Karriärsrecension: Accept Del 2



 
Restless & Wild
 
Förutom i öppningsspåret Fast As A Shark är albumtiteln lite missledande. Det må vara äkta Accept vildhet men så otämjd är inte detta album. Dock håller låtarna bra klass och bandet är lika tajta som i föregångaren Breaker. Det känns dock som om någonting i detta album saknas för att det ska nå ytterligare en nivå. Ja visst! Lite mer power, då har vi ett äkta mästerverk. Men detta får duga och det gör mig inte precis bitter.
 
Bästa Låt: Fast As A Shark
 
Betyg: 8/10 Neon Nights
 

 
Balls To The Wall
 
Förtjänar albumet den legendarstatus som den har fått? Svaret är ja (både på album och omslag). Balls To The Wall är ett utav de jämnaste albumen jag har någonsin hört och varje låt håller en hög klass. Titelspåret sätter ribban och resten utav låtarna följer den till punkt och prickat. Det enda som stoppar mig från att ge detta album ett perfekt betyg är avsaknaden av en riktig superlåt typ Fast As A Shark. Annars är detta album fullständigt klockrent in i minsta detalj. Ett album med mycket stake eller om man så vill, stålkulor.
 
Bästa Låt: Balls To The Wall
 
Betyg: 9,5/10 Winter Dreams
 
 
Metal Heart
 
Man kan tycka att jag älskar Metal Heart med tanke på hur lik den är sina tre senaste föregångare men så är inte riktigt fallet. För till skillnad från Breaker, Restless & Wild och Balls To The Wall finns det inte någon låt som fastnar fullt ut i Metal Heart. Visst, albumet innehåller en hel knippe med starka låtar men de gör en inte lika berusad som de borde göra. Albumet är ändå så trots allt ett album som jag räknar in i bandets storhetstid då den följer samma spår som de andra albumen i samma era. Bara det att plattan sladdar lite väl mycket på vägen.
 
Bästa Låt: Wrong Is Right
 
Betyg: 7,5/10 Midnight Movers
 

Karriärsrecension: Accept Del 1

Jag har bestämt mig att jag fortsätter med karriärsrecensioner. Hur väljer jag ett nytt band? Jag följer min Spotifylista och tar banden i alfabetisk ordning. Först på tur är tyska Accept med 13 album i sitt bagage. Nu kör vi.

Accept



Första gången jag lyssnade tänkte jag "det här kan inte stämma. Var Udo inte med från början?". Jo, han var med från start men han hade på den tiden inte riktigt utvecklat sin egna sångstil till den perfektion som vi känner igen idag. Så lite chockad blev jag allt. Annars är debutalbumet en medelmåttig historia. Jag kan tänka mig att det var ett utav de snabbaste albumen på den tiden den kom ut (1979) men idag har den ingen klös i klorna. En helt okej debut.

Bästa Låt: Free Me Now

Betyg: 5,5/10 Seawinds

I'm A Rebel



Väldigt lik debuten men i I'm A Rebel hittar vi en lite mer finkänsligare sida av Accept i ett par låtar samt att Udos röst börjar ta sin sanna form. Albumet är dock fortfarande ganska så slätstruken och det finns ingen låt som sticker ut. Möjligen att titelspåret vågar visa sig framme då den påminner om en gammal svensk punkdänga. Känner dock att bandet är mer samspelta och gör detta album något bättre än sin föregångare. På rätt väg framåt i alla fall. Skippa bara discobeaten som vi hittar i I Wanna Be No Hero.

Bästa Låt: Thunder And Lightning

Betyg: 6/10 China Ladies

Breaker



Från och med detta album börjar den era som definerar bandets stil. Breaker är lite snabbare, lite kraftfullare och mycket bättre än sina föregångare. Bandet vågar ta mer plats och visa en uppkäftighet som världen inte har skådat på den tiden. Dock har plattan sina brister som att de lugnare låtarna inte riktigt håller högsta klass. Breaker är trots det ett album som var, och är, ett album som hjälpte hårdrocken att gå mot den väg som den nu går.

