räcker långt... väldigt långt. Ännu ett världsklassalbum detta år från denna genre.
 
Bästa Låt: Dead Letters
 
Betyg: 9/10 Ambitions
 
High On Fire - De Vermis Mysteriis
 
Jag förstår inte High On Fire. De flesta inom metalkretsarna säger att bandet gör fantastisk musik, något som jag inte själv har uppfattat. Det är bra, ingen snack om saken, men är det så bra som alla säger att det är? Nä, jag har svårt att ta till mig bandet men när det svänger, då jävlar svänger det. Synd bara att det händer på typ en till tre låtar per album för mig. Bättre lycka nästa gång att övertyga mig.
 
Bästa Låt: Spiritual Rights
 
Betyg: 5,5/10 Warhorns
 
Cloudscape - New Era
 
Helsingborgsbandet Cloudscape satte verkligen huvudet på spiken när de döpte sitt nya album. Förutom det faktum att tre utav medlemmarna är nya sen senaste alster känns det som en uppryckning sedan senast. New Era bjuder på en perfekt mix av power- och progresivmetal samt riktigt sjysta melodislingor. Bara lyssna till exempel på Voyager 9. Man känner som om man vore i rymden när man lyssnar på låten. Men helheten måste bli något bättre om betyget ska bli högre.
 
Bästa Låt: Your Desire
 
Betyg: 7,5/10 Silver Endings
 
Grave Digger - Clash of The Gods
 
Att göra ett album om den grekiska mytologin var nog ingen dum idé av tyska powermetalarna Grave Digger. Några utav deras bästa album har haft anknytning till historien (t ex medeltids trilogin) så får att komma igen från besvikelsen som förra albumet ingav var Clash of the Gods ett genidrag. Texterna följer historien till punkt och prickat och musiken låter riktigt fräsch och stark. Det känns helt klart som om Grave Digger är tillbaka på allvar.
 
Bästa Låt: Death Angel & Grave Digger
 
Betyg: 8,5/10 Helldogs
 
In This Moment - Blood
 
Maria Brink har kanske hårdrocksvärldens bästa kvinnliga sångröst och tillsammans med hennes skickliga musiker i In This Moment får hon ut näst intill all sin skicklighet in i albumen. Man känner en mäktig känsla i låtar som Whore, You're Gonna' Listen och Beast Within. Tyvärr går det ibland lite överstyr med känslorna i vissa spår vilket drar ner betyget. Fortfarande ett bra jobb dock.
 
Bästa Låt: You're Gonna' Listen
 
Betyg: 8/10 Whores
 
Fozzy - Sin And Bones
 
Det före detta coverbandet Fozzy har kommit en lång väg sedan deras cover dagar. Sin And Bones är den tredje fullängdaren med idel eget material och man märker att kvaliten blir bättre och bättre. Jag hade i och för sig lite dum eftersmak efter första genomlyssningen främst från spår som She's My Addiction och Spider In My Mouth men med tiden blommade merparten utav låtarna ut. Inte dåligt, med tanke på att sångaren också är en profesionell wrestler. Förresten, sångaren låter inte lika mycket som Ozzy Osbourne här som i tidigare alster. Plus eller minus får ni bestämma, jag är likgiltig i den frågan.
 
Bästa Låt: Storm The Beaches
 
Betyg: 8/10 Sandpapers

Minirecensioner: Days of Jupiter, Paradise Lost, Mnemic, Mpire of Evil, Steve Vai

Days of Jupiter - Secrets Brought To Life
 
Days of Jupiter är bara ett utav flera band som försöker låta riktigt tuffa och hårda men som i grund och botten spelar en lite mer mainstream artad rock. Enda skillnaden är att bandet då och då faktiskt lyckas med att låta tuffa. En annan sak som gör bandet överlägsen är det att de faktiskt har hyfsade rockballader. Det behövs dock riktig finslipning för att de ska bli större men de har potential, utan tvekan.
 
Bästa Låt: Crash
 
Betyg: 7,5/10 Supermans
 
Paradise Lost - Tragic Idol
 
Smått tragisk gothmetal verkar vara väldigt populärt och starkt i år. Förutom Paradise Lost har även bland andra Woods of Ypres occh Gojira släppt fin fina alster i år inom samma genre. Tragic Idol når kanske inte riktigt samma höjd som varken L'Enfant Sauvage eller Woods 5 men albumet står ändå så väldigt bra med konkurrensen. Den där tragisk magiska soundet ger en känsla och ett ljud som är svårslaget. Men som sagt, inte det bästa från genren i år.
 
Bästa Låt: In This We Dwell
 
Betyg: 8,5/10 Glorious Ends
 
Mnemic - Mnemesis
 
Förutom det faktum att danskarna har väldigt svårt att stava ett ord utan att sätta ett m före är Mnemics femte fullängdare en ren röra. Det är bra musik, inget snack, men låtarna blandar sig till en enda svårsmält klump. Det tar ett bra tag innan jag hittar något som står ut från mängden. Synd då danskarna rent musikmässigt håller samma höga klass som de hade i förra albumet, Sons of The System. Lite mer variation och betyget hade ökt flera hackor uppåt.
 
Bästa Låt: Transcend
 
Betyg: 5,5/10 Valves
 
Mpire of Evil - Hell To the Holy
 
Till en början var jag väldigt osäker om jag skulle klassa Mpire of Evil som ett thrashmetal band och jag var även osäker på hur bra deras debut var. Efter ett par genomlyssningar kan jag nu konstatera att Mpire of Evil spelar en svängig men samtidigt mogen variant av thrash och att låtarna i Hell To the Holy håller en bra klass. Men om bandet vill få fortsatt förtroende från mig måste nästa album direkt visa att detta är thrash och inte smyga fram med det samtidigt som låtmaterialet måste bli jämnare.
 
Bästa Låt: All Hail
 
Betyg: 6,5/10 Snake Pits
 
Steve Vai - The Story of Light
 
Instrumentalalbum är alltid lika svåra att recensera. För att få en bra förståelse över albumet måste man nästan veta vad artisten har gjort tidigare. Tyvärr är det så att The Story of Light är steget efter det som Vai har släppt tidigare. Det är inte så att materialet är dåligt, utan att det känns som om Steve Vai inte utmanar sig själv längre. Han satsar mer på låtuppbyggnad än på att visa sin skicklighet. Jag är helt okej med det men det känns inte riktigt rätt ändå. Börjar Steve bli trött på att spela häcken av sig? Endast framtiden vet svaret.
 
Bästa Låt: Racing The World
 
Betyg: 6/10 Gravity Storms

Testament - Dark Roots of Earth

 
Artist: Testament
Album: Dark Roots of Earth
Releaseår: 2012
Skivbolag: Nuclear Blast
Antal Låtar: 12
Längd: 1:03:55
Medlemmar:
Greg Christian - Bas
Alex Skolnick - Gitarr
Eric Peterson - Gitarr
Chuck Billy - Sång
(om ni undrar var trummisen är så är det så att Testament för nuvarande inte har en permanent trummis. Trummorna i skivan spelades in av Gene Hoglan (Dethklok) och Chris Adler (Lamb of God))
 
1. Rise Up
2. Native Blood
3. Dark Roots of Earth
4. True American Hate
5. A Day In The Death
6. Cold Embrace
7. Man Kills Mankind
8. Throne of Thorns
9. Last Stand For Independence
10. Dragon Attack
11. Animal Magnetism
12. Powerslave ( Cover. Original av Iron Maiden)
 
Det kom som lite från ingenstans. Efter nio långa år släppte ett utav tidernas största Thrashmetal band, Testament, sitt nya album The Formation of Damnation. Och vilket album det var. Full fart från början till slut och intensiteten verkade ändlös. Ett album som var ett utav 2008 års bästa. Nu har det gått fyra år och Testament är redo att släppa lös ännu en attack mot hårdrocksälskare världen över. Denna gång heter alstret Dark Roots of Earth.
 
