sharkruisher

Album: Bleeding The New Apocalypse
Artist: The Project Hate MCMXCIX
Release år: 2011
Skivbolag: Season of Mist
Antal Låtar: 6
Längd: 1.03.09

1. Iesus Nazarenus, Servus Mei
2. The Shall All Be Witnesses
3. A Revelation of Desecrated Heavens
4. Summoning Majestic Wars
5. The Serpent Crowning Ritual
6. Bring Forth Purgatory

Death Metal är långt ifrån min kopp av te, MEN det finns undantag. Svenska The Project Hate MCMXCIX (som också kallas kort och gott, The Project Hate) är ett av dessa undantag. Ända sedan jag hörde låten "Descend Into The Eternal Pits of Possesion" har jag fullständigt avgudat detta band. Anledningen är att bandet är som Dream Theater  fast mycket hårdare och med bättre sångare. Bandet skapar väldigt episka låtar och blandar det med lugna partier, snabba och hårda delar, growl och en vacker kvinnlig sångröst att toppa det hela med. Nu har bandet släppt sin åttonde fullängdare och jag har lyssnat på den.

Låt er inte luras av att albumet bara innehåller 6 låtar, Kortaste låten klockar in på 8.51 medans den längsta är 13.07 minuter lång. Dessa låtar kräver sin lyssnare då det alltid finns något nytt att hitta när man lyssnar. Men när man väl har lyssnat ett par gånger så märker man vilket slit och vilket jobb det krävs att framföra dessa låtar men framför allt att komma ihåg dem. Det är en av nackdelarna med The Project Hates musik, att lyssnar man inte tillräckligt mycket på låtan så glömmer man av den hyfsat enkelt. Musiken är dock vacker, hård och unik (och låtlängderna gör att man bara njuter ännu mer). Jämnheten är nog det absolut bästa med albumet eftersom det inte finns en enda dålig låt. Mer finns det nog inte att säga om albumet och det är bara bra. Kortfattat och mållöst är bättre än långfattat då man har hittat mycket fel.

Totalt intryck: Ja albumet är näst intill perfekt. Det enda jag saknar är att det skulle kunna få plats med en eller två låtar till och att albumet hade behövt en låt som definitivt stod ut i mängden. Annars är "Bleeding The New Apocalypse" grymt bra med sin fantastiska jämnhet och episka låtar. Om du inte är ett fan av Death Metal musik men älskar progresiva, episka låtar så skulle jag rekommendera dig att ge detta album (och band) en lyssning.

Bästa Låt: Sjukt svårt att säga i och med att alla låtar är grymma men den som är bäst är den låt som skiljer sig mest från de andra. Den låten är "The Shall All Be Witnesses"

Betyg: 9,0/10 Apokalypser

Album: Halford IV: Made of Metal
Artist: Halford
Release år: 2010
Skivbolag: Metal God Entertainment
Antal låtar: 14
Längd: 1.02.44

1. Undisputed
2. Fire And Ice
3. Made of Metal
4. Speed of Sound
5. Like There's No Tomorrow
6. Til The Day I Die
7. We Own The Night
8. Heartless
9. Hell Razor
10. Thunder And Lightning
11. Twenty-Five Years
12. Matador
13. I Know We Stand A Chance
14. The Mower

Jag har inte gjort ett blogg inlägg på två veckor. Anledningen är enkel. Jag var på semester i Dominikanska Republiken där jag bara låg på solstolen och latade mig men också då och då gick med min familj ut på stan och träffade locals (befolkningen lyssnar mest på Merengue, Reggae och RnB. Ingen hårdrockare så långt ögat kunde nå). I denna semester tog jag också min tid att lyssna på Rob Halfords fjärde album med sitt soloprojekt via en av farsans kompisars Ipod. Jag hade gärna velat lyssna på albumet tidigare men Spotify har inte albumet upplagt :(.

