Karriärsrecension: Iron Maiden Del 4
The X Factor
Ut med Bruce Dickinson, som ville satsa på sitt solo band, och in med Blaze Bayley. Förstås ett nedköp för Maiden men det finns inte många som kan matcha Bruce.
Även om jag tycker att Bayley gör ett bra jobb på The X Factor gör låtmaterialet det ohyggligt mycket svårare för honom. Detta är, utan tvekan, Maidens mörkaste album hittills vilket betyder inga riktiga fartfantomer utan mer musik som får dig att tänka (låtar som Bruce bemästrar till perfektion). Få ljuspunkter kommer fram. Man On The Edge har ett skönt gung och Lord of The Flies lyckas fånga min uppmärksamhet. Annars är detta tyvärr Iron Maidens klart sämsta album hittills. Men det är inte Bayleys fel att det är som det är.
Bästa Låt: Man On The Edge
Betyg: 4,5/10 Aftermaths
Virtual XI
Ännu ett ganska halvtaskigt album av bandet men till skillnad från The X Factor finner jag mycket bättre melodier och mer känsla i låtarna. Det startar med snabba Futureal och fortsätter med en massa episka låtar så som Don't Look To The Eyes of A Stranger, Como Estais Amigos och The Clansman. Det som gör albumet till ett svagt Maiden album är avsaknaden av riktigt kraftfulla refränger samt att ett par låtar är väldigt svåra att ta till sig.
Blaze Bayley gör återigen en hedersvärd insats i detta album och tar åt sig mer i låtskrivandet men det var nog bra för bandet att Bruce kom tillbaka efter detta album. Även om Blaze är en bra sångare har han inte de kvaliteerna som bandet behöver.
Bästa Låt: Don't Look In The Eyes of A Stranger
Betyg: 6,5/10 Educated fools
Brave New World
Brave New World är startskottet på en ny Bruce-era och kanske en ny storhetstid. Maiden visar en nytänd intensitet som bara kan matchas av melodiernas genialitet. Annars är det uppbyggt som de senaste Maiden albumen. En snabb låt i The Wicker Man, episka låtar som The Mercenary och The Thin Line Between Love And Hate samt låtar med lite väl simpla refränger som Blood Brothers. Enda skillnaden från de albumen som släpptes under 90-talet är att bandet har fått en nytändning. Detta gör inte bara Brave New world till ett album som man kan njuta av utan också ett album som man kan höra hur bandet njuter av det. Riktigt bra men saknar dock det där extra som de absolut bästa albumen från deras karriär har.
Bästa Låt: Dream of Mirrors
Betyg: 8,5/10 Nomads
Ut med Bruce Dickinson, som ville satsa på sitt solo band, och in med Blaze Bayley. Förstås ett nedköp för Maiden men det finns inte många som kan matcha Bruce.
Även om jag tycker att Bayley gör ett bra jobb på The X Factor gör låtmaterialet det ohyggligt mycket svårare för honom. Detta är, utan tvekan, Maidens mörkaste album hittills vilket betyder inga riktiga fartfantomer utan mer musik som får dig att tänka (låtar som Bruce bemästrar till perfektion). Få ljuspunkter kommer fram. Man On The Edge har ett skönt gung och Lord of The Flies lyckas fånga min uppmärksamhet. Annars är detta tyvärr Iron Maidens klart sämsta album hittills. Men det är inte Bayleys fel att det är som det är.
Bästa Låt: Man On The Edge
Betyg: 4,5/10 Aftermaths
Virtual XI
Ännu ett ganska halvtaskigt album av bandet men till skillnad från The X Factor finner jag mycket bättre melodier och mer känsla i låtarna. Det startar med snabba Futureal och fortsätter med en massa episka låtar så som Don't Look To The Eyes of A Stranger, Como Estais Amigos och The Clansman. Det som gör albumet till ett svagt Maiden album är avsaknaden av riktigt kraftfulla refränger samt att ett par låtar är väldigt svåra att ta till sig.
Blaze Bayley gör återigen en hedersvärd insats i detta album och tar åt sig mer i låtskrivandet men det var nog bra för bandet att Bruce kom tillbaka efter detta album. Även om Blaze är en bra sångare har han inte de kvaliteerna som bandet behöver.
