sharkruisher

Days of Jupiter är bara ett utav flera band som försöker låta riktigt tuffa och hårda men som i grund och botten spelar en lite mer mainstream artad rock. Enda skillnaden är att bandet då och då faktiskt lyckas med att låta tuffa. En annan sak som gör bandet överlägsen är det att de faktiskt har hyfsade rockballader. Det behövs dock riktig finslipning för att de ska bli större men de har potential, utan tvekan.

Smått tragisk gothmetal verkar vara väldigt populärt och starkt i år. Förutom Paradise Lost har även bland andra Woods of Ypres occh Gojira släppt fin fina alster i år inom samma genre. Tragic Idol når kanske inte riktigt samma höjd som varken L'Enfant Sauvage eller Woods 5 men albumet står ändå så väldigt bra med konkurrensen. Den där tragisk magiska soundet ger en känsla och ett ljud som är svårslaget. Men som sagt, inte det bästa från genren i år.

 

Förutom det faktum att danskarna har väldigt svårt att stava ett ord utan att sätta ett m före är Mnemics femte fullängdare en ren röra. Det är bra musik, inget snack, men låtarna blandar sig till en enda svårsmält klump. Det tar ett bra tag innan jag hittar något som står ut från mängden. Synd då danskarna rent musikmässigt håller samma höga klass som de hade i förra albumet, Sons of The System. Lite mer variation och betyget hade ökt flera hackor uppåt.

Till en början var jag väldigt osäker om jag skulle klassa Mpire of Evil som ett thrashmetal band och jag var även osäker på hur bra deras debut var. Efter ett par genomlyssningar kan jag nu konstatera att Mpire of Evil spelar en svängig men samtidigt mogen variant av thrash och att låtarna i Hell To the Holy håller en bra klass. Men om bandet vill få fortsatt förtroende från mig måste nästa album direkt visa att detta är thrash och inte smyga fram med det samtidigt som låtmaterialet måste bli jämnare.

Instrumentalalbum är alltid lika svåra att recensera. För att få en bra förståelse över albumet måste man nästan veta vad artisten har gjort tidigare. Tyvärr är det så att The Story of Light är steget efter det som Vai har släppt tidigare. Det är inte så att materialet är dåligt, utan att det känns som om Steve Vai inte utmanar sig själv längre. Han satsar mer på låtuppbyggnad än på att visa sin skicklighet. Jag är helt okej med det men det känns inte riktigt rätt ändå. Börjar Steve bli trött på att spela häcken av sig? Endast framtiden vet svaret.