sharkruisher

Ny månad är på väg så jag tänkte snacka om vad som kommer i musikväg denna månad. Det blir en bra månad kan jag lova med flera intressanta skivsläpp.

Between The Buried And Me - The Parallax: Hypersleep Dialouges
Detta band är en utav mina personliga favoriter. BTBAM är ett väldigt hårt band som är samtidigt väldigt proggresivt. De har börjat etablera sig bland de stora och jag tror att när detta album släpps så kommer de att definitivt bli så stora som de förtjänar att bli.

Behemoth - Abyssus Abyssum Invocat
Jag försöker vidga mina vyer så långt som möjligt i hårdrockens värld, mestadels på death- och black metal, så när det nalkas ett nytt album av Behemoth ska jag vara där och lyssna. Vem vet? Det kanske blir mina nya favoriter.

Scar Symmetry - The Unseen Empire
Svenska hårdrocks band har ett väldigt bra år. Det började med Amon Amarth, Graveyard och Mustasch och det fortsätter med Scar Symmetry här i April. Jag gillar de få låtar som jag har lyssnat på av SS så jag är väldigt positiv inför den kommande plattan.

Primordial - Redemption at the Puritan's Hand
Ännu ett Black metal band som jag ska kolla in. Är kända för sin blandning av black metal och celtisk folkmusik. ska bli härligt att lyssna av dem.

Stormwarrior - Heathen Warrior
Jag älskar power metal och Stormwarrior levererar power i massor. Kan nästan redan nu lova att detta album kommer att bli kanon.

Något albumsläpp jag har glömt? Skriv det i kommentarerna så kanske jag (och andra) får reda på det och kollar in det sedan.

Nytt inslag till denna blogg där jag tipsar er läsare om nya och/eller okända band som jag tycker borde få ett lite större erkännande i den Svenska fanskaran. Först ut utav dessa band är då Holy Grail

Förutom att Holy Grail är den saken som Monty Python söker efter i en utav sina filmer så är det ett band som bildades i Pasadena, Kalifornien i USA år 2008. Orginal uppställningen bestod av de före detta White Wizzard medlemmarna James-Paul Luna (sång), Tyler Meahl (trummor) och James J LaRue (Gitarr) samt bassisten Blake Mount och bakgrundssångaren/gitarristen Eli Santana. Ganska snabbt lämnade dock James J LaRue till förmån för Vindicator och som ersättare kom Ian Scott.

Min första upplevelse med deras musik kom i TV-spelet Rock Band och deras musik bibliotek RBN (Rock Band Network). Till skillnad från Rock Bands vanliga låtbibliotek kan mer okända artister släppa sina låtar i RBN så att spelare kan upptäcka dem och spela deras musik. Jag såg deras låt "Fight To Kill" i ett YouTube klipp och blev fullständigt paff. Efter klippet blev jag bara "Va fan vad det som just hände". Låten hade fart, galenskap, shreddande gitarrer, helt sjuk sång och en refräng som var enkel men sjukt bra. Låten kommer från deras EP "Improper Burial" som också innehåller "Immortal Man" och två st covers. Judas Priest's "Exciter" och Accept's "Fast As A Shark".

Jag fick en enorm blodad tand från EP:n så jag gjorde lite mer research och hittade att de skulle släppa sin första fullängdare i slutet av förra året. Crisis In Utopia (Omslag finns i början av inlägget) heter albumet som skulle få deras karriär att lyfta väldigt högt. Här är låtarna som är med.

1. My Last Attack
2. Fight To Kill
3. Call of Valhalla
4. Crisis In Utopia
5. Immortal Man
6. Nocturne In D Minor
7. The Blackest Night
8. Chase The Wind
9. Hollow Ground
10. Requiem
11. Cherish Desdian

För er som är uppmärksamma, ja jag vet att "Fight To Kill" och "Immortal Man" är med här också men de har åter inspelats till albumet (precis som allt annat som har omgjorts så tycker jag dock att orginalet är bättre). Albumet infriade mina förväntningar och var lika rått och fartfyllt som jag hoppades på. En väldigt bra debut.

