Roadrunner Records läggs ner
Idag meddelade flera tidningar att en utav de största hårdrocksskivbolagen läggs ner nämligen Roadrunner Records. Anledningen ska tydligen vara att ägaren till Roadrunner, Warner Music Group, måste spara pengar. Just nu är det bara bekräftat att Roadrunner i Kanada och Europa läggs ner, oklart med verksamheten i USA.
Roadrunner Records har samarbetat med flera etablerade band och har idag kontrakt med storband som Slipknot, Rush, Korn, Kiss och Opeth. Franschisen har funnits i ca. 30 år och blev uppköpt av WMG 2007.
Följande uttalande kommer från Slipknotmedlemmen Shawn "The Clown" Crahan
Today is a sad day. It has been brought to my attention that many Roadrunner offices around the world have been closed permanently. This means to us, Slipknot, in my opinion that a lot of our very close friends and comrades will no longer be around to help the art and business known as the Slipknot family. This is very disheartening because our whole career has consisted of being involved with this personal family. This comes as very shocking news and in my opinion only, this is completely unwarranted and unacceptable. Money should not dictate art. Art should dictate money. It only proves that the business side of things dominates the art side of things and again in my opinion art is what changes the world. Everyone who no longer works with Slipknot will be greatly missed and as far as I’m concerned things will never ever be the same. I personally will not let anybody new into the vision of art because the art has been supported by so many from the beginning of my career to now. Things will never ever be the same. My heart hurts for my friends all around the world and for their families and I know that all things that are meant to be will come back around. All I can say at this point from the bottom of my heart is THANK YOU for everything you have ever done for our band Slipknot, our families, and other bands who have been trying to live out their dreams. I’m sorry and we love you all. The music industry as a whole will always continue to fail but the love for art and music will always be on an up rise. And because of this art will always need people who understand it. Now that the wheel is being expected to change everyone should know outside the family that the wheel known as Slipknot will become bigger, stronger, and more dangerous than ever. It will have no sympathy and no forgiveness and will roll over all the wrongdoing. This is simply unbelievable to me. In fact it is everything that is wrong with the world today. You will all stay in my mind and my soul and my art and I will continue to reach out and remain as close as possible to as many of you as possible as I can. The experiences that I have had with you over the years have been part of the dream and have made the dream a reality, something that I have dreamt of since I was a child. Thank you for pushing me as hard as you have over the years so that I could be the best that I can be for our culture. As you know I want my dream to be aligned with people who believe as passionately as we do and will continue to every step of the way. Things will never be the same from this day on and I am tired of things always changing in this business because of politics and people that have not taken the time to fulfill the duty to understand us as an art form representing a culture that is one of a kind and more importantly as people with families ourselves. I also know how important these people who no longer will be working with Slipknot and Roadrunner are and how much of a difference they made to the most important people of all - the fans. I believe the fans should also be able to voice their opinion as well if the industry is going to continue making the decisions they have based on my life, our art, and our fans. Please feel obligated to voice that opinion on our page and give the respect to those who have helped with the vision of Slipknot. Again I am very very very sorry. You are in my thoughts and prayers now forever. I will always consider you close friends and I will make every attempt to stay in touch with as many of you as possible. And if I had my way we would align our forces for our culture to continue what is most important and that is the art and philosophy of Slipknot. Thank you for everything from the bottom of my heart. Your friend, your brother - The Clown.
Detta är förstås skittråkigt. Om WMG var tvungna att spara pengar kunde dem väl ha gjort sig av med några utav sina största pop- och R'n'Bartister istället som suger åt sig merparten av pengarna. Ja jag vette tusan hur detta kommer att utveckla sig men jag hoppas att banden som har haft kontrakt med Roadrunner hittar snabbt ett nytt skivbolag som kan ta hand om banden.
Roadrunner Records har samarbetat med flera etablerade band och har idag kontrakt med storband som Slipknot, Rush, Korn, Kiss och Opeth. Franschisen har funnits i ca. 30 år och blev uppköpt av WMG 2007.
