Karriärsrecension: Iron Maiden Del 1

Väldigt segt just nu bland de nya släppen så jag tänkte starta något jag velat göra ett tag nu nämligen en karriärsrecension. Det kommer att gå till så här. Jag recenserar varje album från ett bands karriär, ger betyg på dem och ta reda på om albumen håller än idag. I slutet av varje serie ska jag sammanfatta och ge ett betyg till karriären i sig.

Jag börjar med Maiden för att de har en lång karriär bakom sig och för att de har varit en utav de stora pionjärerna från 80-talet till nu. Så låt oss starta min första karriärsrecension.

Iron Maiden



Bassisten och en utav grundarna till Iron Maiden, Steve Harris, har själv sagt att Iron Maiden hatar punk och att bandet inte har något att göra med deras "värsta rivaler". Det är möjligt att han har rätt men deras debutalbum visar dock punkinfluenser, särskilt i titelspåret. Det finns förstås också mycket Maiden i albumet förstås.

Bandets självbetitlade debut bjuder på en god blandning av musik. Vi har fart (Running Free och Iron Maiden), vi har stämmningsfull musik (Strange World), tempoväxlingar (Remember Tomorrow) och riktigt härlig musikalitet (Charlotte The Harlot och Phantom of The Opera). På ett sätt kan man beskriva debutalbumet som en sierskas glaskula. Den visar det sound som kommer göra bandet till det fenomen de är idag men ger också en liten hint om vad som kommer att hända i framtiden (närmast bestämmt 2000-talet).

Totalt får man se den självbetitlade debuten som en uppvärmning. Vi har soundet, Riffen sitter och musiken är stundtals grymm men en del utav kanterna har inte filats bort vid det laget.

Bästa Låt: Phantom of The Opera

Betyg: 8/10 Sanctuaries

Killers



Nu börjar soundet utvecklas mer till det som vi idag kallar för Iron Maiden men den där X-faktoren saknas. Precis som med debuten finns en god blandning av grymma låtar bland annat titelspåret som har ett riktigt coolt riff, svängiga Twilight Zone, instrumentalen Genghis Khan och gitarr frontade Wrathchild. Dock känns det som att jämnheten här är snäppet sämre (inget stort snäpp).

Det här var också det sista albumet med originalsångaren Paul Di'Anno. Det märks på de två albumen att han inte riktigt var rätt för Maiden... eller rättare sagt, Maiden var för bra för honom. Han är en bra sångare men med ett band som Maiden måste sångaren ha ett riktigt bra röstomfång för att musiken ska göra sig till rätta.

Lite sämre än debuten men forfarande ett starkt album.

Bästa Låt: Wrathchild

Betyg: 7,5/10 Killers

The Number of The Beast



Enligt mig är The Number of The Beast Maidens absolut mest överskattade album. Förutom de tre stora låtarna (titelspåret, Run To The Hills och Hallowed Be Thy Name) finns det inte så värst många starka låtar. Notera att jag heller inte säger att det finns några dåliga låtar.

Bland de andra låtarna är det 22 Acacia Avenue som sticker ut mest men annars är det inte mycket att hurra för. Missförstå mig ej, The Number of The Beast är ett riktigt klass album och en utav Maidens bättre men det är inte så bra som många påstår att den är.

Noterbart är också att detta är första albumet med Bruce Dickinson och man känner direkt att låtarna får ytterligare dimensioner jämfört med hur det var med Paul Di'Anno.

Bästa Låt: Delat mellan Run To The Hills och Hallowed Be Thy Name

Betyg: 8,5/10 Invaders

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0