Bästa Låt: Run If You Can

Betyg: 8/10 Sons of Bitches

Karriärsrecension: Iron Maiden Del 5

Då är det dags att avsluta denna karriärsrecensionsserie. Detta gör vi med recensioner av Maidens tre senaste alster samt en sammanfattning. Rock on!

Dance of Death



Jag kom ihåg att jag lyssnade på detta album för ett par år sedan och tyckte att det var skit. Vad fasen rökte jag för något vid den tiden? Nu när albumet har fått sig en ny genomkörare i min skalle kan jag nu konstatera att Dance of Death är ett mycket värdigt Maiden album. Med låtar som Rainmaker, Paschendale, The Journeyman och Dance of Death kan ingenting gå fel. Enda klagomålet är att det kan ibland bli lite väl mycket av det goda men det är ett överkomligt problem. Det finns en bra variation i albumet också. Wildest Dreams är mycket typiskt 80-talets Maiden medan Rainmaker bjuder på grymma riff och en speciell uppbyggnad och Dance of Death är rent episk. Ett världsklass album.

Bästa Låt: delat mellan No More Lies och Wildest Dreams

Betyg: 9/10 Montsegurs

A Matter of Life And Death



Ännu ett väldigt bra album av Maiden här i A Matter of Life and Death men under hela albumets gång känner jag att någonting saknas. Jag tror att det kan vara den där hook effekten. Det är inte det lättaste att komma ihåg låtarna i albumet. Different World, Brighter Than A Thousand Suns och The Reincarnation of Benjamin Breeg är nog dem som smälter enklast men deras melodier är inte direkt soppa heller. Sedan saknar jag intensiteten också som de allra bästa Maiden albumen har. Totalt sett är A Matter of Life And Death ett bra album, men inte mer.

Bästa Låt: Brighter Than A Thousand Suns

Betyg: 7/10 Benjamin Breegs

The Final Frontier



The Final Frontier kom tvåa på min lista över 2010 års bästa album. Bara det säger mycket om vad jag tycker om albumet. The Final Frontier är fylld med långa och episka låtar som kräver sin tid. Dem låtar som är lättsmälta är också dem enda som inte riktigt håller måttet till exempel, Satellite 15..... The Final Frontier öppnar fantastiskt med en instrumental del som bygger upp spänningen men när det väl når kulmen blir låten en tråkig och repetiv dänga. Nä, lyssna på de episka låtarna istället. Det är dem som gör The Final Frontier till ett fantastiskt album.

Bästa Låt: The Talisman

Betyg: 8,5/10 Alchemists

Sammanfattning av karriären:

Ja vilken jädra karriär bandet har haft. I över 30 år har bandet varit en utav ledarna inom den moderna hårdrocken och det ser ut som om det ska ta ett långt tag till innan de lägger instrumenten på hyllan. Albumen har kommit i stadig takt och bandet har varit runt i alla jordens hörn. Sammanhållningen i gruppen är också väldigt bra. Den uppställningen som bandet har för tillfället har hållt sig sedan 1999 och flertalet utav medlemmarna har varit i bandet ännu längre. Ja, Iron maiden har haft en lång karriär som än så länge inte ser slutet ännu. Ett fantastiskt band med en fantastisk karriär.

Bästa Album: Somewhere In Time

Sämsta Album: The X Factor

Mest Överskattade Album: Piece of Mind

Mest Underskattade Album: Dance of Death

Låtar Värda Att Notera: Dream of Mirrors, No More Lies, Brighter Than A Thousand Suns, The Loneliness of The Long Distance Runner, Fear of The Dark

Karriärsbetyg: 8,5/10

Karriärsrecension: Iron Maiden Del 4

The X Factor



Ut med Bruce Dickinson, som ville satsa på sitt solo band, och in med Blaze Bayley. Förstås ett nedköp för Maiden men det finns inte många som kan matcha Bruce.