Precis som föregångaren har Dark Roots of Earth flertalet starka, kraftfulla men framför allt snabba låtar i arsenalen. Men det som skiljer de senaste två albumen åt är att Dark Roots of The Earth har en större variation av låtar. Det är inte bara låtar som osar adrenalin. Vi har lite mer finstämda låtar som Cold Embrace, lite mer tunggung i titelspåret och någon sorts kinesiskt beat i Dragon Attack (Ja, jag vet att det låter konstigt men lyssna själva så får ni se.). I texterna visar dessutom Chuck Belly verkligen att han är stolt över sitt inhemska kulturarv (Chucks släkt härstammar från Pomo indianerna). Det märks redan på titlarna Native Blood, True American Hate och Man Kills Mankind. Väldigt intressant.
 
Förutom låtarna om Indianernas (förlåt, de amerikanska urinvånarna) kamp mot förtrycket som är mot dem imponerar även låtarna Last Stand For Independence, Rise Up, titelspåret och covern av Iron Maidens Powerslave. Ja, jag gillar det Testament har gjort med denna klassiker. Bandet har gett låten lite mer fart, styrka och pondus. Även om det inte slår originalet är denna cover så nära perfekt som en cover kan bli. Men bara för att jag har rabblat upp vilka låtar som står ut i mängden betyder det inte att du ska hoppa över resten av materialet. Dark Roots of Earth har en jämnhet som är svårmatchad och en helhet som känns solid. Med andra ord så finns det inte mycket att klaga på om albumet som helhet.
 
Totalt Intryck:
Jag tyckte att The Formation of Damnation var bra men Dark Roots of Earth är banne mig ännu lite bättre. Bandet har lyckats krama ur all sin skicklighet och rutin och gjort ett fin fint album av världsklass. Det är väldigt svårt att hitta några direkta svagheter när bandet dundrar på som bäst. Jag börjar nästan fundera på att utöka den där "Thrashens Big 4" till ett Big 5 om bandet fortsätter på denna väg.
 
Bästa Låt: Last Stand For Independence
 
Betyg: 9,5/10 Cold Embraces

Minirecensioner efter semester

Semestern är slut. Här får ni recensioner på fyra album jag har lyssnat på under semesterveckan.
 
Ne Obliviscaris - Portal of I
 
Ettt tips till er alla som ska lyssna på detta album. Gör det inte medans ni solar. Det är stor chans att ni kommer att sitta där länge och bränna er. Det tar ett tag att få fatt på Ne Obliviscaris musik mycket på grund av att deras låtar är långa och att nästan alla låtar har en lång lugn del någonstans under låten. En annan sak som utmärker sig är användandet av fioler. Jag är helt för användning av annorlunda instrument inom hårdrocken så länge den inte tar över vilket det gör då och då här. Det är dock en väldigt bra debut från Australienarna helt klart.
 
Bästa Låt: Xenoflux
 
Betyg: 8/10 Leper Butterflies
 
Turbonegro - Sexual Harassment
 
Går det åt helvete nu när Hank har lämnat bandet? Nej, det skulle jag inte vilja säga. Även om Tony Sylvester inte är en lika stor personlighet som Von Helvete är han klart en kompetent ersättare och fullgod sångare till detta deathpunk band. Sexual Harassment satsar mycket på svängig musik som försöker låta tuff (något som inte riktigt lyckas till hundra procent). Vi har en handfull goa låtar men också ett par spår man lätt hoppar över. Helt okej men bandet kan bättre.
 
Bästa Låt: I Got A Knife
 
Betyg: 6,5/10 Shit Machines
 
God Forbid - Equilibrium
 
Det märks att God Forbid har talang. Man blir lätt euforisk över låtar som Pages, Cornered, Scraping The Walls och Overcome. Tyvärr är God Forbid alldeles för ojämna i sitt utförande. Det känns som om att de inte riktigt har hittat balansen mellan de melodiska och thrashiga tongångarna. Det känns ibland lite lätt rörigt. Ett plus som bandet dock visar är att sången har blivit bättre. Putsa extra på låtskriveriet så kan ni skapa ett mästerverk.
 
Bästa Låt: Scraping the Walls
 
Betyg: 7,5/10 Pages
 
Crazy Lixx - Riot Avenue
 
The Poodles, H.E.A.T, Europe och Dynazty i all ära men det är Crazy Lixx som enligt mig är den just nu starkaste kraften inom svensk glammetal. De kanske inte är inovativa (Säg mig något glamband som är inovativa så bjuder jag på en bärs) men de spelar tajt och håller en jämn nivå genom sina album. Den andra given Riot Avenue är något svagare än debuten New Religion men bandet visar på ett härligt go och gör vad de ska. Vill dock se att de ska höja sig ett litet snäpp till om de ska stanna kvar på tronen.
 
Bästa Låt: Young Blood
 
Betyg: 7/10 Heatseekers

Många minirecensioner innan semester

På torsdag åker jag iväg på en veckas lång semester vilket betyder sol, bad och inga blogginlägg. Dock kommer jag fortsätta att beta ner min "Ska lyssna på" lista i solstolen. Men redan nu har jag lyssnat på ett flertalet album som jag nu ska ge min åsikt om. Rock On!
 
Prong - Carved Into Stone
 
Även om Prong är mer kända för sina tunga riff och fart så är det gunget i Carved Into Stone som gör albumet bra. Låtar som Path of Least Resistance och Revenge... Best Served Cold lyckas tunggunget att engagera och väcka uppmärksamhet. Men även de lite hårdare låtarna ger ett visst intryck också. Även om det intrycket är av någorlunda sämre kvalite finns det ljus i bland andra Eternal Heat och Subtract. Ett bra album, om man ser till Prongs normala standard.
 
Bästa Låt: Revenge... Best Served Cold
 
Betyg: 7,5/10 Subtracts
 
Nightmare - The Burden of God
 
Neo-klassisk hårdrock när den är som allra bäst. Nightmare bjuder oss verkligen på 52 minuters rent musikgodis fyllt med sköna riff och välgjorda melodislingor. Helheten i albumet är perfekt avvägt och bandet gör sitt absolut yppersta för att hålla en hög klass genom plattan... vilket de lyckas med. Enda klagomålet är att alla låtar må vara bra men det är ingen låt som riktigt skriker perfektion. Det är det som nästan gör plattan till ett legendariskt mästerverk... men bara nästan.
 
