sharkruisher

Artist: Psychostick
Album: Space Vampires Vs. Zombie Dinosaurs In 3D
Releaseår: 2011
Skivbolag: Rock Ridge Music
Antal Låtar: 15
Längd: 51:03
Medlemmar:
Rawrb! - Sångare, Kött injicerare och Webmashter
Joshy - Gitarrist, Ninja, INGENJÖR!!!!
Matty J - Bas, Töntansikte, Älg
Alex - Trummor, Galna Fågelljud

1. Premature Intoxication
2. Welcome To The Show
3. Sadface :(
4. Because Boobs
5. Intervention For A Good Mood
6. Hate Times 8
7. It's Just A Movie, Stupid
8. Political Bum
9. That Guy
10. Six Pounds of Terror
11. Methane Crescendo
12. My Clingy Girlfriend
13. The Root of All Evil
14. Numbers
15. Duh, of Course We Did Outtakes

Vanligtvis ska man inte ta humorrock band på allvar... det ska man inte heller göra. Men är man som jag och älskar sådan musik så måste man var engagerad i alla fall. Jag hörde Psychostick så sent som igår, då deras superhit This Is Not A Song, It's A Sandwich (Lyssna på den, det är den bästa låten som inte är en låt!) och av ren slump såg jag att de hade släppt ett nytt album så då var jag tvungen att lyssna på det.

Det hela börjar precis som en konsert, roddare kommer in och testar instrumenten så att bandet kan ösa för fullt efteråt. Welcome to The Show efterföljer och precis som titeln antyder så presenterar sig själva genom hela låten. Sadface påminner väldigt mycket om en blandning mellan Marilyn Manson's "The Beautiful People" och Otep. Väldigt katschigt och härlig. Nästa låt börjar så här. "Umm, excuse me, my eyes are up here." "Yeah, but your boobs are down there." redan där märker man deras galna humor. En ren hyllningslåt till de två bollar som finns på brudarna. Väldigt svängigt med någon sorts Seinfeld baslinje. Skumt men grymt. Och sedan avslutas det med bland annat motorbåt ljud. Haha. Sedan blir det ren konversation där bandmedlemmarna går emot en i bandet för att han är för glad. En intervention. Irriterande men roligt. Det leder rätt till Hate Times 8. En helt fantastisk låt där bandet bara skriker vad de hatar och hur mycket de hatar varandra (Jag hatar dig oändligt plus 1 :P). Varför kan inte andra band göra sådana låtar? De kommande 4 låtarna är också bra men de försvinner lätt in i mängden (särskilt spår 9 och 10 då de är en och en halv minut långa). Methane Crescendo handlar om en enda fråga. Vem fes? Jag kände, som tur va, inte lukten men jag kände den fantastiska rytmen och komedin. mycket bättre än gaser från röven. Även om My Clingy Girlfriend är en helt okej låt så blir man bara förbannad på texten. Nej inte för att den är dålig, för att tjejen i texten är ett riktigt skitstövel. En sådan flickvän hoppas jag att jag aldrig får. Sedan kommer om en låt med en text som jag aldrig trodde jag någonsin skulle få höra. Texten är om ett tandläkarbesök. Hur fan kommer man på sådant? Bara ta denna rad till exempel. "So, how are you today." "FIIIIIIINNNEEEEE!!!!!!!". Helt sjukt roligt alltså. Sista "riktiga" låten är en parodi på Drowning Pool's Bodies. Här sjunger bandet att de bara kan räkna till 4 (knappt). Är det bättre än Bodies? Vet ej men det är inte smartare i alla fall ;). Sista "låten" är uteslutande fylld med misstag man har gjort under inspelningen av detta album. 8 minuter av misstag. Visst det är roligt men hur många orkar lyssna på när sångare viker sig för skratt 30 gånger. Än sen, detta är ju trots allt ett band vi inte ska ta på så stort allvar.

Totalt Intryck:
Var fan har bandet varit i hela mitt hårdrocksliv? Förutom den ofattbara komedin så har de coola melodier och snygga riff. Bandet levererar väldigt bra (trots misstagen i slutet av skivan) och Psychostick blir definitivt ett band som jag kommer att fortsätta följa och skratta åt.

Bästa Låt:
Because Boobs. Behöver jag förklara mer?

Betyg: 8,5/10 Methane Crescendos

Artist: Black Tide
Album: Post Mortem
Releaseår: 2011
Skivbolag: Interscope
Låtar: 10
Längd: 42:56
Medlemmar:
Gabriel Garcia - Sång och Gitarr
Austin "Panix" Diaz - Gitarr
Zachary Sandler - Bas
Steven Spence - Trummor

1. Ashes (med Matthew Tuck)
2. Bury Me
3. Let It Out
4. Honest Eyes
5. That Fire
6. Fight Til' The Bitter End
7. Take It Easy
8. Lost In The Sound
9. Walking Dead Man
10. Into The Sky

2008 kom ett album som fullständigt chockade mig och gav mig ett helt nytt band med ett unikt sound. Albumet var Light From Above och bandet var Black Tide. Förutom att albumet var fruktansvärt bra så slogs jag av att bandet var väldigt ungt (sångaren var 15 år vid den tiden) och att bandet kom från Interscope records (som har bl.a Lady Gaga, Eminem och Blink 182) ett bolag som inte förknippas med hårdrock. 3 år har gått sedan debuten så inför deras andra album så ställer jag mig dessa frågor. Har bandet mognat? Har de gjort deras musik mer mainstream? Har puberteten slagit till sångaren?

Ashes öppnar albumet med gästinslag från Matthew Tuck (från Bullet For My Valentine). Man märker att Tuck har varit med här för jag märker influenser från BFMV. Gillar jag det? Nja lite både och. Låten är bra men det känns som om det inte är riktigt Black Tide jag vet inte men det är en helt godkänd öppning på plattan. Sedan kommer den första singeln, Bury Me (en av 4 singlar bandet har släppt inför Post Mortem). Under det år som låten har varit ute så har den växt inom mig men jag känner fortfarande att det saknas en riktig fart här. Dock visar de mycket deras gitarrfärdigheter som vi fick höra mycket av i debutplattan. Tredje spåret är Let It Out, den första utav flertalet ballader i albumet. Jag är inget fan av ballader men jag giller den här låten faktiskt mycket på grund av att den är vacker och den har något stort inom sig. Oväntat men bra. Honest Eyes släpptes som digital singel samtidigt som Bury Me och fortsätter albumet. Men denna låt har jag aldrig gillat. Låten är väldigt mycket mainstream även om melodin är hyfsad men det är texten som verkligen förstör låten. Gillar inte sådan text. Från en singel till en annan, nämligen den senaste , That Fire. Efter ett litet akustiskt intro skriker Garcia igång låten. That Fire är helt klart den mest unika låten i Post Mortem och kanske den låten som visar bandets kvalite mest. Egentligen den enda låten i plattan som jag skulle kunna tänka mig finnas i debutplattan som släpptes för tre år sedan. Andra halvan av plattan blir sedan en lång pina. Fight Til' The Bitter End, Take It Easy och Lost In The Sound kan alla sammanfattas med två ord. Halvdann låt. Singel nr. 3, Walking Dead Man följer efter. En bra text men melodin är alldeles för seg. Skulle definitivt vara mer passande med en äkta Thrash Metal fart. Into The Sky som avslutar albumet gör mig bara förbannad. Akustisk musik och piss text. Snacka om utfyllnads material. Sådant vill jag inte höra från det bandet.

Totalt Intryck:
Jag hade faktiskt låga förväntningar efter vad jag har hört vad bandet har sagt om albumet. Första halvan är helt klart väldigt bra och visar vad bandet kan. Tyvärr är den andra halvan så dålig så att den drar albumet neråt fullständigt. Sedan saknar jag en riktig fart låt som t.ex Shockwave från förra albumet. Bandet har helt klart mognat men när det gäller det musikaliska förväntar jag mig mycket mer från dem.

Bästa Låt:
That Fire. Unik låt som har en bra refräng som sätter sig, visar bandets kapacitet och ett ganska coolt akustiskt intro. Enda låten i plattan som jag skulle kunna föreställa mig i deras förra album.

Betyg: 6,5/10 Walking Dead Men

Spel: Guitar Hero
Konsol: Playstation 2
Releaseår: 2005
Utvecklare: Harmonix
Genre: Musikspel

Jag hade ett spel i GH-serien kvar i min samling och ironiskt nog var det det första spelet som jag saknade. Guitar Hero är spelet som skapade ett helt nytt sätt att spela TV-spel. Du fick känna dig som en rockstjärna med din plastgitarr i din soffa.