Även om jag tycker att Bayley gör ett bra jobb på The X Factor gör låtmaterialet det ohyggligt mycket svårare för honom. Detta är, utan tvekan, Maidens mörkaste album hittills vilket betyder inga riktiga fartfantomer utan mer musik som får dig att tänka (låtar som Bruce bemästrar till perfektion). Få ljuspunkter kommer fram. Man On The Edge har ett skönt gung och Lord of The Flies lyckas fånga min uppmärksamhet. Annars är detta tyvärr Iron Maidens klart sämsta album hittills. Men det är inte Bayleys fel att det är som det är.

Bästa Låt: Man On The Edge

Betyg: 4,5/10 Aftermaths

Virtual XI



Ännu ett ganska halvtaskigt album av bandet men till skillnad från The X Factor finner jag mycket bättre melodier och mer känsla i låtarna. Det startar med snabba Futureal och fortsätter med en massa episka låtar så som Don't Look To The Eyes of A Stranger, Como Estais Amigos och The Clansman. Det som gör albumet till ett svagt Maiden album är avsaknaden av riktigt kraftfulla refränger samt att ett par låtar är väldigt svåra att ta till sig.

Blaze Bayley gör återigen en hedersvärd insats i detta album och tar åt sig mer i låtskrivandet  men det var nog bra för bandet att Bruce kom tillbaka efter detta album. Även om Blaze är en bra sångare har han inte de kvaliteerna som bandet behöver.

Bästa Låt: Don't Look In The Eyes of A Stranger

Betyg: 6,5/10 Educated fools

Brave New World



Brave New World är startskottet på en ny Bruce-era och kanske en ny storhetstid. Maiden visar en nytänd intensitet som bara kan matchas  av melodiernas genialitet. Annars är det uppbyggt som de senaste Maiden albumen. En snabb låt i The Wicker Man, episka låtar som The Mercenary och The Thin Line Between Love And Hate samt låtar med lite väl simpla refränger som Blood Brothers. Enda skillnaden från de albumen som släpptes under 90-talet är att bandet har fått en nytändning. Detta gör inte bara Brave New world till ett album som man kan njuta av utan också ett album som man kan höra hur bandet njuter av det. Riktigt bra men saknar dock det där extra som de absolut bästa albumen från deras karriär har.

Bästa Låt: Dream of Mirrors

Betyg: 8,5/10 Nomads

Karriärsrecension: Iron Maiden Del 3

Seventh Son of A Seventh Son



Det är något mystiskt med Seventh Son of A Seventh Son. Här tar Maiden sina svängar ut rejält både musikaliskt och lyriskt. Det tar sin tid men mystiken flyter till slut in i min kropp och ger mig en uppenbarelse och den lyder "Detta är ett mästerverk". Det jag dock saknar med albumet är en lite snabbare låt och att det skulle ha varit 7 istäellet för 8 låtar (vilket hade fullföljt temat med nummret sju).

Oavsett hur man nu vrider och vänder på det är Seventh Son of A Seventh Son helt makalöst bra och ett måste inte bara för Maiden fans utan andra hårdrockare också. Ett album som hade varit ett orakel som är den sjunde sonen av den sjunde sonen om den hade varit en människa.

Bästa Låt: The Evil that Men Do

Betyg: 9,5/10 Clairvoyants

No prayer For The Dying



Då går vi in i 90-talet i denna karriärsrecensionsserie, en tung tid för nästan alla hårdrocksband och det är inget undantag för Maiden. No Prayer For the Dying må innehålla det som Iron maiden står för men det finns en sak som saknas. Energi. Bandet har inte samma energi som i de tidigare albumen vilket gör detta album miltals sämre. Det finns dock ljusglimtar. Det finns lite energi i Holy smoke och Bring Your Daughter... To The Slaughter och låtar som Mother Russia och The Assassin har en bra musikalitet. Men som sagt, en svag Maiden platta (vilket blir en väl godkänd platta för andra band).