Sammanfattningsvis, söker ni efter ett band som spelar Heavy Metal där sång och gitarr står för 90% av fokus så behöver ni inte leta längre. Holy Grail blandar ett fantastiskt sound som påminner mycket om Metallica i bandets tidiga ålder och en gitarrteknik som bara Steve Vai skulle kunna matcha. Jag kan lova er att om de spelar sina kort rätt så kommer de bli världsstjärnor inom de närmsta 5 åren. Bandet har adrenalin och en kraft som man sällan ser hos andra band. Monty Python försökte men vi hittade The Holy Grail.

Låt tips:
Självklart tipsar jag om "Fight To Kill" eftersom det var den låten som fick mig intresserad av bandet men lyssna också på "My Last Attack" och "Call of Valhalla". Om ni gillar dessa låtar borde ni kolla in resten av deras debutalbum "Crisis in Utopia".

Album: Screaming For Vengeance
Painkiller
Angel of Retribution
Nostradamus

Artist: Judas Priest

Releaseår:
1982
1990
2005
2008

Låtar:
11
11
10
23

Längd:
38:50
46:10
52:44
1:42:41

Total längd:
4:00:25

SFV
1. The Hellion
2. Electric Eye
3. Riding On The Wind
4. Bloodstone
5. (Take These) Chains
6. Pain And Pleasure
7. Screaming For Vengeance
8. You've Got Another Thing Coming
9. Fever
10. Devil's Child
11. Prisoner of Your Eyes

P
1. Painkiller
2. Hell Patrol
3. All Guns Blazing
4. Leather Rebel
5. Metal Meltdown
6. Night Crawler
7. Between The Hammer And The Anvil
8. A Touch of Evil
9. Battle Hymn
10. One Shot At Glory
11. Living Bad Dreams

AoR
1. Judas Rising
2. Deal With The Devil
3. Revolution
4. Worth Fighting For
5. Demonizer
6. Wheels of Fire
7. Angel
8. Hellrider
9. Eulogy
10. Lochness

N
1. Dawn of Creation
2. Prophecy
3. Awakening
4. Revelations
5. The Four Horsemen
6. War
7. Sands of Time
8. Pestilence And Plague
9. Death
10. Peace
11. Conquest
12. Lost Love
13. Persecution
14. Solitude
15. Exiled
16. Alone
17. Shadows In The Flame
18. Visions
19. Hope
20. New Beginnings
21. Calm Before The Storm
22. Nostradamus
23. Future of Mankind

Ända sedan Spotify blev uppfunnet har jag upptäckt fantastiska nya band men också tagit min tid att lyssna på de gamla klassikerna från de största banden. En utav dessa band är legenderna i Judas Priest. När jag fick reda på att de skulle sluta efter sin turne de ska ha i sommar blev jag förstås ledsen men det gjorde också att jag bestämde mig för att lyssna på några utav deras album. Valet föll tillslut på två utav deras största klassiker och två från detta årtusende. Efter 4 timmar av lyssnande så är jag redo att ge min dom.

Screaming For Vengeance
Detta är det album utav de 4 som jag vet mest om och inte konstigt med dess hits. Det startar med The Hellion/Electric Eye som är en utav mina absoluta favoriter för sitt galna solo och härliga text. Resten utav låtarna är inga kalkoner heller. Det finns inte en enda dålig låt på listan, alla har refränger som sätter sig som insekter på flugpapper och de har en bra variation. Det är ett grymt album helt enkelt.

Painkiller
Emellan Judas-fans finns det en fråga som aldrig kommer att bli besvarad. Vilket Judas album är bäst? En del säger Screaming For Vengeance, andra British Steel men jag håller mig till den grupp som tycker att Painkiller är det bästa albumet av Judas. Jag älskar fart och detta album bara öser ut det med varenda låt. Här finns bara världsklass låtar som går i en fart som bara en dragster kan hinna med i. Allt startar med Painkiller trumsolot och forsätter med en Halford som tar unikhet i sång till en helt ny nivå. Sedan får vi inte glömma gitarr solot och trum solot som avslutar låten. Fler klassiker som All Guns Blazing, Leather Rebel, Between The Hammer And The Anvil och One Shot At Glory kompleterar plattan till ett utav de bästa album jag någonsin hört. This... Is..... JUDAS!!!!!!!