Bästa Låt: Don't Look In The Eyes of A Stranger
Betyg: 6,5/10 Educated fools
Brave New World
Brave New World är startskottet på en ny Bruce-era och kanske en ny storhetstid. Maiden visar en nytänd intensitet som bara kan matchas av melodiernas genialitet. Annars är det uppbyggt som de senaste Maiden albumen. En snabb låt i The Wicker Man, episka låtar som The Mercenary och The Thin Line Between Love And Hate samt låtar med lite väl simpla refränger som Blood Brothers. Enda skillnaden från de albumen som släpptes under 90-talet är att bandet har fått en nytändning. Detta gör inte bara Brave New world till ett album som man kan njuta av utan också ett album som man kan höra hur bandet njuter av det. Riktigt bra men saknar dock det där extra som de absolut bästa albumen från deras karriär har.
Bästa Låt: Dream of Mirrors
Betyg: 8,5/10 Nomads
Recension: Tied To the Anchor
Artist: Solitude
Album: Tied to The Anchor
Releaseår: 2012
Skivbolag: Pantherfarm records
Antal Låtar: 11
Längd: 41:09
Medlemmar:
Patrik Larsson - Sång
Dennis Warelius - Gitarr, Ren Sång
Christoffer Apell - Gitarr
Niclas Staberg - Bas
William Turner - Trummor
1. Under Fading Skies
2. The Beautiful Noise
3. Ricochet
4. Tied To The Anchor
5. Last Division
6. This Is The End
7. All Eyes On Me
8. Light The Fire
9. Sincerity
10. Oceans Away
11. As The Sound Disappears
Äntligen är den här. Värnamo bandet Solitudes debut album. En release jag har väntat på. Ni få som följer min blogg vet att jag har uppmärksammat bandet tidigare och har hyllat dem. Nu hoppas jag att allt inte var tomt snack utan att bandet lever upp till förväntningarna.
För er som inte känner till Solitude, hur låter deras sound? Det är en blandning av metal core, In Flames och lite, lite Dead By April. Det där sista kanske skrämde er men ta det lugnt, enda likheten mellan banden är inte att de har pop inmixad i metallen utan att refrängerna sätter sig som klister. Så ingen skada gjord för detta band.
Det märks direkt att bandet har jobbat hårt för sin debut. Det är ett fantastiskt samspel mellan instrumenten och medlemmarna. Musiken är väl producerad och bra skriven. Dock är det en viktig del jag saknar i låtarna. Solon. Jag hittar inget gitarr, bas eller trum solo på någon utav de elva låtarna från bandet. Det är möjligt att det finns något solo någonstans i albumet men det solot är då väldigt dolt inne i musiken. Jag sa innan också att refrängerna fastnar och det gör det särskilt i singeln Under Fading Skies. Väldigt svängigt och berusande. Andra låtar som Last Division (Denna låt finns också på deras EP The Revival) och Oceans Away fäster sig också lite grann.
Förutom avsaknaden av solon är det två saker som drar ner betyget på albumet. Först är det längden men det är väldigt knappt. 41 minuten är knappt underkänt då jag vill att albumen ska vara cirka 45-60 min långa. Det andra är att albumet saknar dem där kanonlåtarna. Tro mig inte fel, det finns bra låtar på Tied To The Anchor men det finns inga låtar som får mig att gå "OH MY GOD THIS IS FREAKING AWESOME". Dock finns det en fördel med att inte ha en kanon låt och det är att jämnheten blir bättre. Det kan ibland löna sig.
Totalt Intryck:
Kan Sverige ha fått en ny musik export? Det utlåtandet väntar jag med tills jag har sett dem live (vilket blir på Lördag på deras releasefest) men med tanke på vad jag precis har lyssnat på så får jag säga kanske. Bandet är tajta och vet hur man ska skriva musik men för att kunna blomma ut till en akt som slår igenom i fler länder än Sverige måste den där super hiten komma. Tied To The Anchor är, oavsett hur man ser på det, en väldigt bra debut som kommer öka deras fan bas. Jag önskar dem lycka till och hoppas på ett fantastiskt framträdande imorgon.