Bästa Låt: Bring Your Daughter... To The Slaughter

Betyg: 6/10 Tailgunners

Fear of The Dark



Fear of the Dark fortsätter där det förra albumet slutade. Ett album med hyfsade låtar men med lite för dålig energi. Dock är låtskatten här avsevärt starkare än i No Prayer For The dying. Låtar som fartfyllda Be Quick Or Be Dead, eleganta Afraid To Shoot Strangers, magnifika Childhood's End och titelspåret som är den ultimata live-spåret gör Fear of The Dark till ett klart bättre album. Men det märktes verkligen att bandet kanske behövde en paus vilket det nu inte blev (förutom för sångaren Bruce Dickinson). Nåja, sålänge det inte blir en fullständig katastrof är jag nöjd.

Bästa låt: Fear of The Dark

Betyg: 7,5/10 Fugitives

Karriärsrecension: Iron Maiden Del 2

Då fortsätter vi min karriärsrecension av Iron Maidens karriär. Idag ska vi granska Piece of Mind, Powerslave och Somewhere In Time

Piece of Mind



Piece of Mind innehåller, enligt mig, två utav de mest överskattade låtarna som Iron Maiden någonsin har skapat. Where The Eagles Dare och Flight of Icarus. Båda låtarna är bra men saknar den där kraften som man så gärna vill höra från bandet. Eller rättare sagt, dessa två låtar är lite tråkiga.

Annars är Piece of Mind just som titel antyder, frid för sinnet. Förutom The Trooper finns egentligen inte låtar som bjuder på en berg och dalbane känsla. Det är sköna låtar som bjuds som utmanar lite vilket i sig är någorlunnda tråkigt men det är också en bra sak då det ger en bra variation i bandets sound.

Även om det är bra med variation faller inte Piece of Mind mig riktigt in i smaken. Det är fortfarande ett bra album men det saknar power och kraft. Litet plus i kantet dock att det är Maidens längsta platta hittills.

Bästa Låt: The Trooper

Betyg: 6,5/10 Revelations

Powerslave



Maiden har haft många teman genom åren men inget slår egypten-temat i Powerslave. Sedan har vi också den grymma låt skatten här. Aces High, Powerslave, 2 minutes To midnight, Rime of The Ancient Mariner och alla andra låtar berättar en helt egen historia som ger låten ett större liv. Här börjar också Maiden visa en mer progresiv sida med längre och komplexare låtar (framför allt Rime of The Ancient Mariner med sina 13:34)

Som vanligt lyser riffen, instrumenten samt Bruce och hans röst väldigt starkt. Faktiskt lyser de till den grad då man blir fullständigt inne i musiken och stänger ute allt annat runt omkring en. Litet minus dock att alla låtar inte passade fullständigt in i Egypten temat (t ex Aces high)

Bästa låt: Powerslave

Betyg: 9,5/10 Big 'Orras

Somewhere In Time



Tidigare i detta inlägg har vi snackat om överskattade låtar. Detta album är dock inte överskattat utan det mest underskattade albumet i Iron Maidens karriär.

Här slänger bandet ut 8 stycken världsklasslåtar som alla har sin stora styrka. I Caught Somewhere In Time används syntarna klanderfritt i gitarriffet, Wasted Years må vara kommersiell men har fortfarande en skön rytm, Sea of Madness har en väldigt speciell uppbyggnad, Heaven Can Wait har nog en utav de mest beroendeframkallande refrängerna som finns på denna jord, The Loneliness of The Long Distance Runner har den bästa refrängen som finns på denna jord, Stranger In A Strange Land är väldigt skön, Deja-vu ger dig ingen känsla om att du har varit med om det tidigare utan en känsla av fart och headbanging och till sist, Alexander The Great är lika stor och maffig som den riktiga Alexander.