Bästa Låt: Afterlife
 
Betyg: 9/10 Preachers
 
HELLYEAH - Band of Brothers
 
(Super)bandet HELLYEAH, som innehåller tidigare medlemmar från bland andra Pantera och Mudvayne, ångar på där dom slutade med sina två tidigare album. Sydstats rock om sprit, slagsmål och cowboys. Denna kombination hade kunnat bli riktigt lyckad om det nu inte vore så att bandet agerar som om de vore något sorts skämt. Deras musik blir bara löjlig när sångaren Chad Gray babblar på i full fart. Dock känns det som att bandet ta små baby steg framåt album för album och deras musik känns mer genomtänkt och effektiv än tidigare. Men låtar som Drink Drank Drunk och Dig Myself A Hole måste bort.
 
Bästa Låt: War In Me
 
Betyg: 4,5/10 Bigger Gods
 
Anarchy Club - Life In The Underground
 
Musiken som Anarchy Club spelar är mycket svängig men ibland lite väl förutsägbar. Därför känns en del låtar i Life In the Underground, som All The Fires Burning och Hidden Secret Song, som en lättnad då de är lite annorlunda och oväntade. Men för att bandet ska riktigt lyfta måste de hålla lite jämnare nivå. Att ha låtar som heter Hello Kitty och en halvtråkig cover av Motörheads Orgasmatron är inte helt okej.
 
Bästa Låt: All The Fires Burning
 
Betyg: 7/10 Bloodstains
 
The Word Alive - Life Cycles
 
Det var länge sedan jag senast lyssnade på ett metalcore album. Efter att ha lyssnat på Life Cycles kom jag ihåg varför. Banden som spelar genren krånglar allt som oftast till det och musiken blir en enda röra. The Word Alive Gör ett riktigt bra försök med att få varje låt att stå på egna ben men det känns mer som om bandet istället har satsat på kvantitet än kvalite. Ett bra album som kunde ha blivit bättre om man hade tagit bort 2-3 låtar.
 
Bästa Låt: Bar Fight
 
Betyg: 7,5/10 Ambitionaries
 
P.O.D - Murdered Love

Man vet att man är föredettingar när inte ens rappandet i ett Nu-metal band fungerar. Så är fallet med "The one album wonder" P.O.D. Ända sedan deras succealbum Satellite har bandet aldrig återupphämtat sig. Murdered Love är sannerligen ytterligare en i raden mediokra album från bandet. Kan detta vara ytterligare en spik i kistan som är menad för Nu-metalen? Svårt att säga men det står klart att genren är på väg att dö ut inom en snar framtid.
 
Bästa Låt: Babylon The Murderer
 
Betyg: 4,5/10 Eyez
 
Gojira - L'Enfant Sauvage

Gojira må till stor del vara riktigt tunga men bandet vet också hur man skapar beroende framkallande musi. En perfekt blandning av hårdhet, mästerliga riff och minnesvärda melodislingor gör L'Enfant Sauvage till ett album att räkna med. Ännu ett superalbum från 2012. Herregud, om det fortsätter så här kommer min årsbästalista vara drygt 50 album långt. Gött!!
 
Bästa Låt: The Gift of Guilt
 
Betyg: 9/10 Explosias

Minirecensioner: Hellennium, Tomorrow's Outlook, Bangalore Choir, The Murder of My Sweet

Hellennium - S/T
 
Detta band påminner mig om en lite långsammare version av gamla Hammerfall, vilket gör mig lycklig. Bandet kanske inte är riktigt finslipade ännu men jag ser en stor potential hos dessa grabbar. Gör bara er musik lite snabbare, riffen lite hårdare och samarbetet lite tajtare så kan dem bli en kraft att räkna med i framtiden. PS gör era album lite längre, 33 minuter är lite väl kort.
 
Bästa Låt: All Hell Breaks Loose
 
Betyg: 7,5/10 Flags of Honor
 
Tomorrow's Outlook - 34613
 
Tomorrow's Outlook spelar en blandning utav de roligaste metalgenrerna som finns. Power- och progresivmetal. Så hur kommer det sig att bandet tråkar ut mig? Mycket på grund av att låtmaterialet är väldigt svagt men också  för att det inte finns någon riktig känsla över musiken. Känns inte genomarbetad. Den enskilda bra delen med albumet är textraden "I'm getting older just like a fine wine". Kom tillbaka när ni har hittat känslan för musiken.
 
Bästa Låt: Liquid Scream
 
Betyg: 3,5/10 Doubts
 
Bangalore Choir - Metaphor
 
Visst blev man besviken till en början när det inte var så mycket kör över Bangalore Choir men det som gjorde mig mest besviken var att bandet tydligen inte vet vilken musikstil de ska utföra. Ena sidan har vi 80-tals rock, sedan country och även lite uptempo musik. Bestäm er någon gång så att ni kan fokusera mot en riktning istället för att åka runt överallt och låta det kvantitiva ta över. Fokus grabbar!
 
Bästa Låt: Civilized Evil
 
Betyg: 4,5/10 Trojan Horses
 
The Murder of My Sweet - Bye Bye Lullaby
 
Svenska bandet The Murder of My Sweet imponerade inte på sin debut Divanity. Detta andra album imponerar inte heller. Bandet är som en mycket svagare version av Within Temptation där sångerskans röstomfång är begränsat. Bandet kan utan tvekan skriva tuggummirefränger men man kommer bara halvvägs med det. Det gäller att kunna skapa något som är unikt vilket bandet har misslyckats med.
 
Bästa Låt: Black September
 
Betyg: 6,5/10 Resurrections

Serj Tankian - Harakiri

 
Artist: Serj Tankian
Album: Harakiri
Releaseår: 2012
Skivbolag: Reprise Records
Antal Låtar: 13
Längd: 50:24
Medlemmar:
Serj Tankian - Sång
Mario Pagliarulo - Bas
Erwin Khackikian - keyboard
Troy Zeigler - Trummor
Dan Monti - Gitarr
Jeff Mallow - Gitarr
 
1. Cornucopia
2. Figure It Out
3. Ching Chime
4. Butterfly
5. Harakiri
6. Occupied Tears
7. Deafening Silence
8. Forget Me Knot
9. Reality TV
10. Uneducated Democracy
11. Weave On
12. Revolver
13. Tyrant's Gratitude
 
Världens coolaste Libanes tillika System of A Downs sångare Serj Tankian har nu släppt sitt tredje soloalbum som är döpt till Harakiri. Ett album som, enligt honom själv, är det bästa albumet han har gjort rent musikaliskt sett. Håller jag med om det påståendet? Ja det får jag göra. Harakiri går tillbaka till de lite hårdare tongångarna vi fick höra från Elect The Dead och struntar nästan helt i den symfoniska biten från Imperfect Harmonies. Men det är inte det att musiken låter bättre som gör albumet så bra utan det faktum att helheten känns mer sammanhållen än i tidigare två släpp.
 
Som vanligt när man snackar om Serj har vi en utmärkt hårdrockssymbios av galenskap och politiska budskap. I Harakiri kritiserar Serj bland annat dokusåporna, djurplågeri och företagscheferna. Detta görs förstås med en enorm glimt i ögat.
 
Serj har en helt fantastisk och unik röst och han vet exakt hur han ska få det mesta utav den. Det blandas med höga och låga toner i princip alla låtar plus att han trampar på linjen mellan galenskap och genialitet i bland annat Ching Chime och Reality TV.
 
