sharkruisher

 

Första albumet utav tre som Green Day släpper inom drygt ett halvår. Om det är ett smart drag att släppa tre album på så kort tid får vi helt enkelt vänta och se men klart står det att första tredjedelen är rätt så anonym. Musiken går tillbaka till eran strax innan American Idiot. Det är musik som är hyfsat kommersiell men räcker oftast inte riktigt ända fram. Det är inte dåligt men inte heller magiskt. Hade det inte varit för Oh Love och Kill The DJ (som förstås är de två första singlarna i albumet) hade jag kunnat njuta helt av !UNO!. Hoppas att de andra två albumen har lite mer personlighet.

 

Visserligen gav jag Sparzanzas nya giv ett högt betyg men det fanns två sidor av mig som hade olika syn av albumet. Den ena sidan tyckte att albumet var av riktigt hög klass, att alla låtar var riktigt bra och att bandets lite tyngre och mörkare stil passade som handen i handsken. Den andra sidan sa dock att det snabbare Sparzanza, som vi fick känna i förra plattan (Folie á Cinq), var bättre och att detta album hade behövt någon mer snabb och gungig låt. Första sidan vann till slut diskussionen helt välförtjänt.

Hade det inte varit för ojämnheten hade kanske Sybreed varit ett utav mina favorit band. Med sin blandning av industrimetal, growl och stenhårda riff är bandet en riktig njutning för örat när de är som bäst. Men som jag sa tidigare är bandet inte tillräckligt konsekventa för att deras musik ska räcka ett album ut. Men de får fortsätta att utmana sina lyssnare så som de gör nu, det har jag inget emot.

Hård progresiv metal när den är som allra bäst. Prototypes tredje fullängdare är ett album som kanske till en början känns anonym men som efter ett par lyssningar växer till ett mästerverk. Hade det inte varit för en dålig variation av låtar och avsaknaden av en riktigt topp hade Catalyst varit ett utav årets absolut bästa album. Men det räcker som den är just nu, utan tvekan.