Totalt sett ett fullständigt komplett album som inte går att förbättra.

Bästa Låt: Loneliness of The Long Distance Runner

Betyg: 10/10 (not) Wasted Years

Karriärsrecension: Iron Maiden Del 1

Väldigt segt just nu bland de nya släppen så jag tänkte starta något jag velat göra ett tag nu nämligen en karriärsrecension. Det kommer att gå till så här. Jag recenserar varje album från ett bands karriär, ger betyg på dem och ta reda på om albumen håller än idag. I slutet av varje serie ska jag sammanfatta och ge ett betyg till karriären i sig.

Jag börjar med Maiden för att de har en lång karriär bakom sig och för att de har varit en utav de stora pionjärerna från 80-talet till nu. Så låt oss starta min första karriärsrecension.

Iron Maiden



Bassisten och en utav grundarna till Iron Maiden, Steve Harris, har själv sagt att Iron Maiden hatar punk och att bandet inte har något att göra med deras "värsta rivaler". Det är möjligt att han har rätt men deras debutalbum visar dock punkinfluenser, särskilt i titelspåret. Det finns förstås också mycket Maiden i albumet förstås.

Bandets självbetitlade debut bjuder på en god blandning av musik. Vi har fart (Running Free och Iron Maiden), vi har stämmningsfull musik (Strange World), tempoväxlingar (Remember Tomorrow) och riktigt härlig musikalitet (Charlotte The Harlot och Phantom of The Opera). På ett sätt kan man beskriva debutalbumet som en sierskas glaskula. Den visar det sound som kommer göra bandet till det fenomen de är idag men ger också en liten hint om vad som kommer att hända i framtiden (närmast bestämmt 2000-talet).

Totalt får man se den självbetitlade debuten som en uppvärmning. Vi har soundet, Riffen sitter och musiken är stundtals grymm men en del utav kanterna har inte filats bort vid det laget.

Bästa Låt: Phantom of The Opera

Betyg: 8/10 Sanctuaries

Killers



Nu börjar soundet utvecklas mer till det som vi idag kallar för Iron Maiden men den där X-faktoren saknas. Precis som med debuten finns en god blandning av grymma låtar bland annat titelspåret som har ett riktigt coolt riff, svängiga Twilight Zone, instrumentalen Genghis Khan och gitarr frontade Wrathchild. Dock känns det som att jämnheten här är snäppet sämre (inget stort snäpp).

Det här var också det sista albumet med originalsångaren Paul Di'Anno. Det märks på de två albumen att han inte riktigt var rätt för Maiden... eller rättare sagt, Maiden var för bra för honom. Han är en bra sångare men med ett band som Maiden måste sångaren ha ett riktigt bra röstomfång för att musiken ska göra sig till rätta.

Lite sämre än debuten men forfarande ett starkt album.

Bästa Låt: Wrathchild

Betyg: 7,5/10 Killers

The Number of The Beast



Enligt mig är The Number of The Beast Maidens absolut mest överskattade album. Förutom de tre stora låtarna (titelspåret, Run To The Hills och Hallowed Be Thy Name) finns det inte så värst många starka låtar. Notera att jag heller inte säger att det finns några dåliga låtar.

Bland de andra låtarna är det 22 Acacia Avenue som sticker ut mest men annars är det inte mycket att hurra för. Missförstå mig ej, The Number of The Beast är ett riktigt klass album och en utav Maidens bättre men det är inte så bra som många påstår att den är.

Noterbart är också att detta är första albumet med Bruce Dickinson och man känner direkt att låtarna får ytterligare dimensioner jämfört med hur det var med Paul Di'Anno.

Bästa Låt: Delat mellan Run To The Hills och Hallowed Be Thy Name

Betyg: 8,5/10 Invaders

RSS 2.0