Albumet öppnas med de två singlarna Cornucopia och Figure It Out. Två ganska så repetiva låtar men man hänger med direkt på dem. Figure It Out säger dessutom det som i princip ingen vågar erkänna. Chefer är en sorts sjukdom som stjälper mer än vad de hjälper. Ching Chime är rent av från vettet, Butterfly är vackrast och titelspåret har en utav de bästa texterna i albumet. Andra låtar som imponerar rejält är svängiga Weave On och Tyrant's Gratitude, välkomponerade Occupied Tears och hårda Uneducated Democracy.
 
Totalt Intryck:
Det är inte riktigt SOAD klass men det är förståeligt. Dock har Serj gjort sitt hittills bästa soloalbum i Harakiri. Texterna och sången är som vanligt klanderfri men det som höjer albumet högre än föregångarna är helheten. Knappt en enda svag låt i ett genialt galet album.
 
Bästa Låt: Weave On
 
Betyg: 9/10 Butterflies

Minirecensioner: Grand Magus, Herman Frank, Teodasia, Crucified Barbara, The Offspring

Grand Magus - The Hunt
 
Har aldrig riktigt gillat Grand Magus, mestadels för att deras musik känns någorlunda platt för någon anledning. Därför blev The Hunt lite av en glad överraskning. The Hunt har en bättre stämning och flöde än vad tidigare Grand Magus material har. Men det finns fortfarande mycket att hämta om jag ska bli exalterad över bandet som helhet.
 
Bästa Låt: Draksådd
 
Betyg: 7/10 Storm Kings
 
Herman Frank - Right In The Guts
 
Ja, detta är Accept gitarristen Herman Franks soloprojekt med bland andra At Vance sångaren Rick Altzi och den före detta bassisten i Running Wild Peter Pichl. Håller detta album samma klass som Accept? Helt klart. Bandet utför en väldigt utsökt och välsmakande hårdrock. Herman Franks musik går, precis som titel avslöjar, rakt in i magen och tar andan från en. En väldigt skön känsla faktiskt.
 
Bästa Låt: Waiting
 
Betyg: 9/10 Starlights
 
Teodasia - Upwards
 
Teodasia hade allt upplagt framför sig. Bandet spelar en väldigt symfonisk metal med en kvinnlig sångröst och de satsade mycket på att skapa en bra känsla genom hela albumet. Men det faller platt. Det blir alldeles för tråkigt och till slut rör man ihop allting. Man vet inte när en låt slutar och när nästa börjar. Nä, det albumet glömmer vi snabbt, låt oss gå vidare istället till något som väcker lite uppmärksamhet.
 
Bästa Låt: Lost Words of Forgiveness
 
Betyg: 3/10 Auroras
 
Crucified Barbara - The Midnight Chase
 
Sveriges svar på Heart har lämnat Melodifestivalen bakom sig (tävlade 2010 med låten Heaven or Hell) och siktar framåt med sin tredje fullängdare. Ett album fylld med en god blandning av lättsmält punk och lite jävlar anamma. Passionen och inställningen är det inget fel på dessa brudar men jag saknar fler knockouts. De borde komma fram med fler än vad de ger ut. Fortfarande ett bra album ändå. Rock on girls!
 
Bästa Låt: Kid From The Upperclass
 
Betyg: 7/10 Crucifiers
 
The Offspring - Days Go By
 
Det är synd att The Offspring är så ojämna i sitt utförande. Hade bandet hållt en jämn och hög nivå hade detta punk band kanske varit en utav mina absoluta favoritband. Tyvärr gör dem låtar som Cruising California (Bumpin' In My Trunk) och OC Guns som gör en väldigt besviken på bandet. Som tur är vägs albumet upp av en bra start och avslutning. Annars hade det blivit pannkaka av alltihop.
 
Bästa Låt: Secrets From The Underground
 
Betyg: 6,5/10 Dirty Magics

Linkin Park - Living Things

 
Artist: Linkin Park
Album: Living Things
Releaseår: 2012
Skivbolag: Warner
Antal Låtar: 12
Längd:  37:01
Medlemmar:
Joseph Hahn - DJ
Rob Bourdon - Trummor
Phoenix (Dave Farrell) - Bas
Chester Bennington - Sång
Mike Shinoda - Sång, Gitarr
Brad Delson - Gitarr
 
1. Lost In The Echo
2. In My Remains
3. Burn It Down
4. Lies Greed Misery
5. I'll Be Gone
6. Castle of Glass
7. Victimized
8. Roads Untraveled
9. Skin To Bone
10. Until It Breaks
11. Tinfoil
12. Powerless
 
Ända sedan debuten år 2000 har Linkin Park varit ledande i genren Nu-metal med sin blandning av tunga gitarrer, electronica och rap. Men på senare dagar har electronican tagit mer och mer över bandets musik och lämnat ganska så otäcka spår efter sig.
 
Nu är det 2012 och bandets femte album är här. I och med detta släpp ställer jag ett ultimatum till Linkin Park. Visa åtminstonde lite av era rötter, det som var bra med er musik, annars kan ni glömma att jag lyssnar på er igen (åtminstonde nytt material). Jag gillar i och för sig inslaget med electronica men när det väl tog över som det gjorde i deras senaste album, A Thousand Suns, blev det bara för mycket.
 
En annan sak som gjorde att jag hatade A Thousand Suns är att sångarna, Mike Shinoda och Chester Bennington, inte fått ut max av sina röster. Chester är en utav de bästa sångrösterna inom hårdrocken när han kör på max och Mike är en duglig rappare som tar exakt rätt mängd av plats men i senaste albumet försvann båda sångarna lite väl mycket. Det vill jag inte att det ska hända igen.
 
Albumet börjar ganska så kommersiellt med singeln Burn It Down och troligtvis kommande singlar Lost In The Echo och In My Remains. Tre låtar som beskriver hur bandet ligger till idag ganska så bra. Det är väldigt tilltalande låtar men enormt långt ifrån vad bandet egentligen kan. Jag kan helt klart lyssna på dem men det är väl inga låtar som kommer gå varma på mina högtalare precis. Det kan man dock säga om tre utav de kommande fyra låtarna istället. Lies Greed Misery, I'll Be Gone och Victimized är så som Linkin Park ska låta. Här får gitarrerna äntligen komma fram i rampljuset samtidigt som sångarna försöker nå maxgränsen på deras kapacitet. Synd bara att den bästa låten, Victimized, enbart är 1:46 minuter lång.
 
De sista låtarna i Living Things visar tyvärr det som i princip har förstört Linkin Park som hårdrocksband. Mer parten utav dessa låtar är lugna låtar som får mig att vilja slå in skip knappen. Ända sedan Linkin Park fick en jätte hit i låten Numb har man försökt att återskappa succen och misslyckats varenda gång. Snälla, gör mindre låtar utav denna typ och gör låtar som känns äkta och inte påtvingade. Det lär med all sannolikhet inte hända men man kan alltid hoppas.
 
Totalt Intryck:
Så har bandet gått tillbaka till rötterna och återfått mitt förtroende? Nja, förtroendet är någorlunda tillbaka och bandet är på god väg tillbaka till sitt hårda förflutna. Men de är inte där än. Living Things är bättre än vad jag hade förväntat mig och hade det inte varit för den lugna avslutningen hade albumet varit en kandidat till årsbästa listan. Jag är dock nöjd med Living Things som är det bästa albumet sedan Meteora. Men det kan bli bättre.
 