Anledningen till att jag skaffade detta spelet så sent är för att jag har hört rykten om spelet. Dåliga rykten. Så jag väntade med att skaffa det men när jag hittade spelet på begagnat hyllan för under hundralappen så kunde jag inte motstå det längre jag var tvungen att testa den och se om ryktena var sanna.

Det finns två lägen du kan spela. Antingen spelar du karriär läget där du rockar i olika arenor för att öka din status och låsa upp fler gitarrer, karaktärer och låtar eller så spelar du quickplay läget där du bara spelar låtar (ifall du inte lyckas komma något längre i karriär läget t.ex). Jag kör igång karriär läget där du får välja på en handfull karaktärer. Allt från punkaren Johnny Napalm till metal killen Axel Steel. Sedan väljer du också en gitarr som karaktären ska ha. Till början finns bara två st. En Gibson och en annan som jag har glömt vilket märke det är. När du har gjort de valen är du redo att rocka. Du börjar din karriär i ett liten scen i någon bar och får 5 låtar att välja på. Utav de 5 låtarna måste du klara 4 utav dem (5 om du spelar Hard och Expert) för att ta dig till nästa steg i karriären. Klarar du av alla låtar och nivåer så blir du en legend och öppnar upp en special gitarr (en för varje nivå).

Totalt finns det 47 låtar i spelet varav 30 finns med i karriär läget. Dessa låtar är väldigt eller relativt kända låtar som Cowboys From Hell, Bark At The Moon, Symphony of Destruction och Smoke On The Water. Enda problemet med de låtarna är att alla är covers... ganska dåliga covers. Oftast hör man inte sången och gitarren låter ibland som om den vore från en helt annan låt. De resterande 17 låtarna är inga covers men det är låtar från band som har medlemmar som jobbar i Harmonix. Med andra ord helt okända artister. Totalt sett är merparten utav låtarna ändåså roliga att spela så det gör inte så mycket att de antingen är okända eller covers.

Det stora problemet med spelet är själva spelmotorn. I spelet finns det något som heter Hammer ons och pull offs. Dessa noter ska man kunna trycka på utan att använda strängaren. Enda problemet i Guitar Hero är att man måste träffa dessa noter så exakt på millisekunden så att det nästan blir omöjligt. Detta leder till att man måste stränga nästintill varenda not i spelet. Lite irriterande men det ger mer utmaning om man är en fullblodig expert.

Totalt Intryck:
Detta spel slår inte resten av spelen i serien (kanske GH:Aerosmith och GH:World Tour) men man ska också komma ihåg att det är det första spelet i serien. Det är väldigt sällan man lyckas på första försöket. Bristerna är självklara dock. HO/PO som inte funkar som de ska, låtar som är covers samt okända och det faktum att det inte finns ett träningsläge. Men det är faktiskt ett jäkligt bra partyspel.

Bästa Låtarna:
Bark At The Moon, Cowboys From Hell och Cheat On The Church (av Graveyard BBQ)

Betyg: 6/10 Frankensteins

Album: Deconstruction och Ghost
Artist: Devin Townsend Project
Releaseår: 2011
Skivbolag: Hevydevy Records
Låtar: 9 och 12
Längd: 1:10:49 och 1:12:45
Total Längd: 2:23:34

Medlem:
Devin Townsend - Sång, Gitarr, Bas, Keyboard, Synteziser och Programering

Deconstruction Låtlista

1. Praise The Lowered
2. Stand
3. Juular
4. Planet of the Apes
5. Sumeria
6. The Mighty Masturbator
7. Pandemic
8. Deconstruction
9. Poltergeist

Ghost Låtlista

1. Fly
2. Heart Baby
3. Feather
4. Kawaii
5. Ghost
6. Blackberry
7. Monsoon
8. Dark Matters
9. Texada
10. Seams
11. Infinite Ocean
12. As You Were

Släppa två album samtidigt brukar vara ett segerrecept. Fråga bland annat Avantasia och System of A Down. Men hur ska man göra? Ska man släppa två liknande album eller två helt olika album. Devin Townsend Project (ett utav flera project av Devin Townsend) valde att gå med det senare alternativet. Så låt oss gå igenom albumen ett i taget.

Deconstruction

Jag älskar progresiv metal, särskilt när den blir lite hårdare. Därmed kom detta album som en glad överraskning. Det börjar lite småtrevande men albumet kommer igång med låten Stand. Hela albumet är enormt progresiv och väldigt mörk och hård. Sedan kan ett par utav låtarna vara väldigt svåra att ta in (längsta låten är 16:28 min lång). Efter ett par genomlyssningar står jag där med en väldigt nöjd känsla. Albumet var väldigt stabilt och starkt. Är man ett fan av Dream Theater och liknande musik så borde man definitivt kolla in Deconstruction. Inte en enda svag låt på plattan.

Bästa Låt: Planet of The Apes

Betyg: 8/10 Juulars

Ghost

Så är den andra plattan hård och progreesiv? Nej den är mer easy listening. Detta album testade verkligen mitt tålamod för jag väntade hela tiden på någon fart, vilket inte kom. Visst det är vackert och stämmningsfullt men det är sådan musik som jag inte lyssnar på. Ghost är full med låtar som bara platsar i radiokanalen Lugna Favoriter. Nej detta är inte rock. Detta är sådan musik du hör när du dör och går mot ljuset. Kan inte heller se någon som helst skillnad mellan låtarna.

Bästa Låt: Ledsen jag kan inte skilja på låtarna

Betyg: 1,5/10 Feathers

Semestern fortsätter men inte för mitt musiklyssnande. Här är fyra album jag har lyssnat på den senaste veckan.

Otep - ATAVIST

Otep är ett väldigt konstigt band med olika låtstilar. Vi har låtar som innehåller spokenword, vi har brutalitet och vi har låtar som bara är långa viskningar (som jag inte kallar för låtar). Oavsett vad är ATAVIST ett album som är stabilt och det gör att jag håller mitt intresse för bandet.

Bästa Låt: Fists Fall

Betyg: 6,5/10 Bible Belts

Queensryche - Dedicated to Chaos

Jag är väldigt okänd med Queensryche så jag har inget att jämföra med Dedicated to Chaos. Men hade jag haft det så tror jag att jag hade haft samma känsla iallafall. Albumet är fruktansvärt slätstruket med nästintill ingen topp. Hör ingen intensitet överhuvud taget. Jag vet (trots att jag inte kan så mycket om deras musik) att de kan bättre.

Bästa Låt: Retail Therapy

Betyg: 2,5/10 Big Noizes

Sepultura - Kairos

Precis som med förgående band är jag väldigt okänd med Sepultura. Enda skillnaden är att jag faktiskt gillar det jag hör här. Har dock hört från andra att bandet har varit bättre. Skit samma jag gillade det här albumet och den åsikten kan ingen ändra.

Bästa Låt: Relentless

Betyg: 7/10 Spectrums

Coldspell - Out From The Cold

Ännu ett band som kör typisk amerikansk rock. Låter det annorlunda? Nej men det är inte dåligt. Jag märker av små guldkorn här och där men helheten är fullständigt ljummen. Lite mer orginalitet tack.

Bästa Låt: Time

Betyg: 5,5/10 Fates

Band: Metallica
Speltid: Ca 2 timmar
Plats: Ullevi, Göteborg
Publik: Ca 55 000 pers
Medlemmar:
James Hetfield. Sång och gitarr
Kirk Hammett. Gitarr
Lars Ulrich. Trummor
Robert Trujillo. Bas

Spellista:
Hit The Lights
Master of Puppets
The Shortest Straw
Seek & Destroy
Welcome Home (Sanitarium)
Ride The Lightning
The Memory Remains
All Nightmare Long
Sad But True
The Call of Ktulu
One
For Whom The Bell Tolls
Blackened
Fade To Black
Enter Sandman

Extranummer:
Am I Evil? (med Anthrax och Megadeth)
Damage Inc.
Creeping Death

Metallica behöver inte en närmare introduktion igentligen så låt oss skipa den för att fokusera på själva uppträdandet.

Första gången jag såg Metallica var 2007, året innan de släppte Death Magnetic. Efter konserten var jag såld. Jag blev ett Metallica fan for life. Det var så sjukt bra så jag inte trodde att det kunde bli bättre. Så ni förstår säkert att mina förväntningar var skyhöga.

