sharkruisher

Artist: Tenacious D
Album: Rize of The Fenix
Releaseår: 2012
Skivbolag: Columbia/Sony
Antal Låtar: 13
Längd: 41:18
Medlemmar:
Jack Black - Leadsång, Kompgitarr
Kyle Gass - Bakgrundssång, Leadgitarr

1. Rize of The Fenix
2. Low Hangin' Fruit
3. Classical Teacher
4. Señorita
5. Deth Starr
6. Roadie
7. Flutes & Trombones
8. The Ballad of Hollywood Jack And The Rage Kage
9. Throw Down
10. Rock Is Dead
11. They Fucked Our Asses
12. To Be The Best
13. 39

Efter sex långa år sedan senaste plattan trodde man att Tenacious D var slut. Men precis som Technon som trodde att den kunde besegra Metallen hade man fel. Jack Black och Kyle Gass är tillbaka med 13 låtar av riffande, attityd och humoristisk galenskap. Då ska vi se om de förtjänar att fortsätta ha stämpeln "Världens bästa rockband"

Vill du veta vilken sorts humor duon utför? Ta en ordentlig titt på omslaget till Rize of The Fenix. Det är ingen påfågel precis, det är en penis med testiklar, fötter, vingar och näbb. Lite typisk Jack Black humor och en lite rolig touch. Sedan om det är lämpligt eller ej kan diskuteras men det finns en blurr version för de känsliga (se Spotify eller sök på Google). Ungefär sådan humor kan man också förvänta sig i den musikaliska delen av albumet men det är inte så mycket som man kanske tror. Det är i låtarna Señorita, Low Hangin' Fruit och They Fucked Our Asses som snusket visar sig som mest synligt. Men det är inte dem låtarna man ska rikta sitt främsta fokus mot. Fokusera istället på låtarna som handlar om deras rockkarriärer och dem personer som är med dem i resan. Det är där Tenacious D får ut mest av både musiken och humorn.

Även om jag älskar "The D" finns det två sorters låtar som de gör som gör mig så frustrerad näst intill hela tiden. Först har vi dem låtarna som inte är låtar, utan sketcher. Ta till exempel Flutes & Trombones. Jack får syn på Kyle i skivstudion där han försöker spela in spår av flöjt till albumet. Kyle får sedan själv reda på att Jack kom till skivstudion för att själv spela in tromboner in i albumet. Visst, det är jäkligt kul att höra deras tjafs och deras flöjt och trombon duell men jag vill höra musik. Sketcher ser jag helst på Comedy Central. Den andra låttypen som gör mig arg är de korta låtarna. Dem är betydligt färre än vad de var i deras två tidigare alster men jag kan fortfarande inte gräma mig över hur bra låtarna kunde bli om de var normalt långa. Till exempel To Be The Best. Fantastisk fart, energi, riff och känsla överhuvudtaget men kan någon förklara för mig varför låten bara är drygt en minut lång? Skandal!

Ser man till slut helheten på albumet är låtmaterialet av bra kvalite. Titelspåret är en bra historia om hur bandet tog sig tillbaka. Lite kickapoo stuk över låten. Deth Starr är en ren riff låt där du blir bombarderad gång på gång. Sedan har vi dessutom Roadie som är en väldigt delikat låt om roddaren väldigt otacksamma men livsviktiga livsstil och jobb. Precis som The Metal var en hyllning till hårdrock är Roadie en hyllning till alla roddare som finns där ute. Inget snack om att det är plattans höjdpunkt (eller om man så vill, "ollonet" på denna fenix).

Totalt Intryck:
Nej, rize of the Fenix når inte samma nivå som bandets tidigare två album men den håller helt klart en god kvalite. Humorn sitter inte lika självklart som tidigare men vid en del tillfällen är det svårt att hålla sig för skratt. Framför allt finns energin och passionen fortfarande där, även om det inte når ut till publiken lika bra som tidigare.

Bästa Låt: Roadie

Betyg: 6/10 Deth Starrs