Bästa Låt: Under Fading Skies
Betyg: 7,5/10 Ricochets
Grattis The Number of The Beast
Idag fyller en utav de största, legendariska och mest sålda hårdrocksalbumet genom tiderna hela 30 år. Iron Maidens The number of The Beast.
Detta album var den riktiga starten på järn jungfruarnas långa och fantastiska karriär och man förstår verkligen varför det var just detta album som gjorde dem världskända. Framför allt är det den magiska trion The number of The Beast, Run To The Hills och hallowed Be thy Name som gör albumet till ett riktigt världsklassalbum och alla medlemmarna spelar sina instrument bättre än perfekt.
Så grattis på födelsedagen The Number of The Beast. Du är fortfarande lika tidlös som idag som du var när du släpptes. Rock On!!!
Recension: Requiem For The Indifferent
Artist: Epica
Album: Requiem For The Indifferent
Releaseår: 2012
Skivbolag: Nuclear Blast
Antal Låtar: 13
Längd: 1:13:01
Medlemmar:
Yves Huts - Bas
Mark Jansen - Gitarr
Coen Jansen - Keyboard, Piano
Simone Simons - Sång
Arien Van Weesenbeek - Trummor
Isaac Delahaye - Gitarr
Från Nederländerna, landet som är känt för tulpaner, träskor och legaliserade droger, kommer det symfoniska metal bandet Epica. Precis som namnet antyder är bandet väldigt episkt och storslaget men blir aldrig riktigt svulstigt. Men kan bandet matcha sitt förra mästerverk Design Your Universe? Låt oss ta reda på det.
Först ska det sägas att jag fullständigt älskar Simone Simons röst. Sångerskan är i den absoluta toppen när det kommer till kvinnliga sångare och vågar även utmana sig själv på flera sätt. Men det slutar inte där. Även den kända sångerskan Amanda Somerville är med i albumet med uppbackande sång vilket ger även fantastiska harmonier.
Nog om sången och mer om musiken. Epica bjuder oss på fantastiskt skör och vacker musikalitet som även har sina snabba och hårda stunder. En härlig blandning i variation i både albumet i helhet och låtarna. Som exempel har vi singeln Storm The Sorrow. En låt som inte är super snabb men som bjuder på en brant nedförsbacke i bryggan där trummorna får stå som tempohöjare. Bara den delen ger mig rysningar.
Är det dock något jag måste klaga på i Epica är att det kan bli lite för episkt ibland. Jag älskar det som görs men det kan vara lite svårt att hänga med i en del svängar och det är inte så lätt att komma ihåg vad man precis lyssnade på. Det behöver inte vara ett stort minus men det vore roligt att kunna komma ihåg låten och inte agera som om man har guldfisk minne.
När man väl kommer ihåg låtarna blir känslan så skön så jag blir frälst. Låtar som Monopoly On Truth och Internal Warfare visar Epicas absolut högsta och bästa kvaliteer i både låtföljd och utförande. Japp det svänger skönt.
Totalt Intryck
Många säger att Within Temptation är Hollands största band. Det kanske stämmer men Epica är landets bästa band. I Requiem For The Indifferent visar Epica återigen att de kan sin musik och kan leverera den klandfritt. Sången, trummorna, harmonierna ja allt sitter på sin plats. Det är mycket att smälta men jag smälter den i mitt sinne mer än gärna. Matchar helt klart deras senaste, fantastiska album (Design Your Universe).
Bästa Låt: Monopoly On Truth
Betyg: 8,5/10 Deliriums
Sharkruishers underskattade låtar Del 1
Hårdrocken är en så fruktansvärt bred genre så det är inte konstigt om man missar något mästerverk här och där. I denna serie ska jag hylla och tipsa om fem låtar per del som förtjänar ett större erkännande än vad de har fått. Rock On!!!