Följande uttalande kommer från Slipknotmedlemmen Shawn "The Clown" Crahan
Today is a sad day. It has been brought to my attention that many Roadrunner offices around the world have been closed permanently. This means to us, Slipknot, in my opinion that a lot of our very close friends and comrades will no longer be around to help the art and business known as the Slipknot family. This is very disheartening because our whole career has consisted of being involved with this personal family. This comes as very shocking news and in my opinion only, this is completely unwarranted and unacceptable. Money should not dictate art. Art should dictate money. It only proves that the business side of things dominates the art side of things and again in my opinion art is what changes the world. Everyone who no longer works with Slipknot will be greatly missed and as far as I’m concerned things will never ever be the same. I personally will not let anybody new into the vision of art because the art has been supported by so many from the beginning of my career to now. Things will never ever be the same. My heart hurts for my friends all around the world and for their families and I know that all things that are meant to be will come back around. All I can say at this point from the bottom of my heart is THANK YOU for everything you have ever done for our band Slipknot, our families, and other bands who have been trying to live out their dreams. I’m sorry and we love you all. The music industry as a whole will always continue to fail but the love for art and music will always be on an up rise. And because of this art will always need people who understand it. Now that the wheel is being expected to change everyone should know outside the family that the wheel known as Slipknot will become bigger, stronger, and more dangerous than ever. It will have no sympathy and no forgiveness and will roll over all the wrongdoing. This is simply unbelievable to me. In fact it is everything that is wrong with the world today. You will all stay in my mind and my soul and my art and I will continue to reach out and remain as close as possible to as many of you as possible as I can. The experiences that I have had with you over the years have been part of the dream and have made the dream a reality, something that I have dreamt of since I was a child. Thank you for pushing me as hard as you have over the years so that I could be the best that I can be for our culture. As you know I want my dream to be aligned with people who believe as passionately as we do and will continue to every step of the way. Things will never be the same from this day on and I am tired of things always changing in this business because of politics and people that have not taken the time to fulfill the duty to understand us as an art form representing a culture that is one of a kind and more importantly as people with families ourselves. I also know how important these people who no longer will be working with Slipknot and Roadrunner are and how much of a difference they made to the most important people of all - the fans. I believe the fans should also be able to voice their opinion as well if the industry is going to continue making the decisions they have based on my life, our art, and our fans. Please feel obligated to voice that opinion on our page and give the respect to those who have helped with the vision of Slipknot. Again I am very very very sorry. You are in my thoughts and prayers now forever. I will always consider you close friends and I will make every attempt to stay in touch with as many of you as possible. And if I had my way we would align our forces for our culture to continue what is most important and that is the art and philosophy of Slipknot. Thank you for everything from the bottom of my heart. Your friend, your brother - The Clown.
Detta är förstås skittråkigt. Om WMG var tvungna att spara pengar kunde dem väl ha gjort sig av med några utav sina största pop- och R'n'Bartister istället som suger åt sig merparten av pengarna. Ja jag vette tusan hur detta kommer att utveckla sig men jag hoppas att banden som har haft kontrakt med Roadrunner hittar snabbt ett nytt skivbolag som kan ta hand om banden.
Artisttips: Halcyon Way
(hade velat ha med en bild med bandmedlemmarna men kunde inte hitta en bild med den nuvarande uppställningen)Vill du lyssna på ett unikt band som fortfarande har refränger som man kommer ihåg? Då är det din tur dag. Låt mig introducera Atlanta bandet Halcyon Way. Halcyon Way är ett lite allt i allo band med influenser från Power metal, Progresiv metal, lite Death metal, lite electronic och lite traditionell metal. Bandet skapades år 2001 av gitarristen Jon Bodan, som också står för en del av produceringen av bandets albums. Medverkar i Halcyon Way gör också basisten Kris Maltenieks, gitarristen Shawn Dirksen, slag mannen Ernie Topran och sångaren Steve Braun.