Som alla andra Metallica konserter småstartas det hela med titel spåret till Den onde, den gode, den fule och lite filmklipp för att komplettera det hela. Sedan brakar det igång med cree... whoops det var tydligen Hit The Lights. Vanligtvis är Creeping Death start låt men här chokar Metallica en fullständigt. Men bryr man sig? Nej då för de utför Hit The Lights med en sju jäkla fart så man glömmer bort allt som varit tidigare och fokuserar fullt på nuet. Sedan kommer deras svar på "Fear of The Dark", Master of Puppets. Som vanligt gör bandet det fruktansvärt bra och publiken är hela tiden med och sjunger men jag tycker att det är lite synd att den kom så tidigt. Helst vill jag ha sådana låtar i mitten av konserten eller slutet. 80-tals festen fortsätter med The Shortest Straw. En låt som Metallica gör den genialiskt brutalt. Pyrotekniken kommer in i Seek & Destroy. Hettar upp en redan överkokt tillställning. Gåshuden blir större när man kör Welcome Home (Sanitarium) särskilt när dagens största allsång kommer på plats. Trodde man att bandet hade gjort sig av med allt sitt krut redan här så hade man väldigt fel. I Ride The Lightning ökas farten till ljusets hastighet och headbangingen kommer av en impuls. Levereringen gör bandet utomordentligt. The Memory Remains är härnäst och även om det inte är min absoluta favvo låt så får man ju ändåså gåshud. Allsången efter sista refrängen håller på längre än själva låten. Sedan körs enda låten från 2000-talet All Nightmare Long. Jag blev skitglad när den kördes för att det är min favorit från senaste plattan Death Magnetic. Bandet gjorde den i lite mer thrashig version denna gång. Lät jäkligt bra. Tills den punkten hade bandet skippat den svarta plattan tills nästa låt Sad But True. Inte min favorit men den passar väldigt bra live. Efter ett litet bas solo av Trujillo börjar The Call of Ktulu. Själv är jag negativ över instrumentallåtar i liveframträdanden men här visar Metallica att de är inga nybörjare på konsertscenen. Låten utförs så perfekt, så magnifikt, så vackert, så sjukt bra att jag ett tag tror att Ktulu verkligen kommer att komma upp bakom scenen väckt från sin sömn för att förstöra världen. På storbildsskärmarna kommer sedan krigsbilder och det karaktäristiska helikopterljudet får publiken att jubla då de vet att One kommer och precis som med de andra låtarna denna kväll gör bandet den fruktansvärt grymt bra. For Whom The Bells Tolls följer därefter. Själv tycker jag att låten i sig är tråkig men live får den verkligen med en direkt. Huvudshowen avslutas med supervackra Fade to Black, Stenhårda Blackened och klassiska Enter Sandman (med allsång förstås). Extranummret börjar med det jag har väntat på hela Big 4 konserten. Ett uppträdande med alla Big 4 banden... minus Slayer. Tydligen hade låten ändrats i sista sekunden så Slayer valde att skippa uppträdandet och åka till hotellet istället. Iallafall 3/4 utav The Big 4 spelade tillsammans Diamond Heads klassiker Am I Evil?. Svaret är självklart. Yes and you're awesome too. Det var också trevligt att se banden efteråt och kramas och le. Ett fint hårdrocks ögonblick. James leker sedan med publiken och försöker få dem att tro att konserten är slut. Men publiken ville annat. Metallica avslutar spelningen med Damage Inc. och Creeping Death, kul att se den annars vanliga startlåten som avslutning istället.

Totalt Intryck:
Jag tyckte att Metallica var bra 2007 på Stockholm Stadion men det var INGENTING jämfört med det här. Vilken glöd, vilken intensitet, vilken låtlista! Jag gillar verkligen att de har tagit bort balladerna The unforgiven och Nothing Else Matters då jag tycker att de inte passar live. Även publiken var i sitt esse och gjorde denna kväll fullständigt oförglömmlig. GÅR FANIMEJ INTE ATT GÖRA BÄTTRE!

Bästa Låtarna:
Alla låtarna var fantastiska men bäst var nog Master of Puppets, Ride The Lightning och The Call of Ktulu.

Betyg: 10/10 Metallifuckingca!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Band: Slayer
Speltid: Ca 50 min
Plats: Ullevi, Göteborg
Publik: Ca 40 000 pers
Medlemmar:
Tom Araya. Bas och sång
Kerry King. Gitarr
Gary Holt. Gitarr (Ersättare för Jeff Hanneman som har blivit utsatt för ett köttätande virus)
Dave Lombardo. Trummor
Spellista:
Disciple
War Ensemble
Postmortem
Hate Worldwide
Mandatory Suicide
Chemical Warfare
Snuff
South of Heaven
Raining Blood
Black Magic
Angel of Death

Slayer skapades av de gamla barndomsvännerna Kerry King och Jeff Hanneman 1981. Året efter tillkommer även Dave Lombardo och Tom Araya. Dessa fyra har följt med sedan starten (även om Lombardo har hoppat av och kommit tillbaka mellan 1992-2001). Slayers stora genombrott kom 1986 med deras tredje fullängdare Reign In Blood, ett album som fullständigt chokade musikbranschen på den tiden p.g.a sin brutalitet. Bandet har sedan starten inte ändrat sig varken uppsättning, musikskrivande eller attityd. Detta gör Slayer till ett utav de mest konsekventa banden som finns.

Jag såg Slayer i Sonisphere förra året så jag visste vad som skulle komma. Mycket ös, fart och ett ljud som skulle orsaka en egen jordbävning. Jag tänker dock hålla mig kortfattad då jag har väldigt liten koll på Slayers låtar.

Disciple öppnade showen och redan här visar bandet vad de går för. Även om Holt inte är lika framträdande som Hanneman och King inte får headbanga längre p.g.a sin ryggskada så bjuder de på ett jäkla ös ändå. Slayer är inte ett band man borde sjunga allsång med men sådant kommer i War Ensemble. Bra att det kommer någon gång under konserten i alla fall. Öset fortsätter genom Postmortem, Hate Worldwide och Mandatory Suicide men sedan ökar bandet ännu ett litet snäpp i Chemical Warfare. Snuff fortsätter sedan där Holt och King verkligen visar upp sina gitarrfärdigheter. South of Heaven var också bra. Raining Blood är deras största hit och de gjorde det sjukt bra men varför lämnade de avslutningssolot? Avslutningen blir en enda lång njutning i Black Magic och Angel of Death, särskilt när Araya gör det där enorma skriket. Efter låtarna ber Araya publiken att le då han tar kort på publik massan. Undrar om jag kom med?

Totalt Intryck:
Precis som förra året får du musiken intryckt i trumhinnan tills du blir döv. Men man måste ändå medge att Slayer är ett sådant band som bara blir bättre live. Jag hade inte hört flertalet utav låtarna innan konserten men jag kommer definitvt att kolla in mer om Slayers historik.

Bästa Låtar:
Chemical Warfare och Angel of Death

Betyg: 8,5/10 Disciples

Band: Megadeth
Speltid: Ca 40 min
Plats: Ullevi, Göteborg
Publik: Ca 25 - 30 000
Medlemmar:
Dave Mustaine. Sång och Gitarr
David Ellefson. Bas
Chris Broderick. Gitarr
Shawn Drover. Trummor
Spellista:
Trust
In My Darkest Hour
Hangar 18
Wake Up Dead
Headcrusher
Symphony of Destruction
Peace Sells
Holy Wars... The Punsihment Due

Megadeth var skapat 1983 efter att sångaren och gitarristen, Dave Mustaine, fick kicken från Metallica. Debuten kom efterföljande år men det var andra plattan, Peace Sells... But Who's Buying, som fick fart på bandets karriär. En annan milstolpe för bandet var 1990 då de släppte Rust In Peace. Ett album som enligt många (inklusive mig) är en utav de bästa hårdrocksalbumen någonsin. Megadeth är mest känd för att vara väldigt tajta när de spelar live och att gitarr spelandet är en stor del i deras musik. Men oavsett hur man vänder och vrider på det kan man bara inse att Megadeth är en utav de ledande hårdrocksbanden i världen både då som nu.

Mina förväntningar inför konserten var väldigt låga då jag har hört att Dave är en ganska så dålig liveartist men högre förväntningar hade jag dock på spellistan. Eftersom bandet firar 25 års jubileum på Peace Sells... But Who's Buying förväntade jag mig många låtar från den plattan.