Bästa Låt: Victimized
 
Betyg: 7/10 Castles of Glass

Minirecensioner: Kreator, Devil's Train, Battle Beast, Shadows Fall, Domination Black

Kreator - Phantom Antichrist
 
Thrash metalen har än så länge ett fantastiskt 2012. Gryma albumsläpp från bland andra Overkill och Nekromantheon samtidigt som storheter som Testament och Slayer väntas släppa nya album i år. Kreator då? Självklart levererar dem med ett album som visar pondus och styrka men visar också en väldigt mångsidig sida av bandet. En väldigt bra och stabil platta från de rutinerade tyskarna.
 
Bästa Låt: Your Heaven, My Hell
 
Betyg: 8/10 Mars Mantras
 
Devil's Train - S/T
 
Nykomlingarna i Devil's Train tar inga fångar direkt från start. I deras självbetitlade debut visar bandet en råstyrka som kan matcha de mer rutinerade gången och en uppkäftighet som man vill se från en debutant. Men tyvärr snubblar bandet ibland på deras mer lugnare verk vilket drar ner betyget. Men bandet har helt klart en framtid inom musikindustrin även om jag vill att de ska vara lite mer originella.
 
Bästa Låt: Room 66/64
 
Betyg: 7/10 Yellow Blazes
 
Battle Beast - Steel
 
Detta album har varit på min Ska Lyssna På lista ända sedan albumet släpptes, vilket var i början av detta år. Jag ångrar nu att jag inte har lyssnat på Steel tidigare. Battle Beast bjuder oss på ett först klassigt album med stark sång och ren kämpavilja. Vann tydligen Wacken Open Air Metal Battle Contest år 2010. Lyssnar man på Steel förstår man varför det finska bandet vann.
 
Bästa Låt: Cyberspace
 
Betyg: 8,5/10 Die-hard Warriors
 
Shadows Fall - Fire From The Sky
 
Älskar Shadows Fall och deras perfekta mix av thrash, core och power. Dock har jag inte varit imponerad av deras senaste skivor. Men i Fire From The Sky tar de fram hela artelleriet och bombar oss som lyssnar med klasslåt efter klasslåt. En rejäl uppryckning sedan sist och ett perfekt utförande från grabbarna. Dock saknas det där lilla extra för att nå upp till fullständig perfektion.
 
Bästa Låt: The Wasteland
 
Betyg: 9/10 Eternal Lifes
 
Domination Black - Dimension: Death
 
Ååååååh vad jag älskar den här typen av metal. Med en skön blandning av neo-klassisk hårdrock och power känsla har Domination Black verkligen imponerat på mig. Med låtar som Legacy of Fear, Evilizer, Cold Touch och The Final Sigh kan väldigt lite gå fel. Men gräddet på moset är sångaren Matias Palm. Jädra vilken pipa han har. Jag vill samtidigt ha den där jackan som maskoten har på sig på skivomslaget.
 
Bästa Låt: Cold Touch
 
Betyg: 9/10 Evilizers

Recension: Clockwork Angels



Artist: Rush
Album: Clockwork Angels
Releaseår: 2012
Skivbolag: Anthem Records
Antal Låtar: 12
Längd: 1:06:04
Medlemmar:
Geddy Lee - Bas, Sång
Neil Peart - Trummor
Alex Lifeson - Gitarr

1. Caravan
2. BU2B
3. Clockwork Angels
4. The Anarchist
5. Carnies
6. Halo Effect
7. Seven Cities of Gold
8. The Wreckers
9. Headlong Flight
10. BU2B2
11. Wish Them Well
12. The Garden

Den progresiva rockens farbröder i Rush har nu släppt sitt nittonde studioalbum, Clockwork Angels, ett episkt album om en ung mans resa där han försöker följa sina drömmar. En resa där han får träffa på pirater, förlorade städer, alkemister, anarkister med flera. Alltså ännu ett konceptalbum av Rush.

När det gäller konceptalbum måste allt verkligen sitta. Historien måste vara spännande och låtarna måsta ha en röd tråd som går genom hela albumet. Som tur är har bandet gjort detta förut i bland annat 2112 så Geddy, Neil och Alex vet vad de håller på med. På tal om 2112, läs av var visarna står på klockan i albumomslaget. De står på 9:12 eller om man tar kvällstid, 21:12.

Albumet visar en väldigt mångsidig sida av Rush. Det öppnas med en väldigt snabb och rak låt kallad Caravan men den har sina episka stunder under refrängen vilket ger en go tempoändring som man lätt kan digga. Lite mer lugnare och mer finstämd känsla bringas fram i låtarna Halo Effect och The Garden medan låtar som Headlong Flight och titelspåret ger mer utmaning. Jag var själv orolig att albumet skulle innehålla en låt som skulle drifta iväg och inte hålla sig till konceptet men alla tolv låtar smälter samman väldigt bra samtidigt som de kan stå väldigt starka var för sig. Så som ett konceptalbum ska vara. Bland de extra höga topparna finns singlarna (Caravan, Headlong Flight), BU2B, The Anarchist och titelspåret.

Precis som vanligt med Rush sitter även instrumenten helt perfekt. Neil Peart trummar på med sina gryma fills och beats, Alex Lifesons riff och solon sitter som en smäck och Geddy Lees basspelande är lika lysande som vanligt. Sedan tycker jag dessutom att Geddy sjunger bättre än vad han brukar göra vilket ger ett extra plus.

Totalt Intryck:
Jag är egentligen inget jätte fan av Rush. Jag har bara hört deras mest kända låtar som Tom Sawyer, YYZ, Working Man och ett par fler. Låtar som har antingen fått mig att bli väldigt nöjd eller fått mig att gäspa. Efter att ha lyssnat på Clockwork Angels är jag nu såld. Ett helt fantastisk konceptalbum fylld med varierade låtar och ett fantastiskt handarbete bakom. Rush har verkligen lyckats här och om jag kan min Rush historia rätt kan detta album vara bandets bästa sedan Moving Pictures. Från och med nu är jag ett fan av bandet.

Bästa Låt: Headlong Flight

Betyg: 9,5/10 Halo Effects

Minirecensioner: Jorn, Children of Nova, John 5, At Vance

Jorn - Bring Heavy Rock To The Land

Norges svar på Motörhead. Alltid stabila men aldrig riktigt utstående. Sådan rock leder sällan till perfektion men den är fruktansvärt effektiv. Inget undantag här, Jorn bjuder på 11 låtar med skön gung och säkra riff. Det blir aldrig överraskande men aldrig riktigt tråkigt heller. Det som dock gör Jorn till ett band att räkna med är att stämmningen alltid finns där. Det är norrmännen en utav de bästa på. Men var de tvugna att ha två stycken covers på sin platta? En är väl tillräckligt, två visar på skrivkramp.
Bästa Låt: A Thousand Cuts

Betyg: 7,5/10 Black Mornings

Children of Nova - Impossible Landscape

Under hela lyssningssejouren tänker jag "jag borde inte gilla det här. Jag borde faktiskt hata det jag lyssnar på just nu.". Men det är något med Children of Novas stämmningsfulla och vackra musik som får mig att gå igång. Allt sitter perfekt på sin plats. Sången, instrumenten, tajmingen ja allt är där. Allt blir till slut så psykadeliskt att jag inte kan sluta älska det. Så nära eufori som man kan komma i musikform. Detta band har lyssande framtidsutsikter.
Bästa Låt: It's Just A Ride