Om man har någon som helst intresse av hårdrock så vet man vem Rob Halford är. Han är sångare i legendargruppen Judas Priest och har en så unik röst så att jag skulle kunna ge min vänstra arm (och kanske mer) för att få låna den rösten i en månad.

Nä nu ska vi nog börja snacka om albumet. Första spåret "Undisputed" visar direkt vad Halford vill. Att man vill spela härlig hårdrock med så lite Judas inflytelse som möjligt vilket jag tycker är helt rätt. När vi kommer till titelspåret börjar genialiteten visa sig. Låten är väldigt enkel med ett tungt riff och en refräng som sätter sig, mer behövs inte för att skapa en kanon låt. "Speed of Sound" kommer efter men här är det nästan så enkelt så att det är stöld. Låten är väldigt lik Judas Priests "Electric Eye" men det behöver inte vara en dålig sak. Jag gillar faktiskt när nya låtar låter som gamla klassiker. "Til The Day I Die" får också mycket av min uppmärksamhet för att här är det stabilt, här växlas tempo och man bara njuter från country introt till det tunga avslutet. Jag skulle kunna prata om alla de andra spåren tills jag får fullständig skrivkramp men jag väljer att jag bara ska skriva om singeln "The Mower" till sist. Låten gör mig tvetydig. Jag älskar när Halford kör Painkillerstuket med sin röst men själva melodin är svår att älska och kräver sin lyssnare. "The Mower" ger dock albumet ett värdigt avslut och bra variation till albumet.

Totalt Intryck:
Albumet håller ihop väldigt bra och The Metal God visar att han inte är slut förens om ett väldigt bra tag. Jag hade kanske förväntat mig mer Judas i låtarna men jag har inte lyssnat på de andra tre albumen och i och med det inte fått någon uppfattning om vilken musik bandet spelar. Jag ska lyssna på de andra albumen och jag ser väldigt fram emot det.

Bästa Låt:
Skitsvärt att säga då det finns flera klockrena kandidater men titelspåret vinner för att den är så enkel. Den behöver inga onödigt svåra riff eller andra krångligheter. Sen kan du också sjunga med i refrängen efter bara ett par lyssningar.

Betyg: 8,5/10 Metal Gods

Album: Elysium
Artist: Stratovarius
Release år: 2011
Skivbolag: Playground
Antal låtar: 9
Längd: 56.35

1. Darkest Hours
2. Under Flaming Skies
3. Infernal Maze
4. Fairness Justified
5. The Game Never Ends
6. Lifetime In A Moment
7. Move The Mountain
8. Event Horizon
9. Elysium

Stratovarius har alltid varit ett av mina favorit band inom Power Metal genren och nu är de här med deras trettonde fullängdare. För er som inte vet, Elysium är ett evigt paradis i den grekiska mytologin där de modiga och segervisa får sin sista vila. Där hade nog trummisen Jörg Michael hamnat om han hade förlorat kampen mot cancern (vilket han vann :D)

När det gäller Power Metal och albumomslag så funkar de två alltid ihop och Elysium ger oss ett superbt exempel på det. Vackert omslag som innehåller en fågel (Pelikan eller albatross vet ej), ett vatten landskap och Polaris stjärnan som vi känner igen från det förra albumet.

Själva albumet börjar med singeln Darkest Hours som vissar härlig Power Metal känsla och har en slagkraftig refräng men man känner samtidigt att det kunde ha varit bättre. Efter det så försvinner Powern i Metallen. Albumet är mer utvecklad än tidigare upplagor och låtarna är lyriskt fantastiska men det är inte samma Stratovarius som vi har lärt att känna. Jag kan ha fel men jag känner att bandet blir lite av Power Metallens svar på Iron Maiden. Att ju längre karriären går desto mer proggresivt blir bandet och musiken utvecklas till allt utom tre minuters låtar med fart och slagkraftiga refränger. Det behöver inte vara en dålig sak men det tar tid att smälta musiken. Ett perfekt exempel är titelspåret som är över 18 minuter långt och uppdelat i tre delar. Man märker skillnaderna i de olika delarna men 18 minuter? Hade det inte varit bättre då med att dela upp delarna till tre enskilda låtar? 18 minuters låtar är lite mer av Dream Theaters stil.