Det tog inte lång tid för bandet att etablera sig in i Atlantas musikscen. 2002 kom demon Blind Eyes To The Sky, följt två år senare av EP:n Deliver The Suffering. Efter ett par tunga år kom bandet tillbaka starkt med sin första fullängdare A Manifesto For Domination. Två år senare kom albumet som fick mig att öppna upp ögonen för bandet, Building The Towers. Ett grymmt album med fantastiska melodier och idel bra musikaliskt arbete. Bästa låtarna från den plattan är Age of Betrayal, Death of A Dream och Desecration Day. Lyssna på det albumet, ni kommer inte att ångra er. Senaste släppet är EP:n Indoctrination.
Just nu är bandet ute på turne i Europa (dock ej Sverige :() och när de kommer hem till Atlanta igen hoppas jag att de skapar ett nytt starkt album som för dem ett steg högre upp i hårdrocks hierarkin. Rock On!
Recension: The Power Within
Artist: Dragonforce
Album: The Power Within
Releaseår: 2012
Skivbolag: Electric Generation Recordings
Antal Låtar: 10
Längd: 50:14
Medlemmar:
Herman Li - Gitarr
Sam Totman - Gitarr
Vadim Pruzhanov - Keyboard
Dave Mackintosh - Trummor
Frédéric Leclercq - Bas
Marc Hudson - Sång
1. Holding On
2. Fallen World
3. Cry Thunder
4. Give Me The Night
5. Wings of Liberty
6. Seasons
7. Heart of The Storm
8. Die By The Sword
9. Last Man Stands
10. Seasons (akustisk version)
Dragonforce, bandet som är mest kända för att ha långa, galna gitarrsolon och för att ha ett par utav de svåraste låtarna i Guitar Hero och Rock Band. Visst kan bandet göra musik också men det låter allt för repetivt. Låt oss jämföra ett par utav mina favoritlåtar med bandet. Låtarna är Operation Ground And pound, My Spirit Will Go On, Heroes of Our Time och Revolution Deathsquad. Lyssna på dem innan ni fortsätter att läsa denna recension. Är ni klara? Hittar ni några skillnader mellan låtarna? (förutom de uppenbara text och musik ändringarna). Alla låtarna handlar om krig, ära och kämpaglöd samt har samma låtuppbyggnad, intro-gitarrsolo-vers-brygga-refräng-gitarrsolo-vers-brygga-refräng-gitarrsolo-lite gitarriff-superlångt gitarrsolo-breakdown-refräng-outro. Därför är Dragonforce ett band jag både älskar och hatar.
Nu till själva recensionen. Först och främst, vad tycker jag om den nya sångaren Marc Hudson? Kvalité mässigt är Hudson bättre än vad ZP Theart men jag tycker att ZP har en mer unik röst, en röst man känner igen direkt. Så domen blir att Marc Hudson är en helt fullgod ersättare.
Dock kan bytet av sångare hjälpt bandet. I The Power Within så har bandet nästan gjort en hel omvändning när det kommer till låtskapandet. Visst, de galna gitarrerna, den flygande sångrösten och farten består men nu har bandet faktiskt lärt sig att variera i strukturerna. Vill ni veta vad jag tycker om det? ÄNTLIGEN!!!!!! Det var det enda som saknades för att Dragonforce skulle få mig över på deras sida. Nu kan jag äntligen njuta av ett album från dem och inte oroa mig för att de ska återupprepa sig. Bara för att ge en liten bild av variationen har vi Give Me The Night som har den där klockrena refrängen och en ganska hyfsad text, meningsfulla Seasons som kan vara den låt av Dragonforce som har väckt mest känslor inom mig (goda känslor) och till sist, snabba men hookiga Die By The Sword.
Det finns dock en sak kvar som Dragonforce måste ändra på för att jag helt ska lite på dem. Texten. Bandet har blivit mer flexibla på den biten med men det här med slag ute på fältet och krig och sånt är väldigt uttjatat. Hitta på något nytt att sjunga om tack.
Totalt Intryck:
Det är inte längre samma skit, Dragonforce har äntligen lärt sig att skriva olika sorters låtar. Och det låter faktiskt bra. Det är inte repetivt, det är inte överdrivet, det är istället så som äkta power metal ska låta. Nu hoppas jag bara att de inte ska falla in i gamla synder och fortsätta på den här vågen. Bra jobb där killar.