Betyg: 8,5/10 Silhouettes

John 5 - God Told Me To

John 5 är tidigare gitarrist i Marilyn Manson och nuvarande gitarrist för Rob Zombie. Bara det säger lite om hans spelstil. I instrumentalistens sjätte studioalbum kör han på med lite skrämselfaktor och många galna gitarrslingor. Men vi blir också bjudna på lite mer lugna, akustiska och country liknande låtar. Den delen gillade jag inte men det ger en bra balans till albumet. John 5 är skicklig och låtarna berättar en helt egen historia var för sig men i instrumentalalbum måste verkligen allt sitta och det gör det inte riktigt här. Dock en helt okej instrumental cover på Michael Jacksons Beat It.
Bästa Låt: The Hill of The Seven Jackals

Betyg: 7/10 Killafornias

At Vance - Facing Your Enemy

Detta album kunde ha blivit flera mil bättre. Första halven visar en kvalité som jag förväntar mig av band som spelar lite mer neoklassisk hårdrock medans andra halvan bara blir till en ren sörja. Gillar inte heller riktigt sångaren och hans röst. Nä, skärpning At Vance om ni vill blanda er in bland de riktigt stora banden inom er genre.

Bästa Låt: Eyes of A Stranger

Betyg: 5,5/10 Saviours

Konsertrecension: Ozzy & Friends

Huvudband: Ozzy & Friends
Förband: Black Label Society
Plats: Malmö Stadion, Malmö
När: 2 Juni 2012
Publik: Ingen aning men det var inte fullsatt
Längd: ca 1 h och 30 min
Antal Låtar: 14
Extra Nummer: nä, faktiskt inte :(
Låtar:
Bark At The Moon
Mr Crowley
Suicide Solution
I Don't Know
Shot In The Dark
Rat Salad
Iron Man
War Pigs
N.I.B
Fairies Wear Boots
I Don't Want To Change The World
Crazy Train
Mama, I'm Coming Home
Paranoid

Medlemmar:
Ozzy Osbourne - Sång
Gus G - Gitarr
Rob "Blasko" Nicholson - Bas
Adam Wakeman - Keyboard
Tommy Clufetos - Trummor

Gästartister:
Zakk Wylde (Black Label Society) - Gitarr
Slash (ex Guns N' Roses, Slash) - Gitarr
Geezer Butler (Black Sabbath) - Bas

Biljetten var bokad, Black Sabbath var återförenade och förväntningarna var på topp inför årets största enskilda konsert. Då kom bomben. Tony Iommi hade drabbats av cancer och nästan alla Black Sabbath spelningar blev inställda och ersatta av Ozzy & Friends. Allt som fanns kvar efteråt var en stor tomhet.

Det har nu gått ca. 4 månader sedan beskedet och besvikelsen har lagt sig nästintill helt men mina förväntningar var nästan nere vid botten när jag var på väg till Malmö Stadion för att se enbart en fjärdedel av Sabbath. Jag kände dock att en konsert är alltid en konsert så jag ville göra det bästa av situationen.
Jag kom in i arenan mitt under förbandets konsert. Förbandet var Black Label Society, Ozzys ex gitarrist Zakk Wyldes egna band. Jag har ingen jätte koll på bandet men jag har lyssnat på deras sneste släpp, Order of The Black, och jag gillade soundet. Själva konserten var snabb, kraftfull och energirik. Grymt gitarrarbete från Zakk även om det då och då gick lite överstyr. En bra uppvärmning helt enkelt (för Zakk och publik).

Typ en halvtimme senare drar showen igång. Men det börjar inte med en entre av mörkrets furste, det började med en film på storbildsskärmarna som visar Ozzys hela karriär. Från tiden med Black Sabbath och genom hans solokarriär. Sedan kommer han äntligen in med resten av sitt band och drar igång Bark At The Moon. Full fart från start med andra ord. Ozzy visar direkt lekfullhet och sprutar ner den främre delen av publiken med sin vattenslang och Gus G flammar på med sin gitarr. Kanske tog Ozzy ut sig lite för hårt lite för tidigt med tanke på upplägget av låtarna. Efter öppningen följde Mr Crowley, Suicide Solution, I Don't Know och Shot In The Dark. Alla bra låtar men Ozzy behöver inte ta ut sig till absoluta max här men han visar fortsatt initiativ och go, vilket resten av bandet också gör.

Efter det går Ozzy bort från scenen för att kanske ta en tupplur? Istället får Gus G och, framför allt, trummisen Tommy Clufetos briljera i Black Sabbaths instrumentallåt Rat Salad. Clufetos visar helt klart hela sitt register och gör en värdig version av låten. Även Gus G gör ett starkt intryck under låten.

Rat Salad drog därmed igång Sabbath delen av spelningen och när Ozzy kommer tillbaka på scen har han med sig Geezer Butler samt Slash. Först ut är klassikern Iron Man där musikerna på scenen gör det bra men det fanns utrymme till förbättring. War Pigs fortsätter showen med krigsbilder på monitorerna och en hel del tveksam allsång. Det märktes verkligen att det inte var fullsatt. Toppen kommer istället på enda Sabbath låten som inte kommer från albumet Paranoid nämligen N.I.B. Här bjuder killarna på nästintill allt. Butler levererar enormt på det inledande bassolot, Ozzy ångar på och Slash spelar så som bara Slash kan göra. Man kan inte komma närmare originalet här.

Efter N.I.B kliver Butler, Slash och Gus G ut och in kom istället Zakk Wylde och körde Sabbath klassikern Fairies Wear Boots samt Ozzy låtarna I Don't Want To Change The World, Crazy Train och Mama, I'm Coming Home. Kvalitén blev något sämre men Zakk gör det väldigt proffsigt och publiken hänger med så gott det går (Bästa allsången kom i Mama). Hela spektaklet avslutas med att alla medverkande musiker kommer ut på scenen och kör Paranoid. Bra fart, inlevelse och tre gitarrsolon från tre olika gitarrister. En helt fantastisk avslutning även om det kändes lite för tidigt att avsluta det hela (det var fortfarande ljust ute när jag lämnade stadion).

Totalt Intryck:
Visst, besvikelsen över att kanske aldrig få se det första heavy metal bandet återfinns men Ozzy imponerade med sina vänner. Ozzy var kanske lite trött men han visade det sannerligen inte. Dock hade det varit lite roligt med lite nyare låtar och någon låt till men mina förväntningar blev mer eller mindre överkörda. The Prince of Darkness levererar fortfarande.

Bäst: Alla Black Sabbath låtar (särskilt N.I.B), Bark At The Moon samt Slash

Betyg: 7,5/10 War Pigs

Minirecensioner: Demon Hunter, Engel, Sabaton, Blaze Bayley, Wolfsbane, Renegade Five

Demon Hunter - True Defiance


Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag gillar eller är likgiltig till Demon Hunters musik. Bandet kommer då och då fram med riktigt gryma låtar (t ex Collapsing från förra plattan, The World Is A Thorn) men alltför ofta är låtarna anonyma. True Defiance är ett album som därmed beskriver bandet till perfektion. Låtar som This I Know, Wake och God Forsaken fångar min uppmärksamhet direkt medans resten av materialet slinker förbi utan att jag ens höjer ett ögonbryn. Jag tycker ändå att True Defiance är ett steg i rätt riktning för bandet, men de måste utmärka sig mer i musik världen. Annars blir de lätt bortglömda.