Totalt Intryck:
Sämre än Polaris men Elysium visar att bandet fortsätter att utvecklas och vidga deras vyer. Albumet är inte fantastiskt men inte jättedåligt. Det jag saknar mest är mer power vilket saknas i flera låtar. Det skulle inte skada heller att dela titelspåret upp i tre låtar så att det inte blir lika segdraget.

Bästa Låt:
The Game Never Ends. Enormt vacker text om människans miljöförstöring och en melodi som är väldigt typiskt Stratovarius. Med andra ord en näst intill perfekt kombination av text och musik.

Betyg: 5,5/10 Polaris stjärnor

Album: War Is The Answer
Artist: Five Finger Death Punch
Release år: 2009
Skivbolag: Prospect Park
Antal låtar: 13
Längd: 45.04

Låtlista:
1. Dying Breed
2. Hard To See
3. Bulletproof
4. No One Gets Left Behind
5. Crossing Over
6. Burn It Down
7. Far From Home
8. Falling In Hate
9. My Own Hell
10. Walk Away
11. Canto 34 (Instrumental)
12. Bad Company
13. War Is The Answer

5FDP håller nu på med inspelning av sitt tredje studio album och eftersom jag inte har haft tid att lyssna på deras tidigare två så tog jag mig tiden nu för deras senaste. Första gången jag hörde bandet var tack vare TV- Spelet Rock Band (Där hittar jag flera utav nya låtar och artister lol) där singeln Hard To See finns med.

Omslaget är snyggt och förklarar väl vad albumet handlar om. Krig och att det är det enda som kan lösa problem. Jag tycker också att maskoten är riktigt snygg och passar bra med i temat (särskilt med den där Uncle Sam posen).

Förutom att ha ett av hårdrocks världens coolaste namn så kan 5FDP verkligen skapa bra musik. Det är en bra blandning av hård modern metal och lugna ballader som även skulle kunna njutas av pop fans. Självklart är den hårdare biten bättre men de lugna partierna ger en bra variation till albumet.

De två första spåren mjukstartar albumet innan det går över till den Slipknot inspererande låten Bulletproof som får en att verkligen tända till. Det blir inte mer tuffhet förens vid spår 6 då Burn It Down ger oss äkta modern metal som gör att hvudet gungar av ren reflex. Far From Home och Falling in Hate faller lite i glömska för mig men My Own Hell är nog en av de mest fulländade låtarna i albumet. Efter ännu enhalv mäktig rockballad så kommer den instrumentala låten Canto 34. Jag är alltid för instrumentaler i hårdrocks album om de är välgjorda vilket Canto 34 inte är. Den är okej men det krävs något extra för att en instrumental ska bli riktigt bra men sånt brukar kräva sin erfarenhet så de kommer förhoppningsvis skapa bättre instrumentaler. De två sista låtarna ger en värdigt avslut på albumet, särskilt titelspåret som har den mest slagkraftiga refrängen i hela albumet.

Totalt intryck:
Ett riktigt bra album från ett band som jag verkligen har börjat digga nu. Jag kan inte vänta tills April då det nya albumet bör komma särskilt om den är lika bra (om inte bättre) som detta album. Det är en bra blandning även om jag hade önskat någon mer hårdare låt så det här bandet är definitivt ett band som man ska ta och lyssna på om man inte har börjat göra det.

Bästa låt:
Även om Hard To See är den mer kommersiella låten och Burn It Down är den hårdaste så tycker jag att Bulletproof är den låt som får dig igång mest och riffet är klart den bästa på hela albumet. Titeln och texten funkar dessutom till temat.

Betyg: 8/10 knogjärn