Halford - Resurrection - Resurrection
Vi känner igen Rob Halford från Judas Priest men han har faktiskt också ett soloprojekt vid sidan om Priest. Bandet Halford har massa influenser från Judas Priest men har inslag från modern hårdrock. Låten Resurrection är det perfekta exemplet. Rob kör här med Painkiller rösten i ett fartfyllt tempo och med en massa tyngd. Det blir instant gåshud.
Gamma Ray - Empathy - To The Metal!
Ett annat halvokänt band med en världskänd sångare. Kai Hansen och resten i Gamma Ray sätter allt rätt i låten Empathy. Väldigt mäktig låt som har en utav de bästa refrängerna som jag någonsin har hört. Kan lova dig att du kommer att sjunga med efter första refrängen. Helt jädra magisk.
John 5 - Black Widow of La Porte - The Devil Knows My Name
Instrumentala låtar får alldeles för lite utrymme i dagens samhälle enligt mig och den här låten borde ta ledningen för att göra genren mer erkänd. John 5 bjuder oss på en fartfylld resa med galna gitarriff, coola uppbyggnader och kanske framförallt, ett jäkligt sjukt gitarrsolo i mitten av låten som får en att undra hur fan man kan skapa sådan musik från en gura. Om jag någonsin ska lära mig spela gitarr ska jag för allt i världen lära mig denna låt innan jag dör.
Lillasyster - Tid För En Idiot - Det Här Är Inte Musik, Det Här Är Kärlek
En utav Lillasyster mest underskattade låtar från deras andra studioalbum. Gunget är fruktansvärt bra och texten är mycket djupare än vad det brukar vara med Lillasysters låtar (fortfarande med en humoristisk touch dock vilket är win). Med denna låt kan jag hålla med album titeln. Det här ÄR kärlek.
Grave Digger - Excalibur - Excalibur
Den här låten har verkligen allt. Ett shreddigt riff, sjyst text, grymm och stark refräng och en utan des like vackert solo. Jag är annars inget super fan av Grave Digger men denna låt äger fullständigt. Så om du ska börja lyssna på Grave Digger ska du börja lyssna på Excalibur (både låt och album), Du kommer med stor sannolikhet bli såld.
Halford - Resurrection - Resurrection
Vi känner igen Rob Halford från Judas Priest men han har faktiskt också ett soloprojekt vid sidan om Priest. Bandet Halford har massa influenser från Judas Priest men har inslag från modern hårdrock. Låten Resurrection är det perfekta exemplet. Rob kör här med Painkiller rösten i ett fartfyllt tempo och med en massa tyngd. Det blir instant gåshud.
Gamma Ray - Empathy - To The Metal!
Ett annat halvokänt band med en världskänd sångare. Kai Hansen och resten i Gamma Ray sätter allt rätt i låten Empathy. Väldigt mäktig låt som har en utav de bästa refrängerna som jag någonsin har hört. Kan lova dig att du kommer att sjunga med efter första refrängen. Helt jädra magisk.
John 5 - Black Widow of La Porte - The Devil Knows My Name
Instrumentala låtar får alldeles för lite utrymme i dagens samhälle enligt mig och den här låten borde ta ledningen för att göra genren mer erkänd. John 5 bjuder oss på en fartfylld resa med galna gitarriff, coola uppbyggnader och kanske framförallt, ett jäkligt sjukt gitarrsolo i mitten av låten som får en att undra hur fan man kan skapa sådan musik från en gura. Om jag någonsin ska lära mig spela gitarr ska jag för allt i världen lära mig denna låt innan jag dör.
Lillasyster - Tid För En Idiot - Det Här Är Inte Musik, Det Här Är Kärlek
En utav Lillasyster mest underskattade låtar från deras andra studioalbum. Gunget är fruktansvärt bra och texten är mycket djupare än vad det brukar vara med Lillasysters låtar (fortfarande med en humoristisk touch dock vilket är win). Med denna låt kan jag hålla med album titeln. Det här ÄR kärlek.
Grave Digger - Excalibur - Excalibur
Den här låten har verkligen allt. Ett shreddigt riff, sjyst text, grymm och stark refräng och en utan des like vackert solo. Jag är annars inget super fan av Grave Digger men denna låt äger fullständigt. Så om du ska börja lyssna på Grave Digger ska du börja lyssna på Excalibur (både låt och album), Du kommer med stor sannolikhet bli såld.