 

Bästa Låt: God Forsaken


Betyg: 6/10 Crucifixes


Engel - Blood of Saints

Niclas Engelin och hans band är nu inne på sin tredje fullängdare och jag kan konstatera att bandet tar ytterligare ett steg i rätt riktning. Engel visar ett perfekt samband mellan industrimetal och mer melodiska svängar. Vi får en salig blandning av fart (Question Your Place), tunga gung med rysligt gryma refränger (Blood of Saints) och även lite metalcore känsla (Numb). Engels klart bästa album hittills och ett solklart val för fans av den här sorten av musik.

 

Bästa Låt: Blood of Saints


Betyg: 8,5/10 Cash Kings

Sabaton - Carolus Rex

Sabaton är enligt mig Sveriges mest överskattade band. De är bra men inte världsklass som många utav deras fans påstår. Carolus Rex finns i två versioner. En svensk och en engelsk. Helt naturligt enligt mig då albumet handlar om svenska stormaktstiden. Synd bara att låtskatten är den samma som i bandet fyra tidigare album. Det är pompöst, svulstigt och snabbt men jag tänder aldrig riktigt på det. Carolus rex är dock ändå det bästa som bandet har skapat hittills och om ni ska lyssna på en version av plattan ska ni lyssna på den svenska. Nu är bara frågan vilket krig de ska sjunga om härnäst. Vem vill ha ett album om kalla kriget!

Bästa Låt: Lejonet Från Norden (The Lion From The North)

Betyg: 7/10 Poltavas

Blaze Bayley - King of Metal

Nej Blaze, du är tyvärr inte hårdrockens konung trots att albumtiteln säger annat. Trots att den före detta Iron Maiden sångaren gör en grym insats på sången är The King of Metal en platt historia. Det är egentligen inget fel på låtarna. Flera spår håller en hög klass och är väldigt lyssnings värda. Det som gör att albumet faller är produktionen. Jag brukar sällan märka av en dålig produktion men detta var bedrövligt. Det känns som om albumet gjordes på drygt två timmar. Allt låter väldigt dovt och gör albumet mycket sämre och tråkigare. Så snälla Blaze, ta den tid plattan behöver för att få ut max från den istället för att stressa fram materialet.

Bästa Låt: Dimebag

Betyg: 5,5/10 Fighters

Wolfsbane - Wolfsbane Saves The World

Mer Blaze Bayley, nu i hans huvudband Wolfsbane som tydligen tror att dem ska rädda världen med deras musik och att jorden är en gigantisk discokula. Till en början imponerar Wolfsbane med Blue Sky men sedan går det nedåt. Materialet blir bättre mot slutet men albumet återhämtar sig inte fullt ut. Det når aldrig upp till astronomiska höjder. Det är en mycket bättre produktion än vad det var i Blaze Bayleys soloprojekt men låtarna är av lägre standard. Så tyvärr Wolfsbane, med detta album kommer ni inte rädda världen. Men ni kan alltid försöka.

Bästa Låt: Blue Sky

Betyg: 4,5/10 Starlights


Renegade Five - NXT GEN


Renegade Five är en utav de här banden som jag kallar Bandit vänliga. Tack vare radio kanalen Bandit Rock fick Renegade Five ett stort genombrott med låten Running In Your Veins för ett par år sedan. Nu har äntligen deras andra album kommit och precis som många andra band som har gått samma väg (t ex Takida) försöker Renegade Five att bli så kommersielt som möjligt. NXT GEN är ett album fyllt med lättåtkomliga refränger och få överraskningar. Väldigt tråkigt från början till slut. Det finns få ljuspunkter i bland annat Alive, This Pain Will Do Me Good och Bring It On men helheten är så ljummet som det bara kan bli. Skippa det kommersiella och skapa riktig musik istället.

 

Bästa Låt: This Pain Will Do Me Good

 

Betyg: 5/10 Generations


Recension: Apocalyptic Love



Artist:
Slash Feat. Myles Kennedy And The Conspirators
Album: Apocalyptic Love
Releaseår: 2012
Skivbolag: Roadrunner Records
Antal Låtar: 15
Längd: 54:20
Medlemmar:
Saul "Slash" Hudson - Gitarr
Myles Kennedy - Sång
Todd Kerns - Bas
Brent Fitz - Trummor

1. Apocalyptic Love
2. One Last Thrill
3. Standing In The Sun
4. You're A Lie
5. No More Heroes
6. Halo
7. We Will Roam
8. Anastasia
9. Not For Me
10. Bad Rain
11. Hard & Fast
12. Far And Away
13. Shots Fired
14. Carolina
15. Crazy Life

Den självbetitlade debuten var en ren besvikelse men den förre Guns N' Roses gitarristen Slash har nu samlat nya krafter, och ett beständigt ackompanjemang, och gjort klart sitt andra soloalbum, Apocalyptic Love.

Inför det andra albumet har Slash försökt eliminera alla faktorer som gjorde föregångaren till ett vrak. Först och främst har Slash ett band som backar upp istället för en hel bunt av gästartister. Bandet kallas för Myles Kennedy (Alter Bridge) And The Conspirators. Ett kompetent gäng som gör sitt jobb och Myles röst är lika unik och säker som alltid. Sedan har Apocalyptic Love blivit mindre spretigt men det kom ganska så naturligt då låtarna i förra plattan specialskrevs för att passa gästartisten (t ex snabb modern rock med A7X sångaren M. Shadows och lite pop inspererad rock med Fergie från The Black Eyed Peas).

Mer om albumet nu. Musiken är mycket vad man kunde förvänta sig från Slash. Det är rock som innehåller få överraskningar och fästande refränger. Man blir sällan förvånad men man känner sig alltid trygg kring den här typen av musik. Även om förvåningen är liten bjuds man ändå på en väldigt bra variation av låtar. Snabba, långsamma, grooviga, medryckande, kraftfulla, you name it allt finns (förutom någon riktigt episk låt). Bland favoriterna finns singeln, You're A Lie, där Slash visar det mesta utav sina gitarrkunskaper tillsammans med en Myles Kennedy i grym form, titelspåret där man påminns om hur bra Guns N' Roses en gång var och sist men inte minst den längsta låten Anastasia som har en väldigt bra låtuppbyggnad och ett långt gitarrsolo där Slash släpper tyglarna. Får riktigt goa rysningar där. Även om merparten utav låtarna håller god kvalité känns det som om man får för mycket av det goda. 15 är maffigt och ett par låtar skulle kanske gitarrlegendaren hållit undan från albumet. Dem låtarna drar ner betyget en liten bit.

Totalt Intryck:
Skönt att veta att den självbetitlade debuten var en engångsföreteelse. Apocalyptic Love visar att Slash kan prestera på topp. Låtarna osar av självförtroende och samarbetet med Myles Kennedy And the Conspirators är på topp. Skippa bara fyllningsmaterialet så snackar vi om ett album i världsklass.