Shawn Drover öppnar konserten med sina trummor i en låt som jag inte riktigt kände igen. I efterhand tog jag reda på att det var Trust som var öppningslåten. En låt från 90-talet, en era som jag har lyssnat väldigt lite på med Megadeth. I efterhand tyckte jag att det lät okej men inte mer. Sedan kommer, enligt mig en fantastisk live låt, In My Darkest Hour. Här vill man se att bandet får till en riktig show men Mustaine håller sig bakom sin lugg, mumlar ur sig sången och står kvar på samma ställe. Dock blir själva musikutförandet bra. Mustaine kommer sedan sig till rätta i Hangar 18, en låt som har så lite text så det borde vara en instrumental. Återigen är utförandet klanderfritt men man tycker dock att man kunde ändra lite mer på solona och inte bara köra som på studioversionen. Sedan gör Mustaine något ovanligt. Han pratar mellan låtarna. Han säger att publiken är vacker och "Let's see if you recognize this one" och börjar spela Wake Up Dead. Äntligen tänker jag en låt ur Peace Sells... But Who's Buying. Som tidigare låtar blir utförandet bra men sången ganska dålig. Mer mellan låtar show då Mustaine kör refräng riffet till Headcrusher och börjar för första gången på konserten få igång publiken. Lite sent tyvärr. Sedan brakar det loss med enda låten från 2000-talet i setlisten. Då börjar publiken äntligen tända till och de gör det ännu mer när Symphony of Destruction kör igång. Intensiteten blir större och jag kan äntligen ta mina första allsångstoner för kvällen.  Den riktiga allsången kommer dock därefter med superhiten Peace Sells och äntligen börjar Mustaine sjunga lite ordentligt iallafall även om det mesta är pratsång. Hela tjottabalongen avslutas med Holy Wars... The Punishment Due där gitarrspelandet återigen visar varför det är en så stor del i Megadeths sound. Tyvärr så faller Mustaine i gamla vanor igen och mumlar sig igenom avslutningen. Avslutningsvis presenterar Mustaine bandet och avslutar med sin standard live fras "You've been great, we've been Megadeth".

Totalt Intryck:
Tur att jag hade så låga förväntningar för annars hade jag nog varit förbannad. Med en så bra låtlista som Megadeth har så tycker man att det borde bli helt fantastiskt live. Intensiteten saknas och mustaine är väldigt långt ifrån en showman. En annan tråkig sak är att konserten var så kort och bara två låtar från 25 års jubilerande Peace Sells plattan. Som tur är räddas showen av att bandet är så fruktansvärt tajt och kan sin sak när det gäller att spela instrumenten.

Bästa Låtar:
Symphony of Destruction och Peace Sells

Betyg: 5/10 Headcrushers

Band: Anthrax
Speltid: Ca 40-45 Min
Plats: Ullevi, Göteborg
Publik: Ca 15 000 pers
Medlemmar:
Joey Belladonna. Sång
Charlie Benante. Trummor
Frank Bello. Bas
Rob Caggiano. Gitarr
Andreas Kisser. Gitarr (Vikarie för pappalediga Scott "Not" Ian)
Spellista:
Caught In A Mosh
Madhouse
Antisocial
Indians
Fight'em 'Til You Can't
Only
I Am The Law

Innan jag börjar denna recension vill jag bara säga att ni ska ta den med en stor nypa salt då jag missa de dem live och fick se spelningen på SVT Play i efterhand. Vill ni ha en recension som var där och kollade på dem live så kolla in något annat ställe.

Anthrax öppnade The Big 4. Deras historia består mer av att den amerikanska regeringen ville byta deras namn (Anthrax = Mjältbrand) än om deras musik. Men man kan ändåså konstatera att de har haft en framgångsrik karriär.

Spelningen öppnades med deras superhit Caught In A Mosh. Ett bra sätt att öppna tillställningen för de Ca 15 00 åskådarna (ungefär en tredjedel av de sålda biljetterna). Här får man direkt se vad vikarien Andreas Kisser, från bl.a Sepultura, kan. Madhouse fortsätter sedan där Joey försöker få publiken att sjunga´med. Ett helhjärtat försök som ger en halvstark effekt. Härnäst öppnar Andreas med intro riffet till Trust låten Antisocial medans Joey får igång publiken. Lite tråkigt förstås att de kör en cover men det visar också hur mycket material de egentligen har. Krigsdansen i publiken drar igång efter det med låten Indians. En riktigt bra live låt och en utav få gånger som publiken verkligen var med på noterna. Till den punkten har bandet bara kört musik från den äldre eran men sedan kör de en låt från det kommande albumet. Fight'em 'Til You Can't är en äkta Anthrax låt som lät fruktansvärt bra live. ger verkligen mer smak inför det nya släppet. En annan överaskning i setlisten är Only, en låt som jag faktiskt inte har hört tidigare men som hade sina ljusa punkter. Avslutningen fick serietidnings låten I Am The Law ta hand om. En perfekt avslutning på en grym öppning på The Big 4

Totalt Intryck
Från min dator kändes det som om Anthrax var överraskande grymma. Bandet visade fullt engagemang och setlisten var grym. Andreas Kisser gjorde också ett starkt jobb som vikarie. Tyvärr var spelningen ganska kort och Anthrax kändes ändåså mer som ett förband.

Bästa Låtar
Indians och nya låten Fight'em 'Til You Can't

Betyg: Blir inget eftersom jag bara ger betyg på band som jag faktiskt såg live.

Album: Sounds of A Playground Fading
Artist: In Flames
Releaseår: 2011
Skivbolag: Nuclear Blast
Låtar: 13
Längd: 53:51

1. Sounds of A Playground Fading
2. Deliver Us
3. All For Me
4. The Puzzle
5. Fear Is The Weakness
6. Where The Dead Ships Dwell
7. The Attic
8. Darker Times
9. Ropes
10. Enter Tragedy
11. Jester's Door
12. A New Dawn
13. Liberation

En utav Sveriges största band alla kategorier är här igen. In Flames har släppt sitt tionde album sedan debuten 1993. Kan de överträffa 2008 års succe A Sense of Purpose? låt oss ta reda på det.

Jag lyssnade på albumet först via Bandit radio då de spelade hela albumet med medlemmarna Anders Friden och en till som jag inte kom ihåg vem det var. I alla fall de kommenterade varje spår och sa att hela albumet var en berättelse om att man upplever en rädsla för ensamhet och att man tar sig itu med den rädslan. Jag tog mig en titt på texterna (efter programmet förstås) och såg att det stämde. Jag har för jämnan väldigt svårt att förstå musiktexter men här fattade jag allting direkt. Det gav låtarna ett större djup.

Titel spåret öppnar långsamt och segt men efter en minut i låten skruvas farten upp och In Flames kommer fram. Utan den minuten hade låten varit kanon men jag accepterar att den finns där då den ger en dramatisk start och lite förspel i "storyn". Sedan kommer singeln Deliver Us. En klockren låt som jag ändå känner att den kunde bli lite snabbare men den funkar så som den gör. All For Me är en okej låt med ett sjyst riff dock känns uppbyggnaden av låten, särskilt refrängen, lite konstig. The Puzzle är precis, som titeln antyder, lite som ett pussel. Det tog någon lyssning för mig för att få ihop låten men när bitarna har fallit på plats så bildas en klar bild på en fantastisk låt. Fear Is The Key påminner mig mycket om Alias från bandets förra släpp och det är här som jag börjar inse en sak. Att Sounds of A Playground Fading är lite som en uppgraderad version av A Sense of Purpose. Inget dåligt i det men det känns lite tråkigt då det är nästan samma platta igen. Albumet fortsätter med Where The Dead Ships Dwell som är den som får igång mina känslor mest. Inte så att jag headbangar men att jag får gåshud istället. Väldigt vackert. The Attic följer sedan och det är en väldigt mörk låt i lite unplugged anda. Inte riktigt min smak men det är skönt att se lite variation. Darker Times har kanske den bästa refrängen i albumet och ett härligt gitarr arbete som bara är en ren njutning att lyssna på. Sångaren Anders Friden's mjukaste insats hittar vi i låten Ropes. En låt som inte är en ballad men som har en text som skulle kunna passa i en ballad. Jag är dock väldigt glad att den är som den är. Enter tragedy är nog den hårdaste låten på plattan som låter lite som en blandning av äkta death metal och något episkt. Konstigt jag vet men det låter bra. De tre sista låtarna i albumet ger en hyfsad avrundning på sagan men det är inga låtar jag skulle tänka mig ha på min spellista (särskilt inte Jester's Dorr som jag inte klassar som låt) men som jag uppskattar som bitar i albumet.

Totalt Intryck:
Som jag sa tidigare i recensionen är albumet som en uppdatering av förgående släpp. Men jag kan inte sluta älska det här. Allt som In Flames gör blir till guld och storyn, låtarna och allt annat smälter samman till ett utav 2011 års bästa album. Dessutom perfekt längd på både albumet och låtarna.

Bästa Låt:
Finns väldigt många bra låtar i detta album men The Puzzle är bäst för att den har den bästa helheten med text, refräng, uppbyggnad och utförande. Men flera låtar är inte alls lågt efter.