Karriärsrecension: Iron Maiden Del 3
Seventh Son of A Seventh Son
Det är något mystiskt med Seventh Son of A Seventh Son. Här tar Maiden sina svängar ut rejält både musikaliskt och lyriskt. Det tar sin tid men mystiken flyter till slut in i min kropp och ger mig en uppenbarelse och den lyder "Detta är ett mästerverk". Det jag dock saknar med albumet är en lite snabbare låt och att det skulle ha varit 7 istäellet för 8 låtar (vilket hade fullföljt temat med nummret sju).
Oavsett hur man nu vrider och vänder på det är Seventh Son of A Seventh Son helt makalöst bra och ett måste inte bara för Maiden fans utan andra hårdrockare också. Ett album som hade varit ett orakel som är den sjunde sonen av den sjunde sonen om den hade varit en människa.
Bästa Låt: The Evil that Men Do
Betyg: 9,5/10 Clairvoyants
No prayer For The Dying
Då går vi in i 90-talet i denna karriärsrecensionsserie, en tung tid för nästan alla hårdrocksband och det är inget undantag för Maiden. No Prayer For the Dying må innehålla det som Iron maiden står för men det finns en sak som saknas. Energi. Bandet har inte samma energi som i de tidigare albumen vilket gör detta album miltals sämre. Det finns dock ljusglimtar. Det finns lite energi i Holy smoke och Bring Your Daughter... To The Slaughter och låtar som Mother Russia och The Assassin har en bra musikalitet. Men som sagt, en svag Maiden platta (vilket blir en väl godkänd platta för andra band).
Bästa Låt: Bring Your Daughter... To The Slaughter
Betyg: 6/10 Tailgunners
Fear of The Dark
Fear of the Dark fortsätter där det förra albumet slutade. Ett album med hyfsade låtar men med lite för dålig energi. Dock är låtskatten här avsevärt starkare än i No Prayer For The dying. Låtar som fartfyllda Be Quick Or Be Dead, eleganta Afraid To Shoot Strangers, magnifika Childhood's End och titelspåret som är den ultimata live-spåret gör Fear of The Dark till ett klart bättre album. Men det märktes verkligen att bandet kanske behövde en paus vilket det nu inte blev (förutom för sångaren Bruce Dickinson). Nåja, sålänge det inte blir en fullständig katastrof är jag nöjd.
Bästa låt: Fear of The Dark
Betyg: 7,5/10 Fugitives
Det är något mystiskt med Seventh Son of A Seventh Son. Här tar Maiden sina svängar ut rejält både musikaliskt och lyriskt. Det tar sin tid men mystiken flyter till slut in i min kropp och ger mig en uppenbarelse och den lyder "Detta är ett mästerverk". Det jag dock saknar med albumet är en lite snabbare låt och att det skulle ha varit 7 istäellet för 8 låtar (vilket hade fullföljt temat med nummret sju).
Oavsett hur man nu vrider och vänder på det är Seventh Son of A Seventh Son helt makalöst bra och ett måste inte bara för Maiden fans utan andra hårdrockare också. Ett album som hade varit ett orakel som är den sjunde sonen av den sjunde sonen om den hade varit en människa.
Bästa Låt: The Evil that Men Do
Betyg: 9,5/10 Clairvoyants
No prayer For The Dying
Då går vi in i 90-talet i denna karriärsrecensionsserie, en tung tid för nästan alla hårdrocksband och det är inget undantag för Maiden. No Prayer For the Dying må innehålla det som Iron maiden står för men det finns en sak som saknas. Energi. Bandet har inte samma energi som i de tidigare albumen vilket gör detta album miltals sämre. Det finns dock ljusglimtar. Det finns lite energi i Holy smoke och Bring Your Daughter... To The Slaughter och låtar som Mother Russia och The Assassin har en bra musikalitet. Men som sagt, en svag Maiden platta (vilket blir en väl godkänd platta för andra band).