Bästa Låt: Anastasia

Betyg: 8/10 Halos

Recension: Storms of War



Artist:
Katana
Album: Storms of War
Releaseår: 2012
Skivbolag: Listenable Records
Antal Låtar: 10
Längd: 48:37
Medlemmar:
Johan Bernspång - Sång
Tobias Karlsson - Gitarr
Patrik Essén - Gitarr
Susanna Salminen - Bas
Anders Persson - Trummor

1. The Reaper
2. Wrath of The Emerald Witch
3. Khubilai Khan
4. The Samurai Returns
5. City On The Edge of Forever
6. No Surrender
7. In The Land of The Sun
8. The Gambit
9. Modesty Blaise
10. The Wisdoms of Emond's Field

Förra året var Göteborgsbandet Katana nykomlingar då man släppte Heads Will Roll men nu kommer deras andra giv, Storms of War, och dem är här för att bevisa att detta Japan inspirerande hårdrocksband är här i toppen för att stanna.

Precis som i Heads Will Roll osar låtarna i detta album av 80-talets NWOBHM sound. Bra eller dåligt? Visst kan man se det som plagiat på t ex Iron Maiden men musiken känns modern och jag tycker själv att bandet gör musiken till sitt eget och gör det med en sådan finess så att om jag skulle spela det här inför någon utav NWOBHMs pionjärer skulle dem nog bli hedrade och glada. Ingen i bandet gör något som helst misstag och sångaren, Johan Bernspång, har lyft sin sångröst till en högre nivå sedan förra plattan.

Låten som öppnar albumet heter The Reaper, en låt där gitarrerna och farten spelar huvudrollerna. Låten dundrar igenom och sätter ribban i perfekt höjd till resten utav låtarna. En låt som ni adrenalinstinta personer där ute kommer att älska. Om ni är mer den typen som gillar lite längre och episka låtar kan jag tipsa om två låtar från Storms of War. The Wisdom of Emond's Field samt In The Land of The Sun The Wisdom of Emond's Field börjar med ett gött gung som sedan går över till ett lugnare och stämmningsfullare tempo får att sedan komma tillbaka till gunget. I In The Land of The Sun känner man det episka ända in i ryggraden. En grymm melodiresa. Övriga låtar värda att notera är singeln Kubilai Khan, som har albumets bästa refräng, rockiga Modesty Blaise samt härliga Wrath of The Emerald Witch.

Låt oss nu göra en jämförelse mellan Katanas två album. Heads Will Roll var en bra debut med flertalet oslätade ytor. Det fanns fler låtar med en hitfaktor här men samtidigt fanns det låtar som kändes halvfärdiga eller klena. Här i Storms of War känns det som om jämnheten är kolossalt mycket bättre vilket medför till en bättre lyssnarupplevelse. Dessutom har låtarna blivit lite mer komplexa men också mer genom arbetade. Därmed kan vi dra slutsatsen att Heads Will Roll är ett debut av rang men Storms of War är nära på världsklass, ett steg i rätt riktning.

Totalt Intryck:
Jag börjar bli mer och mer övertygad om att om Iron Maiden hade kommit från Japan, och inte Storbritannien, hade bandet låtit exakt som Katana. Bandet gör så mycket rätt i Storms of War och jag ser inget som kan stoppa bandet från att expandera sin musik ytterligare ut i världen. Frågan är nu vart gränsen går för Katana. Det ska helt klart bli en fröjd att ta reda på vart den gränsen är någonstans (om den nu finns).

Bästa Låt: In The Land of The Sun

Betyg: 8,5/10 Gambits

Recension: Rize of The Fenix



Artist: Tenacious D
Album: Rize of The Fenix
Releaseår: 2012
Skivbolag: Columbia/Sony
Antal Låtar: 13
Längd: 41:18
Medlemmar:
Jack Black - Leadsång, Kompgitarr
Kyle Gass - Bakgrundssång, Leadgitarr

1. Rize of The Fenix
2. Low Hangin' Fruit
3. Classical Teacher
4. Señorita
5. Deth Starr
6. Roadie
7. Flutes & Trombones
8. The Ballad of Hollywood Jack And The Rage Kage
9. Throw Down
10. Rock Is Dead
11. They Fucked Our Asses
12. To Be The Best
13. 39

Efter sex långa år sedan senaste plattan trodde man att Tenacious D var slut. Men precis som Technon som trodde att den kunde besegra Metallen hade man fel. Jack Black och Kyle Gass är tillbaka med 13 låtar av riffande, attityd och humoristisk galenskap. Då ska vi se om de förtjänar att fortsätta ha stämpeln "Världens bästa rockband"

Vill du veta vilken sorts humor duon utför? Ta en ordentlig titt på omslaget till Rize of The Fenix. Det är ingen påfågel precis, det är en penis med testiklar, fötter, vingar och näbb. Lite typisk Jack Black humor och en lite rolig touch. Sedan om det är lämpligt eller ej kan diskuteras men det finns en blurr version för de känsliga (se Spotify eller sök på Google). Ungefär sådan humor kan man också förvänta sig i den musikaliska delen av albumet men det är inte så mycket som man kanske tror. Det är i låtarna Señorita, Low Hangin' Fruit och They Fucked Our Asses som snusket visar sig som mest synligt. Men det är inte dem låtarna man ska rikta sitt främsta fokus mot. Fokusera istället på låtarna som handlar om deras rockkarriärer och dem personer som är med dem i resan. Det är där Tenacious D får ut mest av både musiken och humorn.

Även om jag älskar "The D" finns det två sorters låtar som de gör som gör mig så frustrerad näst intill hela tiden. Först har vi dem låtarna som inte är låtar, utan sketcher. Ta till exempel Flutes & Trombones. Jack får syn på Kyle i skivstudion där han försöker spela in spår av flöjt till albumet. Kyle får sedan själv reda på att Jack kom till skivstudion för att själv spela in tromboner in i albumet. Visst, det är jäkligt kul att höra deras tjafs och deras flöjt och trombon duell men jag vill höra musik. Sketcher ser jag helst på Comedy Central. Den andra låttypen som gör mig arg är de korta låtarna. Dem är betydligt färre än vad de var i deras två tidigare alster men jag kan fortfarande inte gräma mig över hur bra låtarna kunde bli om de var normalt långa. Till exempel To Be The Best. Fantastisk fart, energi, riff och känsla överhuvudtaget men kan någon förklara för mig varför låten bara är drygt en minut lång? Skandal!

Ser man till slut helheten på albumet är låtmaterialet av bra kvalite. Titelspåret är en bra historia om hur bandet tog sig tillbaka. Lite kickapoo stuk över låten. Deth Starr är en ren riff låt där du blir bombarderad gång på gång. Sedan har vi dessutom Roadie som är en väldigt delikat låt om roddaren väldigt otacksamma men livsviktiga livsstil och jobb. Precis som The Metal var en hyllning till hårdrock är Roadie en hyllning till alla roddare som finns där ute. Inget snack om att det är plattans höjdpunkt (eller om man så vill, "ollonet" på denna fenix).

Totalt Intryck:
Nej, rize of the Fenix når inte samma nivå som bandets tidigare två album men den håller helt klart en god kvalite. Humorn sitter inte lika självklart som tidigare men vid en del tillfällen är det svårt att hålla sig för skratt. Framför allt finns energin och passionen fortfarande där, även om det inte når ut till publiken lika bra som tidigare.

Bästa Låt: Roadie

Betyg: 6/10 Deth Starrs

Tidigare inlägg
RSS 2.0