Betyg: 9/10 Jester's Doors

Jag hade inte tid att skriva en lång recension på ett album idag p.g.a att jag jobbade på en dubbel skiva inför The Big 4 den 3 Juli (ska skriva ett inlägg med hela spellistan senare) så jag bestämde mig för att göra flera små recensioner över de album jag har lyssnat på i veckan. varsågoda.

Amorphis - The Beginning of Times

Lite hårdare och mindre vackert än vad jag hade förväntat mig av finländarna men det är godkändt då flera spår är bra men den effektiva punchen finns ej. Och har bandet inte snott omslaget från Wolfmother's Cosmic Egg?

Bästa Låt: Mermaid

Betyg: 6/10 Reformations

U.D.O - Rev-Raptor

Om man ska vara lite elak och jämföra detta album med Udos förra band, Accept, och deras senaste släpp, Blood of The Nation, är Rev-Raptor ganska långt efter. Flera låtar har sin slagkraft men andra är bara konstiga. Bättre toppar men sämre dalar än Blood of The Nations.

Bästa Låt: Renegade

Betyg: 5/10 Leatherheads

Alestorm - Back Through Time

Pirat rock är en utav mina absoluta favorit genres och Alestorm är de bästa. Men efter att ha lyssnat på deras tredje fullängdare känns det som om de gör samma platta om och om igen. Lite som Motörhead. Helt okej men jag vill gärna se lite framsteg till nästa platta.

Bästa Låt: Death Throes Of The Terrorsquid

Betyg: 7/10 Sunk'n Norwegians

The Rods - Vengeance

Jag får nästintill samma känsla när jag lyssnar på sådanhär musik. Att en del låtar verkligen får mig att rocka loss men att helheten inte finns. Trevligt att Dio finns med på ett spår men det räcker inte för att förstärka plattan till något fantastiskt.

Bästa Låt: Rebels Highway

Betyg: 4,5/10 Madmen

The Blackout - Hope

Ett Walesiskt metal core band som jag tror skulle funka på mainstream marknaden. Till skillnad från de flesta i genren så komplicerar bandet inte låtarna. Detta ger mestadels ett bättre utbud som ger ett bra album.

Bästa Låt: Never By Your Side

Betyg: 7/10 Devils Inside

Saxon - Call To Arms

32 år, 19 album och still going strong. Saxon kan verkligen hur man gör ett bra rock album. Ett par spår ger mig rysningar som bara kan betyda att det är en bra låt. Mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Bästa Låt: Ballad of The Working Man

Betyg: 8/10 Afterburners

Album: You Only Live Twice
Artist: Pain
Releaseår: 2011
Skivbolag: Nuclear Blast Europe
Antal Låtar: 9
Längd: 40:38

1. Let Me Out
2. Feed The Demons
3. The Great Pretender
4. You Only Live Twice
5. Dirty Woman
6. We Want More
7. Leave Me Alone
8. Monster
9. Season of The Reaper

Peter Tägtgrens soloprojekt Pain har nu släppt sitt sjunde studio album. Vi får se om industrimetal bandet kan toppa förra släppet Cynic Paradise. Dags att ta reda på det.

Det jag gillade med Cynic Paradise var variationen. Vi hade snabba tunga låtar som I'm Going In och schysta lite långsammare låtar som Follow Me. Farten i You Only Live Twice hittar vi direkt i Let Me Out dock är den inte så snabb som jag kanske hade velat. Nåja låten funkar bra ändå. I Feed The Demons märker jag influenser från Tägtgrens andra band Hypocrisy särskilt i sången. Inte dåligt men jag vill helst att om man är med i två eller fler band att man inte blandar bandens olika stilar i ett utav banden. The Great Pretender kör igång härnäst och då går jag verkligen igång. Det är just så här som jag vill höra Pain. Det är snabbt, hårt och det är en helt fantastisk låtuppbygnad. asbra. Titelspåret är väldigt episkt, nästan som om det skulle komma från filmen Den Onde, Den Gode, Den Fule (refräng versen är fruktansvärt lik The Ecstacy of Gold). Ger albumet ännu en dimension. Dirty Woman är första singeln men jag själv tycker att den är lite väl dirty. Kanske inte textvis men den ger ingen riktig slagkraft. Den sätter sig dock som tuggummi under sko. Albumet avslutas med fyra helt olika låtar. En snabb låt i We Want More, en låt som går i princip samma tempo i Leave Me Alone, en lugn låt med ett tungt riff i Monster och en ovanligt progresiv låt för att vara Pain i Season of The Reaper.

Totalt intryck:
Når inte riktigt upp till Cynic paradie standard men You Only live Twice befäster Pain som det bästa industrimetal bandet i världen. Ett härligt album med bra variation och sköna uppbygnader. Sedan är ju albumomslaget ett utav de snyggaste man har sett på mycket länge.

Bästa Låt:
Står mellan titelspåret och The Great Pretender men den senare vinner p.g.a att den visar det som jag fullständigt älskar med Pain. Fart och en riktigt kraftfull refräng.

Betyg: 8,5/10 Dirty Women

Album: Infected
Artist: Hammerfall
Releaseår: 2011
Skivbolag: Nuclear Blast Europe
Antal Låtar: 11
Längd: 51:18

1. Patient Zero
2. Bang Your Head (B.Y.H)
3. One More Time
4. The Outlaw
5. Send Me A Sign (Cover på Pokolgép - Hol Van A Szó)
6. Dia De Los Muertos
7. I Refuse
8. 666 - The Enemy Within
9. Immortalized
10. Let´s Get It On
11. Redemption

Då var de tillbaka. Sveriges största Heavy Metal band Hammerfall är här med sitt åttonde album i ordningen. Ett album som enligt bandet är helt annorlunda jämfört med vad de har gjort tidigare. Låt oss ta reda på om det de säger är sant.

Vi börjar med omslaget som redan där visar förändring. Vanligtvis brukar Hammerfalls albumomslag prydas av en medeltida miljö och deras maskot Hector men i Infected har vi istället ett mörkt omslag där en hand försöker nå efter hjälp. Hammerfall söker dock ingen hjälp utan förnyelse.

Jag har gått mellan höga förväntningar, förtvivlan och galenskap inför albumet då jag inte visste hur det skulle låta. Jag kollade på några andra recensioner på albumet och alla sa samma sak. Hammerfall förändrar sin musik tillräckligt för att det ska låta nytt och fräscht men inte tillräckligt nog för att det ska bli en fullständig musikrevolution. Patient Zero öppnar albumet med en seg start men som sedan urartar till något som inte är likt Hammerfall. Jag vill inte säga att det är dåligt men det är inte något som jag skulle förknippa med bandet. Efter det trodde jag att albumet skulle fortsätta i den stilen men det motbevisades med nästa spår, Bang Your Head. Den låten är typiskt Hammerfall med ett snabbt riff och en refräng som sitter. Singeln One More Time kommer härnäst. One More Time kanske inte har den bästa låt konstruktionen men den sitter fast lika mycket som en fästing på en hund fast tillskillnad från fästingen vill man ha låten kvar på sig. Skulle nästan kunna säga att det är omöjligt att inte komma ihåg någon del från låten. The Outlaw ger inget större intryck på mig men låten är stabil och bra. I alla Hammerfall album finns det, Tyvärr, en ballad och Infected ör inget undantag. Send Me A Sign är inte bara tråkig och intetsägande utan också en cover. Det kanske lovar gott dock då bandet inte har skrivit en egen ballad. Vi kanske slipper balladen i nästa album om ändringen går mot det hållet. Nästkommande två spår är stabila och härliga. 666 - The Enemy Within är den låten som definitivt visar vad Hammerfall kan. Växlingen mellan fart och struktur är bara för härlig. Sedan att djävulens nummer är med visar absolut att Hammerfall har lämnat medeltiden bakom sig och går framåt mot en ny och mörkare tidsålder. Immortalized är lite progresiv och svår att få grepp om medans Let's Get It On är raka motsatsen då den är enkel och medryckande. Sista låten Redemption är en riktigt mäktig låt som kräver sin tid för att smälta i ens sinne men när den väl har sjunkit in så förstår man att den är riktigt bra. En riktigt bra avslutning på ett bra album.

Totalt Intryck:
Precis som alla andra recensioner säger är Infected ett annat sound än vad vi är vana vid att höra Hammerfall men så mycket förändring i själva musiken är det egentligen inte. De största förändringarna finns i omslaget och i texterna. Hammerfall utvecklas i en bra riktning och det lovar väldigt gott inför framtida album. Dock finns det brister i Infected och det är inte det starkaste Hammerfall har gett oss men det är ett bra album som levereras.