Bästa låt: Give Me the Night
Betyg: 8,5/10 Fallen Worlds
Recension: Stalingrad
Artist: Accept
Album: Stalingrad
Releaseår: 2012
Skivbolag: Nuclear Blast
Antal Låtar: 10
Längd: 51:34
Medlemmar:
Mark Tornillo - Sång
Peter Baltes - Bas
Wolf Hoffmann - Gitarr
Herman Frank - Gitarr
Stefan Schwarzmann - Trummor
1. Hung, Drawn And Quartered
2. Stalingrad
3. Hellfire
4. Flash To Bang Time
5. Shadow Soldiers
6. Revolution
7. Against The World
8. Twist of Fate
9. The Quick And The Dead
10. The Galley
2010 gjorde den tyska hårdrocksgruppen Accept comeback, utan sin originalsångare Udo Dirkenschier och istället med kompetente Mark Tornillo, med sitt första album på 14 år, Blood of The Nations. Och vilken comeback det var. Ett världsklassalbum med idel grymma hymner och fantastisk musikalitet. Den var så bra så den nådde högst upp på min årslista för 2010 års bästa album. Men det var då och nu är nu. Accept har nu släppt sitt nya album Stalingrad (13 albumet i ordningen).
Vad förväntade jag mig från Stalingrad? I princip det som redan fanns på Blood of The Nation. Jämnhet, avsaknaden av tråkiga låtar och bandmedlemmar som gör sitt absolut yttersta för att föra sin musik till perfektion. Och visst fick jag det. Stalingrad är enormt lik dens föregångare på så många plan. Är det repetivt? Nej, jag skulle snarare kalla det en fortsättning på ett seger recept.
Förstås finns det skillnader. I Stalingrad känns det som att man har ett klarare tema i albumet nämligen om Kommunism. Ja visst, det är ett ganska smalt ämne men det är ett lyckat drag då det inte finns så många album därute som har samma tema (Det finns säkert hårdrocksalbum om kommunism men jag kan själv inte komma på någon). Det är helt klart ett tema jag diggar. Moder Ryssland, Josef Stalin, ja varför inte göra lite hårdrocks låtar med inspiration från dem.
Den andra stora skillnaden mellan Accepts två senaste album är att jag faktiskt hittar lite svagare låtar här. Inte direkt dåliga men inte riktigt i den klass jag hade velat. Det är framför allt låtarna Shadow Soldiers och The Galley som jag syftar på men som sagt, bara för att dem låtarna inte är rätt för mig betyder inte det att ni kanske gillar dem om ni gillar Accept. Bästa låtarna då? Ja med den höga standarden Accept har är det väldigt svårt att plocka ut enskilda låtar men om jag ska välja tre stycken får jag väl välja Hung, Drawn And Quartered, Revolution samt The Quick And The Dead.
Totalt Intryck:
Ja vad ska man säga som jag inte har sagt tidigare. Trots att Stalingrad inte når samma nivå som Blood of The Nations är albumet fortfarande av yttersta rang. Ett album fyllt med träffsäkra riff och rena hårdrocks slingor. Det kanske inte är den snyggaste musiken eller ens den mest innovativa. En sak är dock säker. Accept vet exakt hur bra hårdrock ska låta.
Bästa Låt: Revolution
Betyg: 9/10 Hellfires
Sharkruishers underskattade låtar Del 2
Forbidden - Forsaken At The Gates - Omega Wave
Forbiddens comeback album Omega Wave från 2010 innehåller flera grymma låtar men det finns ingen låt i den plattan som osar lika mycket thrash som Forsaken At The Gates. Sjukt bra gung med kraftfulla riff, trummor och sång. Ska man lyssna på en Thrashlåt som kom under 2010 ska det vara just denna.
Endeverafter - I Wanna Be Your Man - Kiss Or Kill
En låt som inte ska sättas i någon direkt kategori. Det är ren rock. Gillar man inte gunget och refrängen i låten ska man inte lyssna på rock musik överhuvudtaget. Gitarrsolot är också en ren klass för sig. Fruktansvärt go musik.
Megadeth - Good Mourning/Black Friday - Peace Sells... But Who's Buying?