Bästa Låt: Bring Your Daughter... To The Slaughter
Betyg: 6/10 Tailgunners
Fear of The Dark
Fear of the Dark fortsätter där det förra albumet slutade. Ett album med hyfsade låtar men med lite för dålig energi. Dock är låtskatten här avsevärt starkare än i No Prayer For The dying. Låtar som fartfyllda Be Quick Or Be Dead, eleganta Afraid To Shoot Strangers, magnifika Childhood's End och titelspåret som är den ultimata live-spåret gör Fear of The Dark till ett klart bättre album. Men det märktes verkligen att bandet kanske behövde en paus vilket det nu inte blev (förutom för sångaren Bruce Dickinson). Nåja, sålänge det inte blir en fullständig katastrof är jag nöjd.
Bästa låt: Fear of The Dark
Betyg: 7,5/10 Fugitives
Most Wanted: Mars 2012
Cannibal Corpse - Torture
Jag försöker lyssna på mer dödsmetal och det finns inget band som är mer vulgär och hårt som Cannibal Corpse. Gillar deras låt Hammer Smashed Face så kanske kan bandet bli en ny favorit efter att jag har lyssnat på Torture.
Epica - Requiem For The Indifferent
Jag har väntat alldeles för länge på detta album. Jag har diggat Epica sedan deras senaste släpp Design Your Universe och velat höra mer från dem. Har riktigt höga förväntningar inför den här.
Ministry - Relapse
Må det vara lite skön industrialisk döds metal? Ja tack. Finns ett fler tal låtar från Ministry som jag gillar och jag vill definitivt höra mer från dem.
Axel Rudi Pell - Circle of Oath
Axel Rudi Pell har haft en sju helsikes karriär. sedan starten 1984 har han släppt fjorton album innan detta släpp och släppt ytterligare flera live-skivor och samlings-skivor. Han vet hur man gör stabil rock och gör inte sina fans besvikna. Får se om han gör mig besviken.
Overkill - The Electric Age
En utav de mest underskattade thrashmetal banden som finns är Overkill. Fullständigt älskar deras fart och fläkt. Gjorde ett utav 2010's bästa album i Ironbound. Kan de återupprepa bedriften?
Jag försöker lyssna på mer dödsmetal och det finns inget band som är mer vulgär och hårt som Cannibal Corpse. Gillar deras låt Hammer Smashed Face så kanske kan bandet bli en ny favorit efter att jag har lyssnat på Torture.
Epica - Requiem For The Indifferent
Jag har väntat alldeles för länge på detta album. Jag har diggat Epica sedan deras senaste släpp Design Your Universe och velat höra mer från dem. Har riktigt höga förväntningar inför den här.
Ministry - Relapse
Må det vara lite skön industrialisk döds metal? Ja tack. Finns ett fler tal låtar från Ministry som jag gillar och jag vill definitivt höra mer från dem.
Axel Rudi Pell - Circle of Oath
Axel Rudi Pell har haft en sju helsikes karriär. sedan starten 1984 har han släppt fjorton album innan detta släpp och släppt ytterligare flera live-skivor och samlings-skivor. Han vet hur man gör stabil rock och gör inte sina fans besvikna. Får se om han gör mig besviken.
Overkill - The Electric Age
En utav de mest underskattade thrashmetal banden som finns är Overkill. Fullständigt älskar deras fart och fläkt. Gjorde ett utav 2010's bästa album i Ironbound. Kan de återupprepa bedriften?
Trippelrecension: 21, Circus Black och Seven Deadly
Tre album från tre helt olika artister. Heavy metalbandet Rage, Opera metalbandet Amberian Dawn och rockbandet UFO. låt oss se vad jag tycker om deras nya alster.
Rage - 21
Finns det något stabilare band än tyska Rage? Möjligen Motörhead. Skit samma, Rage fortsätter i samma tempo som de har gjort de förra arton släppen. Ren heavy metal med utmanande och coola riff samt stark och rå sång. Det är just det som har gjort Rage till ett utav mina favorit band. Enda problemet är att det finns alltid något att klaga på i deras album. Denna gång är det framförallt deras cover på låten Eternally som ställer till det. Annars än en gång en riktig pärla till hårdrocksalbum där de starkaste givarna är titelspåret, Concrete Wall, Forever Dead och Destiny.