Bästa Låt:
666 - The Enemy Within. Den är bara för härlig att lyssna på. Äkta Hammerfall godis.

Betyg: 8/10 Outlaws

Arrrr ye maties! Jag haver skådat Kapten Jack Sparrows fjärde äventyr på de sju haven så följ nu med då jag ska berätta om det.

Pirates of The Caribbean: I Främmande Farvatten (On Stranger Tides) börjar något år efter då den tredje filmen slutade. Jack har återigen förlorat den Svarta Pärlan och planerar att få tillbaka den. Men först har han hört rykten.... om sig själv. Tydligen har någon bedragare försökt samla ihop män i Jack Sparrows namn för att inleda en resa till ungdomens källa. Det får han reda på tack vare ett förhör med självaste kungen av England då de tror att Jack vet tillräckligt för att leda dem dit. Kaptenen för den Engelska flottan är Dr. Barbossa, ja han som har bedragit Jack tidigare i serien. Barbossa bytte sida då den Svarta Pärlan sjönk och han förlorade sitt ena ben (utbytt förstås mot ett träben). Efter att ha rymt från konungapalatset får han reda på att bedragaren är en av hans tidigare förälskelser Angelica. Hon lurar Jack att arbeta i besättningen på Queen Anne's Revenge, skeppet som leds av den mest fruktade piraten av alla, Svartskägg. Svartskägg vill också till ungdomens källa då han enligt en profetia ska bli dödad av en enbent man om två veckor efter de har satt segel mot källan.

Jag tycker att det är lite tråkigt att de flesta karaktärerna från de tidigare filmerna inte finns med här. Förutom Jack och Barbossa är det bara Jacks tidigare kompanjon Gibbs som vi känner igen från serien tidigare. Annars är storyn hyfsad då den tar med alla sjörövar skrönor som inte har nämnts i tidigare filmer. Mycket humor bjuds det på i filmen i typisk Jack Sparrow maner men det var ganska sparsamt med action tyvärr. Sedan har vi 3D effekterna som inte riktigt imponerar. Det kan ha varit så att jag satt för långt bak för att jag ska få det mesta utav 3D upplevelsen men jag tycker ändå att man kunde ha fått in mer effekter än vad det blev.

Totalt Intryck:
Hade hoppats på mer läskigheter men det är alltid lika kul att se Jack Sparrow. Humorn lyfter filmen väldigt högt och Johnny Depps skådespel är som vanligt klanderfritt. Storyn är godkänd och slutet var både överraskande och förutsägbart. Det enda jag saknade var egentligen en papegoja vid min axel och en ögonlapp på mina 3D-glasögon.

Betyg: 7/10 Sjöjungfrus tårar

Album:
Day of Reckoning
The Human Romance

Artister:
Destruction
Darkest Hour

Releaseår:
2011

Antal Låtar:
12
12

Längd:
50:01
45:44

Total längd:
1:35:45

Så ja nu har jag  kopierat mina spellistor från Spotify till Grooveshark och är åter redo för att lyssna på mer ny musik. Jag börjar med två album som jag borde har lyssnat på för någon månad sedan. Thrash metalisterna Destruction och metalcore bandet Darkest Hour.

Destruction - Day of Reckoning

Destruction kommer från Tyskland och har sedan starten 1982 släppt 10 album. Day of Reckoning är deras elfte släpp.

Det som gör att jag gillar Destruction är hårdheten i deras musik och slagkraften i deras refrängen. Ta första spåret The Price som exempel. Skrik sacrifice, rabbla några fler ord och repetera. Inte dåligt alls. Sedan hjälper texterna en bit på vägen desutom. Alla låtarna på plattan har sina styrkor och svagheter men dör att sammanfatta snabbt är det ett väldigt stabilt album. Ett steg framåt jämfört med förgående album D.e.v.o.l.u.t.i.o.n som enligt mig saknade någon riktig punch. Albumet avslutas med en cover på Dios Stand Up And Shout. Inte det mest originella att göra en cover på en låt av Dio eftersom en massa artister har gjort det sedan Ronnie James avled för snart ett år sedan. Instrumenten gör det riktigt bra där men sångarens röst passar tyvärr inte låten. Synd då det hade kunnat bli en riktigt grym cover. Nåja det är ändå bara ett bonusspår på skivan.

Darkest Hour - The Human Romance

Detta släpp har jag väntat på då Darkest Hour är ett utav de band som jag vill utforska mer i sedan jag hörde deras låt Demon(s). Jag är vanligtvis inte något metalcore fan då jag oftast tycker att låtarna inte hänger samman och att det känns som flera metal genrer i en och samma låt men DH lyckas med sin musik.

De två första spåren är inga hittar dock är spår nummer tre, Savor The Kill, det. En härlig uppbygnad och gitarrspel toppas med en utav årets bästa refränger. Den må vara kort men den ger mig gåshud. Synd bara att det inte blir mer gåshud under albumets gång. Allt känns så lagom och ok. Känns som om DH inte försöker utveckla sin musik utan bara köra på en mall som de kan ändra med andra riff och text men inte mycket mer. Tråkigt då killarna har potentialen att vara fantastiska. Jag kollar på låtlistan efter halva albumet och ser en låt på 8:41 och då tänker jag att de kanske tänker outside the box där. Jag hade rätt då låten var en instrumental låt. Det är dock inget bra då det känns väldigt segt och man bara vill till nästa låt. Enligt mig ska en instrumental låt vara mellan 4-6 minuter lång. Tillräckligt för att innehålla ett par solon och sjysta riff men 8 minuter känns bara segt om inte instrumentalen är av Steve Vai fart.

Totalt intryck:

Day of Reckoning:
Stabilt och bra men man hade velat ha någon riktig topp låt som hade lyft plattan från bra till kanon. Covern kunde ha skippats.

The Human Romance:
Tre låtar står ut och visar vad Darkest Hour kan men resten är mellanmjölk. Hade högre förväntningar på detta band. Om de ska göra en ny instrumental ska den vara kortare än 8 minuter. totalt sett ok.

Bästa låt:

Day of Reckoning: Hate Is My Fuel

The Human Romance: Savor The Kill

Betyg:

Day of Reckoning: 7/10 Armageddonizzers

The Human Romance: 6/10 Purgatories

Album:
New Era Pt. 1, 2 och 3
Forevermore
Screaming Bloody Murder
The Unseen Empire

Artist:
Derdian
Whitesnake
Sum 41
Scar Symmetry

Releaseår:
2005, 2007, 2010
2011
2011
2011

Antal Låtar:
11, 11, 13
13
14
9

Längd:
55:31, 1:04:14, 1:04:18
1:01:31
48:31
43:06

Total Längd:
4:37:11

Påsklovet är här och med det kommer grönska, godis, ägg, must och en hel massa tid att lyssna på musik. Lika bra då jag har en massa album att lyssna på. Här är ett par utav de album jag har lyssnat på.

Derdian - New Era Pt. 1, 2, och 3

Derdian är ett relativt okänt Powermetal band och enda anledningen till att jag har lyssnat på deras tre fullängdare är för att de gav mig en vänförfrågning i Youtube (Lol och ja, jag har ett youtube konto). Eftersom jag älskar Powermetal så tänkte jag att jag kan ge dem en chans.

Jag recenserar alla tre albumen samtidigt för att de är i princip likadana. Det är också det som är det stora problemet med Derdian. Man har hört den förut. Vi hittar farten, balladerna som inte riktigt slår ut och låtarna som man glömmer lika snabbt som låten tar slut. Jag ska inte säga att jag inte gillar det men det blir bara medelmåttigt. Ingen Wow känsla. Jag kommer nog att fortsätta följa bandet för att "vara en bra YT vän" men det finns bättre band i denna smockfulla genre.

Whitesnake - Forevermore

Here we go again. Whitesnakes elfte album är här. Jag brukar alltid lyssna på de klassiska bandens nya album men det är sällan jag faktiskt gillar albumet. Forevermore gav mig en väldigt positiv överraskning. Låtarna känns som om de har kommit från 80-talet och gjorts om för detta millenium. Det finns något spår som kunde ha varit bättre men albumet är helt klart ett bra album med tanke på att Whitesnake var som störst i 80-talet. De kan än.

Sum 41 - Screamin Bloody Murder

Sum 41 katagoriserar vi in i genren Skatepunk. En genre som var störst i början av 2000-talet. Idag finns det väldigt få band som håller på med det och de som var med och grundade genren har växt upp och skitit i genren. Tänk er det själv, för att spela Skatepunk så är det ganska bra om man är en rebelisk tonåring som sjunger om sin första dejt och hur impopulär man är i college vilket inte riktigt passar en mogen, vuxen artist. Så jag hade mina tveksamheter inann lyssning.