Megadeth har en hel drös med hits och fantastiska låtar men det finns ingen låt i deras katalog som är lika underskattad som Good Mourning/Black Friday. Låten startar lugnt för att bygga upp en snabbare fart ju längre in i låten man kommer. När låten väl har nått full fart kan man inte sitta still. Fler sådana låtar tack.
Quartered - Africa - The Falls of Autumn
Här måste jag ge Quartered en stor skopa med beröm. Att blanda afrikansk kultur med hårdrock är ett vågat, men väldigt lyckat drag. Africa börjar med ett trumsolo med inhemsk voo doo sång (eller nåt sånt jag vet ej) för att sedan komma igång med en progresiv, tung och stämningsfull låt där känslorna framkallas just så som man vill. Älskar verkligen temposkiftningarna i låten.
Stone Sour - 30/30-150 - Come What[ever] May
Nu vet jag vad ni tänker. "OMG lyssnar du på Stone Sour, aka mes Slipknot. Du är fan ingen hårdrockare." Det ska först konstateras att ja, Stone Sour är ett hyfsat mesigt rock band men all deras musik låter inte som Through Glass. 30/30-150 är en snabb låt med grymma riff, attityd och en Corey Taylor i högform. Detta hade jag lätt kunnat se som en Slipknot låt men även om det nu inte är det är detta fortfarande en väldigt bra låt.
Forbiddens comeback album Omega Wave från 2010 innehåller flera grymma låtar men det finns ingen låt i den plattan som osar lika mycket thrash som Forsaken At The Gates. Sjukt bra gung med kraftfulla riff, trummor och sång. Ska man lyssna på en Thrashlåt som kom under 2010 ska det vara just denna.
Endeverafter - I Wanna Be Your Man - Kiss Or Kill
En låt som inte ska sättas i någon direkt kategori. Det är ren rock. Gillar man inte gunget och refrängen i låten ska man inte lyssna på rock musik överhuvudtaget. Gitarrsolot är också en ren klass för sig. Fruktansvärt go musik.
Megadeth - Good Mourning/Black Friday - Peace Sells... But Who's Buying?
Megadeth har en hel drös med hits och fantastiska låtar men det finns ingen låt i deras katalog som är lika underskattad som Good Mourning/Black Friday. Låten startar lugnt för att bygga upp en snabbare fart ju längre in i låten man kommer. När låten väl har nått full fart kan man inte sitta still. Fler sådana låtar tack.
Quartered - Africa - The Falls of Autumn
Här måste jag ge Quartered en stor skopa med beröm. Att blanda afrikansk kultur med hårdrock är ett vågat, men väldigt lyckat drag. Africa börjar med ett trumsolo med inhemsk voo doo sång (eller nåt sånt jag vet ej) för att sedan komma igång med en progresiv, tung och stämningsfull låt där känslorna framkallas just så som man vill. Älskar verkligen temposkiftningarna i låten.
Stone Sour - 30/30-150 - Come What[ever] May
Nu vet jag vad ni tänker. "OMG lyssnar du på Stone Sour, aka mes Slipknot. Du är fan ingen hårdrockare." Det ska först konstateras att ja, Stone Sour är ett hyfsat mesigt rock band men all deras musik låter inte som Through Glass. 30/30-150 är en snabb låt med grymma riff, attityd och en Corey Taylor i högform. Detta hade jag lätt kunnat se som en Slipknot låt men även om det nu inte är det är detta fortfarande en väldigt bra låt.
Minirecensioner
Primal Rock Rebellion - Awoken Broken
Iron Maiden gitarristen Adrian Smith och före detta SikTh sångaren Mikee Goodman skapade Primal Rock Rebellion, en grupp som visserligen inte startar något uppror i hårdrocksvärlden men som ändå visar en viss kvalite. Bandet är inget nytt Maiden då det återfinns mer modern hårdrock samt lite Nu-metal influenser men jag gillar soundet. Kan faktiskt bli ett starkt projekt i sinnom tid. Men för nu är det bra men ännu oslipat.