Angel of Retribution
Det brukar vara så att band som fick sin debut vid slutet av -70 talet (eller tidigare) och vid början av -80 talet ändrar sitt sound ju längre karriären lider. Det var en utav anledningarna till att jag var skeptisk till Angel of Retribution innan jag skulle påbörja min lyssning. Så fort den första låten spelas försvinner dock dessa negativa tankar och bildar headbanging istället. Trots att Halford hade en paus från Judas i det mesta av -90 talet och gjorde comeback i bandet i och med detta album så har varken han eller bandet förlorat det som är Judas. Albumet har en större variation än tidigare men jag finner ingen klockren klassiker (förutom möjligen Deal With The Devil). Jag är väldigt nöjd med albumet men jag tycker inte att detta är en Judas-klassiker (även om det är nära).

Nostradamus
Ett Koncept album? Ja det är just vad det är. Hela mastodont albumet handlar om den gamla franske astrologen Nostradamus (Michel de Nostredame) som är mest känd för att berätta olika profetior som skulle hända i framtiden. Om jag var skeptisk inför Angel of Retribution så var det ingenting mot Nostradamus. Jag tänkte direkt "Koncept album är inte riktigt Judas grej". Jag tror säkert att Judas kan göra ett bra Koncept album men om Nostradamus? Det gjorde mig fundersam. Precis som med just Profeten Nostradamus så gissade jag rätt. Albumet var ingen höjdare. Plattan innehöll för mycket av det jag hatar mest. Mellanspår. Det är låtar som är knappt eller mindre än en minut långa som bara ska ge handlingen ett sammanhang. Jag tycker att sånt förstör mer än vad det hjälper. Det förstör flytet i albumet. Trots 23 låtar så hittar jag bara 3 låtar som känns äkta Judas, resten känns som om det är från ett helt annat band. Jag hoppas verkligen att Judas gör ett sista album innan de splitras för jag vill inte att ett så legendariskt band ska sluta på detta sätt.

Totalt Intryck
SFV: Väldigt stabilt album med fantastiska låtar. Ingen riktig adrenalin låt men jag köper det i och med att det inte finns en enda dålig låt på detta album. En klassiker.

P: Fy fan va bra alltså. BÄSTA JUDAS ALBUMET NÅGONSIN!!!!

AoR: Väldigt bra album med tanke på förutsättningarna de hade. Halford gjorde definitivt en lyckad comeback till bandet.

N: Nej detta köper jag inte. Ska de göra fler koncept album så får de se till att de inte tappar sin stil. Längden och den stora mängden mellanspår gör det hela ännu sämre tyvärr.

Bästa Låtar
SFV: Electric Eye

P: Leather Rebel

AoR: Deal With The Devil

N: Nostradamus

Betyg
SFV: 8,5/10 electric eyes

P: 10/10 Leather Rebels

AoR: 8/10 Angels

N: 3,5/10 Profecys

Tro det eller ej men jag är faktiskt ett fan av melodifestivalen. Jag har varit det redan innan jag upptäckte hårdrocken och blev mer det när Lordi vann. Som ni vet så har det inte gått så bra för Sverige ute i Europa de senaste åren så jag tänkte, varför inte göra samma sak som Finland. Skicka ett hårdrocksband som chockar Europa och vinner hela skiten. För att göra detta har jag tre toppkandidater.

Innan jag startar denna lista vill jag bara säga att jag gör denna lista realistisk så inget deathmetal band eller något satanistband. Bara band som är folkligt kända och som skulle kunna vinna tävlingen. (Låt tipsen är låtar som banden har gjort tidigare men som nog skulle funka i tävlingen. alltså tipsar jag om att man ska göra en liknande låt).

3.


Snabbt, hårt och med en bra text skulle Hardcore Superstars vara passande för mellon. Bandet är väldigt kända utomlands också så där skulle vi kunna vinna röster redan via kändisskapet.
Låt tips: Dreaming In A Casket eller We don't Celebrate Sundays

2.


Ralf Gyllenhammar och Co är definitivt ett band som skulle ta hem det här. Deras musik är inte för hård men absolut inte för mesig för tävlingen. De är också fruktansvärt bra på liveframträdanden.
Låt Tips: Parasite eller I'm Frustrated (om de mot all förmdan skulle göra en rockballad)

1.