Efter att ha lyssnat på plattan så hör jag inte det band som jag kom ihåg. Ungdomen och farten är borta och det som finns kvar är ett band som inte vet vad de ska göra. Jag hade inte förväntat mig mycket mer men så går det. Ett par spår motbevisar det jag har sagt men det är också allt. Det räcker inte för att rädda albumet.

Scar Symmetry
Flera stora svenska band släpper nya skivor i år och en utav dem är de progresiva och melodiska Scar Symmetry. Förväntningarna var höga inför lyssnings sessionen. När sessionen var slut stänger jag av Spotify med mixade känslor. Visst, Scar Symmetry levererar ännu ett bra album med deras egna stil men är det bättre än senaste plattan? Tycker att 2009 års "Dark Matter Dimensions" faktiskt är snäppet bättre på de flesta sätt. Man ska dock inte vara missnöjd med albumet då det ger det man förväntar sig av bandet. Det finns dock ingen självklar hit som "Noumenon And Phenomenom" eller "Nonhuman Era". Skit samma oavsett hur man ser på det är The Unseen Empire ett grymt album.

Totalt Intryck:

Derdian:
Medelmåttigt. Inget speciellt. Nuff said.

Whitesnake:
Veteranerna kan fortfarande göra bra album. De är inte rädda för att fortsätta med 80-tals stuket vilket gör att albumet blir riktigt bra.

Sum 41:
Nej ingen ny "Still Waiting" eller "Motivation". Sum 41 har växt upp och insett att Skatepunken är död. tråkigt men respektbart.

Scar Symmetry:
Just vad man hade hoppats på. Härliga melodier som fångar uppmärksamhet. Litet steg bak från förgående album dock även om steget är obefintligt litet.

Bästa Låt:

Derdian: Cage of Light

Whitesnake: Love Will Set You Free

Sum 41: Jessica kill

Scar Symmetry: Alpha And Omega

Betyg:

Derdian: 5/10 New Eras

Whitesnake: 7,5/10 Ormringar

Sum 41: 4/10 Skateboards

Scar Symmetry: 8/10 Astronomicons

Album: Surtur Rising
Artist: Amon Amarth
Releaseår: 2011
Skivbolag: Metal Blade
Antal Låtar: 10
Längd: 48:40

1. War of The Gods
2. Töck's Taunt - Loke's Treachery Part II
3. Destroyer of The Universe
4. Slaves of Fear
5. Live Without Regrets
6. The Last Stand of Frej
7. For Victory or Death
8. Wrath of The Norseman
9. A Beast Am I
10. Doom Over Dead Man

Då var det så äntligen dags för Amon Amarths sjunde studio album namnad efter eld härskaren från underjorden Surt i den nordiska mytologin. Efter senaste skivan var mina förväntningar skyhöga inför detta album. Dags att ge min dom och se om albumet har levt upp till mina förväntningar.

Denna recension hade kommit tidigare om det inte hade varit för copyrights. Jag lyssnar nästan all min musik i spotify och tyvärr är Amon Amarth en utav flera band som har få eller inga låtar med i musiktjänsten. Jag fick där och med ta till plan B. YouTube. Nåja jag fick ju lyssna på plattan tillslut.

War of The Gods blir den låt som öppnar det hela och jag får bara rysningar. Man vet att det är Amon Amarth man hör direkt. Härlig fornnordisk text, bra refränger, sjuka gitarrsolon och mitt i allt detta, lite svenska. Ja mitt i låten kommer någon mystisk röst fram och säger
"Odin tog huvudet och smorde det med örter
som hindrar det från att ruttna
han kvad sina trollsånger över det
så att Mimer åter kunde tala till honom"
Fin touch även om lyssnarna från utlandet inte fattar ett skit.

Sedan kommer "Töck's Taunt - Loke's Treachery Part II". Den hårdaste låten på plattan. Men precis som vanligt så hittar man de sköra delarna i låten. Det är det som gör Amon Amarth till en av de bästa banden jag vet. De är sjukt hårda men kan samtidigt göra det så fruktansvärt vackert.

Tredje låten, "Destroyer of The universe", kör igång och jag får spel. Det är som "Twilight of The Thundergod" igen. Låten kör igång och spränger ens hjärna men fortsätter. Slutresultatet blir att man själv blir en headbangande zombie. det där är äkta Amon Amarth.

Resten av de sju låtarna är också enormt bra på sitt eget sätt och visar både hårdhet och skörhet. Albumet stärker Amon Amarths ställning som det största hårdrocks bandet inom sin kategori.

Totalt Intryck:
Jag trodde aldrig att Surtur Rising skulle nå upp på samma nivå som Twilight of The Thundergod. men jag hade inte bara fel. Albumet var även ännu bättre. ToTT var ett skitbra album men det här slår alla rekord. Det enda som skulle kunna slå detta album är nog en konsert med Amon Amarth. Vi får se när det händer men tills det ska jag headbanga vidare till Surtur Rising. Vill inte säga för mycket men detta album kan vara årets album redan nu.

Bästa Låt:
Destoyer of The universe. Efter att ha hört den låten skulle jag lätt förstöra universum för att höra den låten spelas live. Snäppet sämre än Twilight of The Thundergod men fortfarande jävligt skit bra.

Betyg: 10/10 Eldtursar

Album: Screaming For Vengeance
Painkiller
Angel of Retribution
Nostradamus

Artist: Judas Priest

Releaseår:
1982
1990
2005
2008

Låtar:
11
11
10
23

Längd:
38:50
46:10
52:44
1:42:41

Total längd:
4:00:25

SFV
1. The Hellion
2. Electric Eye
3. Riding On The Wind
4. Bloodstone
5. (Take These) Chains
6. Pain And Pleasure
7. Screaming For Vengeance
8. You've Got Another Thing Coming
9. Fever
10. Devil's Child
11. Prisoner of Your Eyes

P
1. Painkiller
2. Hell Patrol
3. All Guns Blazing
4. Leather Rebel
5. Metal Meltdown
6. Night Crawler
7. Between The Hammer And The Anvil
8. A Touch of Evil
9. Battle Hymn
10. One Shot At Glory
11. Living Bad Dreams

AoR
1. Judas Rising
2. Deal With The Devil
3. Revolution
4. Worth Fighting For
5. Demonizer
6. Wheels of Fire
7. Angel
8. Hellrider
9. Eulogy
10. Lochness

N
1. Dawn of Creation
2. Prophecy
3. Awakening
4. Revelations
5. The Four Horsemen
6. War
7. Sands of Time
8. Pestilence And Plague
9. Death
10. Peace
11. Conquest
12. Lost Love
13. Persecution
14. Solitude
15. Exiled
16. Alone
17. Shadows In The Flame
18. Visions
19. Hope
20. New Beginnings
21. Calm Before The Storm
22. Nostradamus
23. Future of Mankind

Ända sedan Spotify blev uppfunnet har jag upptäckt fantastiska nya band men också tagit min tid att lyssna på de gamla klassikerna från de största banden. En utav dessa band är legenderna i Judas Priest. När jag fick reda på att de skulle sluta efter sin turne de ska ha i sommar blev jag förstås ledsen men det gjorde också att jag bestämde mig för att lyssna på några utav deras album. Valet föll tillslut på två utav deras största klassiker och två från detta årtusende. Efter 4 timmar av lyssnande så är jag redo att ge min dom.

Screaming For Vengeance
Detta är det album utav de 4 som jag vet mest om och inte konstigt med dess hits. Det startar med The Hellion/Electric Eye som är en utav mina absoluta favoriter för sitt galna solo och härliga text. Resten utav låtarna är inga kalkoner heller. Det finns inte en enda dålig låt på listan, alla har refränger som sätter sig som insekter på flugpapper och de har en bra variation. Det är ett grymt album helt enkelt.

Painkiller
Emellan Judas-fans finns det en fråga som aldrig kommer att bli besvarad. Vilket Judas album är bäst? En del säger Screaming For Vengeance, andra British Steel men jag håller mig till den grupp som tycker att Painkiller är det bästa albumet av Judas. Jag älskar fart och detta album bara öser ut det med varenda låt. Här finns bara världsklass låtar som går i en fart som bara en dragster kan hinna med i. Allt startar med Painkiller trumsolot och forsätter med en Halford som tar unikhet i sång till en helt ny nivå. Sedan får vi inte glömma gitarr solot och trum solot som avslutar låten. Fler klassiker som All Guns Blazing, Leather Rebel, Between The Hammer And The Anvil och One Shot At Glory kompleterar plattan till ett utav de bästa album jag någonsin hört. This... Is..... JUDAS!!!!!!!