Bästa Låt: Savage World
Betyg: 7/10 Snake Ladders
Hysterica - The Art of Metal
Alltid lika roligt med band som består enbart utav brudar, särskilt när de spelar hårdrock. Hystericas andra giv imponerar dock inte helt på mig men guldglimtarna tittar fram då och då. Det jag framför allt saknar i The Art of Metal är lite fart. Det är alldeles för mycket mid-tempo. Jag gillar dock deras fighting spirit och deras känsla i musiken.
Bästa Låt: Fighters of The Century
Betyg: 6,5/10 Heels
Meshuggah - Koloss
Är du svag i sinnet rekommenderar jag inte Koloss (eller Meshuggah heller för den delen). Koloss manglar ner dig fullständigt till en enda smörja för att sedan äta upp dig. Albumet är kolossal på alla fronter. Kolossalt tungt, kolossalt progresivt, kolossalt jämnt men framför allt, kolossalt bra. Koloss tar en tid att få fatt om men det krävs bara en lyssning för att förstå att Meshuggah har lyckats än en gång.
Bästa Låt: Marrow
Betyg: 8,5/10 Demiurges
Overkill - The Electric Age
Thrash handlar om två saker främst. Ett: Fart och två: attityd. Overkill bemästrar båda delarna med fullständig bravur. The Electirc Age är Thrash ut i fingerspetsarna med klockrena riff, starka refränger och en bra variation på låtarna. Enda lugna stunden på plattan är introt till Good Night, sedan kommer den tillbaka till samma fart igen. Overkill lyckades verkligen senast med Ironbound men jag skulle vilja säga att The Electric Age är snäppet vassare. Ett utav årets hittills bästa plattor.
Bästa Låt: Delat mellan Come And Get It och Drop The Hammer
Betyg: 9/10 Electric Rattlesnakes
Unisonic - S/T
Kul att Michael Kiske och Kai Hansen är tillsammans igen med ett nytt projekt. Det tråkiga dock är att Unisonic spelar en väldigt mesig power metal. Visst finns det bra låtar i debuten. Titelspåret har influenser från 80-talets Iron Maiden, lite skön modern rock i My Sanctuary och en överraskande bra "halv" ballad i I've Tried. Men till det hela sett är debuten en ganska svag historia med tanke på vilka artister som finns med i uppställningen.
Bästa Låt: My Sanctuary
Betyg: 5,5/10 Star Riders
Iron Maiden gitarristen Adrian Smith och före detta SikTh sångaren Mikee Goodman skapade Primal Rock Rebellion, en grupp som visserligen inte startar något uppror i hårdrocksvärlden men som ändå visar en viss kvalite. Bandet är inget nytt Maiden då det återfinns mer modern hårdrock samt lite Nu-metal influenser men jag gillar soundet. Kan faktiskt bli ett starkt projekt i sinnom tid. Men för nu är det bra men ännu oslipat.
Bästa Låt: Savage World
Betyg: 7/10 Snake Ladders
Hysterica - The Art of Metal
Alltid lika roligt med band som består enbart utav brudar, särskilt när de spelar hårdrock. Hystericas andra giv imponerar dock inte helt på mig men guldglimtarna tittar fram då och då. Det jag framför allt saknar i The Art of Metal är lite fart. Det är alldeles för mycket mid-tempo. Jag gillar dock deras fighting spirit och deras känsla i musiken.
Bästa Låt: Fighters of The Century
Betyg: 6,5/10 Heels
Meshuggah - Koloss
Är du svag i sinnet rekommenderar jag inte Koloss (eller Meshuggah heller för den delen). Koloss manglar ner dig fullständigt till en enda smörja för att sedan äta upp dig. Albumet är kolossal på alla fronter. Kolossalt tungt, kolossalt progresivt, kolossalt jämnt men framför allt, kolossalt bra. Koloss tar en tid att få fatt om men det krävs bara en lyssning för att förstå att Meshuggah har lyckats än en gång.