Det är är en riktig jävla chansning men men med tanke på deras succe med Losing You så finns det ingenting som bandet inte skulle kunna göra. Jag hoppas att covern på Lena PH's Dansa i Neon (fast på engelska Dancing in Neonlight) gav dem blodad tand för att de skulle kunna lyckas väldigt bra i den här tävlingen. De har fått folkets stöd och har de bara rätt låt så kan de ta hem inte bara den svenska uttagningen utan den europeiska.
Låt tips: Losing You.

Bubblare: Det finns flera bubblare och lika många anledningar till att de inte är med på listan. Den som jag hade velat se mest är faktiskt Hammerfall men de har sagt att de kommer inte att tävla p.g.a att de vill spela sina egenskrivna låtar och inte andras. I kategorin bra band men som inte är folkkära nog hittar vi Ghost, Raubtier, Pain och Dark Tranquility. Jag hade kunnat tänka mig In Flames också men jag tror att mellon inte riktigt är deras område.

Är det något band ni vill se i Mellon i framtiden? Skriv bandets namn i kommentar delen längst ner på inlägget.

Om ni undrar vad jag tycker om årets vinnare så tror jag att Eric Saade kommer att lyckas i Europa faktiskt men man hade självklart velat se Nicke Borg i Düsseldorf (röstade själv på den i finalen).

Album: Relentless, Reckless Forever
Artist: Children of Bodom
Releaseår: 2011
Skivbolag: Spinefarm
Antal Låtar: 9
Längd: 36.20

1. Not My Funeral
2. Shovel Knockout
3. Roundtrip To Hell And Back
4. Pussyfoot Miss Suicide
5. Relentless, Reckless Forever
6. Ugly
7. Cry of The Nihilist
8. Was It Worth It?
9. Northpole Throwdown

Första riktigt stora skivsläppet i år bjuder det melodiska death/power metal bandet Children of Bodom på. Finländarna i detta band vet hur man gör hårdrock och ska nu bekräfta det mer med sin sjunde fullängdare. Kommer detta album att få oss att smälta av lycka lika mycket som en lie skördar en åker? Låt oss hoppas att den gör det.

Albumet börjar med "Not My Funeral" och om du trodde att det var svårt att uppfatta vad sångaren Alexi Laiho sjunger om innan så kommer du att få mer problem i den här låten. Musiken i refrängen överröstar medparten av sången vilket är lite irriterande men som tur va händer det bara i den låten. Låten i sig är som CoB har varit de senaste åren, väldigt melodiska med galna solon. Så fortsätter det med resten av plattan vilket i sig är både bra och dåligt. Det bra är att man gillar det man hör men det dåliga är att det känns som alla låtar har likadan struktur. När jag lyssnar på ett album så vill jag ha en bra variation av låttyper. Det andra negativa med albumet är längden. Jag vill helst att ett albums längd ska vara mellan 45-60 minuter (men det får gärna vara längre :P) så när jag klockade in albumet på 36.20 blev jag väldigt besviken. Nästa gång CoB gör ett album får de gärna göra det mycket längre. Annars är albumet just så som jag hade förväntat mig med grymma riff, härlig growlsång och melodiska låtar. Dock hade jag velat ha en riktig super fart låt som "Needled 24/7" eller "If You Want Peace... Prepare For War". Skit samma jag får hoppas på att den låten kommer på nästa platta.

Totalt Intryck:
Förutom det faktum att albumet är väldigt kort, inte så bra variation på låtarna samt att melodierna tar över lite för mycket ibland så levererar CoB ännu ett klassalbum. Egentligen inte en enda dålig låt på plattan. Tyvärr finns det ingen super låt som utmärker sig. Totalt sett är jag nöjd med albumet men inte mer.

Bästa Låt:
Jag gillar speed, power och fart. Just det får jag i låten Northpole Throwdown. Låten ger dig en käftsmäll och låter dig gå på en sjuhelvetes åktur. Synd bara att denna resa bara varar i mindre än 3 minuter.