Angel of Retribution
Det brukar vara så att band som fick sin debut vid slutet av -70 talet (eller tidigare) och vid början av -80 talet ändrar sitt sound ju längre karriären lider. Det var en utav anledningarna till att jag var skeptisk till Angel of Retribution innan jag skulle påbörja min lyssning. Så fort den första låten spelas försvinner dock dessa negativa tankar och bildar headbanging istället. Trots att Halford hade en paus från Judas i det mesta av -90 talet och gjorde comeback i bandet i och med detta album så har varken han eller bandet förlorat det som är Judas. Albumet har en större variation än tidigare men jag finner ingen klockren klassiker (förutom möjligen Deal With The Devil). Jag är väldigt nöjd med albumet men jag tycker inte att detta är en Judas-klassiker (även om det är nära).

Nostradamus
Ett Koncept album? Ja det är just vad det är. Hela mastodont albumet handlar om den gamla franske astrologen Nostradamus (Michel de Nostredame) som är mest känd för att berätta olika profetior som skulle hända i framtiden. Om jag var skeptisk inför Angel of Retribution så var det ingenting mot Nostradamus. Jag tänkte direkt "Koncept album är inte riktigt Judas grej". Jag tror säkert att Judas kan göra ett bra Koncept album men om Nostradamus? Det gjorde mig fundersam. Precis som med just Profeten Nostradamus så gissade jag rätt. Albumet var ingen höjdare. Plattan innehöll för mycket av det jag hatar mest. Mellanspår. Det är låtar som är knappt eller mindre än en minut långa som bara ska ge handlingen ett sammanhang. Jag tycker att sånt förstör mer än vad det hjälper. Det förstör flytet i albumet. Trots 23 låtar så hittar jag bara 3 låtar som känns äkta Judas, resten känns som om det är från ett helt annat band. Jag hoppas verkligen att Judas gör ett sista album innan de splitras för jag vill inte att ett så legendariskt band ska sluta på detta sätt.

Totalt Intryck
SFV: Väldigt stabilt album med fantastiska låtar. Ingen riktig adrenalin låt men jag köper det i och med att det inte finns en enda dålig låt på detta album. En klassiker.

P: Fy fan va bra alltså. BÄSTA JUDAS ALBUMET NÅGONSIN!!!!

AoR: Väldigt bra album med tanke på förutsättningarna de hade. Halford gjorde definitivt en lyckad comeback till bandet.

N: Nej detta köper jag inte. Ska de göra fler koncept album så får de se till att de inte tappar sin stil. Längden och den stora mängden mellanspår gör det hela ännu sämre tyvärr.

Bästa Låtar
SFV: Electric Eye

P: Leather Rebel

AoR: Deal With The Devil

N: Nostradamus

Betyg
SFV: 8,5/10 electric eyes

P: 10/10 Leather Rebels

AoR: 8/10 Angels

N: 3,5/10 Profecys

Album: Relentless, Reckless Forever
Artist: Children of Bodom
Releaseår: 2011
Skivbolag: Spinefarm
Antal Låtar: 9
Längd: 36.20

1. Not My Funeral
2. Shovel Knockout
3. Roundtrip To Hell And Back
4. Pussyfoot Miss Suicide
5. Relentless, Reckless Forever
6. Ugly
7. Cry of The Nihilist
8. Was It Worth It?
9. Northpole Throwdown

Första riktigt stora skivsläppet i år bjuder det melodiska death/power metal bandet Children of Bodom på. Finländarna i detta band vet hur man gör hårdrock och ska nu bekräfta det mer med sin sjunde fullängdare. Kommer detta album att få oss att smälta av lycka lika mycket som en lie skördar en åker? Låt oss hoppas att den gör det.

Albumet börjar med "Not My Funeral" och om du trodde att det var svårt att uppfatta vad sångaren Alexi Laiho sjunger om innan så kommer du att få mer problem i den här låten. Musiken i refrängen överröstar medparten av sången vilket är lite irriterande men som tur va händer det bara i den låten. Låten i sig är som CoB har varit de senaste åren, väldigt melodiska med galna solon. Så fortsätter det med resten av plattan vilket i sig är både bra och dåligt. Det bra är att man gillar det man hör men det dåliga är att det känns som alla låtar har likadan struktur. När jag lyssnar på ett album så vill jag ha en bra variation av låttyper. Det andra negativa med albumet är längden. Jag vill helst att ett albums längd ska vara mellan 45-60 minuter (men det får gärna vara längre :P) så när jag klockade in albumet på 36.20 blev jag väldigt besviken. Nästa gång CoB gör ett album får de gärna göra det mycket längre. Annars är albumet just så som jag hade förväntat mig med grymma riff, härlig growlsång och melodiska låtar. Dock hade jag velat ha en riktig super fart låt som "Needled 24/7" eller "If You Want Peace... Prepare For War". Skit samma jag får hoppas på att den låten kommer på nästa platta.

Totalt Intryck:
Förutom det faktum att albumet är väldigt kort, inte så bra variation på låtarna samt att melodierna tar över lite för mycket ibland så levererar CoB ännu ett klassalbum. Egentligen inte en enda dålig låt på plattan. Tyvärr finns det ingen super låt som utmärker sig. Totalt sett är jag nöjd med albumet men inte mer.

Bästa Låt:
Jag gillar speed, power och fart. Just det får jag i låten Northpole Throwdown. Låten ger dig en käftsmäll och låter dig gå på en sjuhelvetes åktur. Synd bara att denna resa bara varar i mindre än 3 minuter.

Betyg: 7,5/10 Liemän

Bok: The Dirt: Bekännelser från världens mest ökända rockband
Författare: Neil Strauss
Releaseår: 2001 (första upplagan)
Sidor: 576 sidor

Shit min första bokrecension. Nåja någon gång måste vara den första. The Dirt handlar om äventyren och galenskaparna om hårdrocksbandet Mötley Crüe. Här får vi följa bandet från början då de spelade i små klubbar i Los Angeles förorter till nutid då de är världsstjänor. För er som icke vet vilka som ingår i bandet så är det sångaren Vince Neil, Gitarristen Mick Mars, Bassisten och låtskrivaren Nikki Sixx samt trummisen Tommy Lee. Boken är indelade i delar som innehåller kapitel. Varje kapitel är historier från en utav medlemmarna eller andra (managers, skivbolagschefer och förre sångaren John Corabi).

Boken börjar i den tid då bandmedlemmarna var ungdomar och inte hade träffat varandra. Sedan utvecklas historien till när de träffar varandra, bildar bandet, börjar slå sig in i branschen, första skivkontraktet, genombrottet och när de blir världsstjärnor. Då är historien ljus där bandet bara handlar om musik, alkohol, droger, brudar och sönderthrashade hotellrum. Men ju längre in i boken man kommer desto mörkare blir sagan då bandmedlemmar slutar, hamnar i fängelse med mera. Det är massa fänglslande historier i boken och man får inte bara en inblick utan två, minst. man blir inte bara fängslad i boken utan att bandet har upplevt allt detta som har skrivits. Man drömmer själv om att någon dag i framtiden att leva som en rockstjärna men de har upplevt det. De har varit med om allt och ändå så överlevt och berättat om det. Efter dessa upplevelser hade nog ingen normal människa varit vid liv. Lever bandet fortfarande så här? Troligen inte men man hör då och då att de har gått tillbaka till sina vanor. Som sagt, man kan inte lära en gammal hund att sitta.

Totalt intryck: Ett jävla jobb att både göra och läsa boken. Boken innehåller en massa sjuka historier och beskriver bandets historia lika väl som bandet kan förstöra ett hotellrum. Jag är ingen läsare till vardags men jag kan definitivt rekommendera denna bok till alla hårdrockare bara på grund av bandets rykte. Den enda som jag bara skulle kunna tänka mig ha levt hårdrockslivet galnare är nog Lemmy Kilmister (Ska nog försöka läsa den biografin också). Så kortfattat, en skitbra bok.

Bästa Del: Den delen som nog chockade mig mest var när bandet turnerade med Ozzy Osbourne. Visst har bandet gjort en del galna grejer men det var inget jämnfört med the prince of darkness. under turnen så drack han sitt eget (och andras) urin, snortade myror upp i näsan som om det vore koks och sätta sig själv i brand. Men det sjukaste var att när hans fru, Sharon Osbourne, var med under en liten del av turnen så var han som en mönster make, totalt tvärtemot vad en hårdrockare var. Vill ni veta mer om denna historia får ni läsa boken själva.

Betyg: 8,5/10 koksremsor