Bästa Låt: Marrow
Betyg: 8,5/10 Demiurges
Overkill - The Electric Age
Thrash handlar om två saker främst. Ett: Fart och två: attityd. Overkill bemästrar båda delarna med fullständig bravur. The Electirc Age är Thrash ut i fingerspetsarna med klockrena riff, starka refränger och en bra variation på låtarna. Enda lugna stunden på plattan är introt till Good Night, sedan kommer den tillbaka till samma fart igen. Overkill lyckades verkligen senast med Ironbound men jag skulle vilja säga att The Electric Age är snäppet vassare. Ett utav årets hittills bästa plattor.
Bästa Låt: Delat mellan Come And Get It och Drop The Hammer
Betyg: 9/10 Electric Rattlesnakes
Unisonic - S/T
Kul att Michael Kiske och Kai Hansen är tillsammans igen med ett nytt projekt. Det tråkiga dock är att Unisonic spelar en väldigt mesig power metal. Visst finns det bra låtar i debuten. Titelspåret har influenser från 80-talets Iron Maiden, lite skön modern rock i My Sanctuary och en överraskande bra "halv" ballad i I've Tried. Men till det hela sett är debuten en ganska svag historia med tanke på vilka artister som finns med i uppställningen.
Bästa Låt: My Sanctuary
Betyg: 5,5/10 Star Riders
Most Wanted: April 2012
Unisonic - s/t
Michael Kiske och Kai Hansen är återförenade igen i nya projektet Unisonic. Ett band som inte riktigt liknar Helloween (bandet som Michael och Kai spelade tillsammans i senast). Kan projektet bli ett nytt storband inom Power metal genren?
Dragonforce - The Power Within
Min relation till Dragonforce är lite som Batman skurken Two Face. Ena sidan älskar bandets fart och skicklighet medan den andra halvan hatar att bandet spelar näst intill samma slinga hela tiden. Nu har en ny sångare tillkommit och förhoppningsvis visar The Power Within lite mer variation än vad vi är vana vid när det gäller album från bandet.
Accept - Stalingrad
Uppföljaren till 2010 års bästa album, Blood of The Nation, är äntligen här. Jag är högst osäker om Stalingrad kan nå samma nivå men man kan alltid hoppas. Accept har dessutom tillräckligt med rutin och erfarenhet för att kunna lyckas igen.
Raubtier - Från Norrland Till Helvetets Port
Raubtier har de senaste åren utvecklats till en utav Sveriges bästa och mest unika hårdrocksband. Mini Rammstein är nu redo med sitt tredje album, ett album som definitivt ska avgöra om bandet ska skriva in sig som en utav de större banden just nu.
Marilyn Manson - Born Villian
Skräck mästaren Manson är tillbaka igen men kan Marilyn återupprätta sin titel? Han har inte imponerat på mig de senaste två albumen så det är upp till bevis nu. Kan bli succe eller gå åt pipsvängen.
Michael Kiske och Kai Hansen är återförenade igen i nya projektet Unisonic. Ett band som inte riktigt liknar Helloween (bandet som Michael och Kai spelade tillsammans i senast). Kan projektet bli ett nytt storband inom Power metal genren?
Dragonforce - The Power Within
Min relation till Dragonforce är lite som Batman skurken Two Face. Ena sidan älskar bandets fart och skicklighet medan den andra halvan hatar att bandet spelar näst intill samma slinga hela tiden. Nu har en ny sångare tillkommit och förhoppningsvis visar The Power Within lite mer variation än vad vi är vana vid när det gäller album från bandet.
Accept - Stalingrad
Uppföljaren till 2010 års bästa album, Blood of The Nation, är äntligen här. Jag är högst osäker om Stalingrad kan nå samma nivå men man kan alltid hoppas. Accept har dessutom tillräckligt med rutin och erfarenhet för att kunna lyckas igen.
Raubtier - Från Norrland Till Helvetets Port
Raubtier har de senaste åren utvecklats till en utav Sveriges bästa och mest unika hårdrocksband. Mini Rammstein är nu redo med sitt tredje album, ett album som definitivt ska avgöra om bandet ska skriva in sig som en utav de större banden just nu.
Marilyn Manson - Born Villian
Skräck mästaren Manson är tillbaka igen men kan Marilyn återupprätta sin titel? Han har inte imponerat på mig de senaste två albumen så det är upp till bevis nu. Kan bli succe eller gå åt pipsvängen.
