sharkruisher

Sverige är mästare på mystisk, finstämd och melodisk metal. Katatonia är bara ännu ett bevis på detta. Dead End Kings är ett album som kan få dig att sitta och avnjuta av det hela relativt bekymmersfritt men också få dig att tänka på vad som komma skall. Katatonia har verkligen lyckats denna gång att få uppmärksamhet till varje spår och få en helhet som räcker långt... väldigt långt. Ännu ett världsklassalbum detta år från denna genre.

 

Jag förstår inte High On Fire. De flesta inom metalkretsarna säger att bandet gör fantastisk musik, något som jag inte själv har uppfattat. Det är bra, ingen snack om saken, men är det så bra som alla säger att det är? Nä, jag har svårt att ta till mig bandet men när det svänger, då jävlar svänger det. Synd bara att det händer på typ en till tre låtar per album för mig. Bättre lycka nästa gång att övertyga mig.

 

Helsingborgsbandet Cloudscape satte verkligen huvudet på spiken när de döpte sitt nya album. Förutom det faktum att tre utav medlemmarna är nya sen senaste alster känns det som en uppryckning sedan senast. New Era bjuder på en perfekt mix av power- och progresivmetal samt riktigt sjysta melodislingor. Bara lyssna till exempel på Voyager 9. Man känner som om man vore i rymden när man lyssnar på låten. Men helheten måste bli något bättre om betyget ska bli högre.

Att göra ett album om den grekiska mytologin var nog ingen dum idé av tyska powermetalarna Grave Digger. Några utav deras bästa album har haft anknytning till historien (t ex medeltids trilogin) så får att komma igen från besvikelsen som förra albumet ingav var Clash of the Gods ett genidrag. Texterna följer historien till punkt och prickat och musiken låter riktigt fräsch och stark. Det känns helt klart som om Grave Digger är tillbaka på allvar.

 

Maria Brink har kanske hårdrocksvärldens bästa kvinnliga sångröst och tillsammans med hennes skickliga musiker i In This Moment får hon ut näst intill all sin skicklighet in i albumen. Man känner en mäktig känsla i låtar som Whore, You're Gonna' Listen och Beast Within. Tyvärr går det ibland lite överstyr med känslorna i vissa spår vilket drar ner betyget. Fortfarande ett bra jobb dock.

 

Det före detta coverbandet Fozzy har kommit en lång väg sedan deras cover dagar. Sin And Bones är den tredje fullängdaren med idel eget material och man märker att kvaliten blir bättre och bättre. Jag hade i och för sig lite dum eftersmak efter första genomlyssningen främst från spår som She's My Addiction och Spider In My Mouth men med tiden blommade merparten utav låtarna ut. Inte dåligt, med tanke på att sångaren också är en profesionell wrestler. Förresten, sångaren låter inte lika mycket som Ozzy Osbourne här som i tidigare alster. Plus eller minus får ni bestämma, jag är likgiltig i den frågan.