Bästa Låt: Concrete Wall
Betyg: 8/10 Psycho Terrors
Amberian Dawn - Circus Black
Jag gillar inte cirkusar (särskilt inte clowner) men jag älskar Amberian Dawn. Även om Circus Black fortsätter att visa en övertygande bra sida av bandet känns det nu som om Amberian Dawns utveckling har stannat av lite. Vi har fortfarande det som bandet är kända för. Den fantastiska opera rösten signerat Heidi Parviainen, fantastiska galna och kaotiska gitarrsolon och bra musikalitet. Den enda utvecklingen vi får se i Circus Black är tyvärr gästartister på ett par spår (Timo Kotipelto samt Jens Johansson från Stratovarius). Återigen väldigt stabilt av finnländarna men det vore roligt om de förändrade deras sound lite i alla fall.
Bästa Låt: Cold Kiss (med Timo Kotipelto)
Betyg: 7,5/10 Guardians
UFO - Seven Deadly
Först och främst, detta kan vara den absolut fulaste album omslag jag har sett i manna minne. Alltså vad är det för sju stycken som är dödliga? Sju dödliga fjärilssorter? Sju giftiga blommor som man lägger under kudden en midsommarnatt? Sju dödliga låtar? Jag vet att det sista alternativet är fel för det finns inget som är i närheten dödligt med dessa låtar. Ibland svänger det, ibland gillar man det men all för ofta blir det ett stort suck av det hela. Det kan var för att jag är ung men UFO är nog troligen inte riktigt min musik smak. Synd för jag hade gärna velat bevisa myten att man inte ska dömma hunden efter håren.
Bästa Låt: Wonderland
Betyg: 4/10 Fight Nights
Rage - 21
Finns det något stabilare band än tyska Rage? Möjligen Motörhead. Skit samma, Rage fortsätter i samma tempo som de har gjort de förra arton släppen. Ren heavy metal med utmanande och coola riff samt stark och rå sång. Det är just det som har gjort Rage till ett utav mina favorit band. Enda problemet är att det finns alltid något att klaga på i deras album. Denna gång är det framförallt deras cover på låten Eternally som ställer till det. Annars än en gång en riktig pärla till hårdrocksalbum där de starkaste givarna är titelspåret, Concrete Wall, Forever Dead och Destiny.
Bästa Låt: Concrete Wall
Betyg: 8/10 Psycho Terrors
Amberian Dawn - Circus Black
Jag gillar inte cirkusar (särskilt inte clowner) men jag älskar Amberian Dawn. Även om Circus Black fortsätter att visa en övertygande bra sida av bandet känns det nu som om Amberian Dawns utveckling har stannat av lite. Vi har fortfarande det som bandet är kända för. Den fantastiska opera rösten signerat Heidi Parviainen, fantastiska galna och kaotiska gitarrsolon och bra musikalitet. Den enda utvecklingen vi får se i Circus Black är tyvärr gästartister på ett par spår (Timo Kotipelto samt Jens Johansson från Stratovarius). Återigen väldigt stabilt av finnländarna men det vore roligt om de förändrade deras sound lite i alla fall.
Bästa Låt: Cold Kiss (med Timo Kotipelto)
Betyg: 7,5/10 Guardians
UFO - Seven Deadly
Först och främst, detta kan vara den absolut fulaste album omslag jag har sett i manna minne. Alltså vad är det för sju stycken som är dödliga? Sju dödliga fjärilssorter? Sju giftiga blommor som man lägger under kudden en midsommarnatt? Sju dödliga låtar? Jag vet att det sista alternativet är fel för det finns inget som är i närheten dödligt med dessa låtar. Ibland svänger det, ibland gillar man det men all för ofta blir det ett stort suck av det hela. Det kan var för att jag är ung men UFO är nog troligen inte riktigt min musik smak. Synd för jag hade gärna velat bevisa myten att man inte ska dömma hunden efter håren.
Bästa Låt: Wonderland
Betyg: 4/10 Fight Nights