Betyg: 7,5/10 Liemän

Jajamensan det är sant. Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax kommer att tillsammans stå på en och samma scen under en dag i Ullevi, Göteborg. Detta blev annonserat idag.

För er idioter som inte vet vad jag snackar om så kan jag berätta att The Big 4 är de 4 största banden inom Thrashmetal genren, de som gjorde genren till vad den är idag. De har uppträtt tillsammans tidigare bl.a i Sofia, Bulgarien då de också släppte en flerdisc set frånkonserten.

Jag har kollat in andra konserter och festivaler till sommaren men det har alla antingen varit för långt bort, inte varit attraktiva nog eller krockat med något annat jag har planerat in (som att fira mina morföräldrar med släkten i Ullared med Diggiloo :() men det här är definitivt något jag vill se. Jag såg Metallica för 4 år sedan under deras Sick of the studio again tour och de var helt sjukt bra. Jag har också sett Slayer under förra årets Sonisphere festival (regn festivalen) då de spelade med Motörhead volym (för er amatörer så blir det fritt översatt skithögt). Jag ser dock också fram emot Anthrax och Megadeth då de är två skitbra band. Vi får se om det blir något besök för min del men kalendern är ren den 3 Juli så just nu ser det väldigt bra ut. Rock On!

Bok: The Dirt: Bekännelser från världens mest ökända rockband
Författare: Neil Strauss
Releaseår: 2001 (första upplagan)
Sidor: 576 sidor

Shit min första bokrecension. Nåja någon gång måste vara den första. The Dirt handlar om äventyren och galenskaparna om hårdrocksbandet Mötley Crüe. Här får vi följa bandet från början då de spelade i små klubbar i Los Angeles förorter till nutid då de är världsstjänor. För er som icke vet vilka som ingår i bandet så är det sångaren Vince Neil, Gitarristen Mick Mars, Bassisten och låtskrivaren Nikki Sixx samt trummisen Tommy Lee. Boken är indelade i delar som innehåller kapitel. Varje kapitel är historier från en utav medlemmarna eller andra (managers, skivbolagschefer och förre sångaren John Corabi).

Boken börjar i den tid då bandmedlemmarna var ungdomar och inte hade träffat varandra. Sedan utvecklas historien till när de träffar varandra, bildar bandet, börjar slå sig in i branschen, första skivkontraktet, genombrottet och när de blir världsstjärnor. Då är historien ljus där bandet bara handlar om musik, alkohol, droger, brudar och sönderthrashade hotellrum. Men ju längre in i boken man kommer desto mörkare blir sagan då bandmedlemmar slutar, hamnar i fängelse med mera. Det är massa fänglslande historier i boken och man får inte bara en inblick utan två, minst. man blir inte bara fängslad i boken utan att bandet har upplevt allt detta som har skrivits. Man drömmer själv om att någon dag i framtiden att leva som en rockstjärna men de har upplevt det. De har varit med om allt och ändå så överlevt och berättat om det. Efter dessa upplevelser hade nog ingen normal människa varit vid liv. Lever bandet fortfarande så här? Troligen inte men man hör då och då att de har gått tillbaka till sina vanor. Som sagt, man kan inte lära en gammal hund att sitta.

Totalt intryck: Ett jävla jobb att både göra och läsa boken. Boken innehåller en massa sjuka historier och beskriver bandets historia lika väl som bandet kan förstöra ett hotellrum. Jag är ingen läsare till vardags men jag kan definitivt rekommendera denna bok till alla hårdrockare bara på grund av bandets rykte. Den enda som jag bara skulle kunna tänka mig ha levt hårdrockslivet galnare är nog Lemmy Kilmister (Ska nog försöka läsa den biografin också). Så kortfattat, en skitbra bok.

Bästa Del: Den delen som nog chockade mig mest var när bandet turnerade med Ozzy Osbourne. Visst har bandet gjort en del galna grejer men det var inget jämnfört med the prince of darkness. under turnen så drack han sitt eget (och andras) urin, snortade myror upp i näsan som om det vore koks och sätta sig själv i brand. Men det sjukaste var att när hans fru, Sharon Osbourne, var med under en liten del av turnen så var han som en mönster make, totalt tvärtemot vad en hårdrockare var. Vill ni veta mer om denna historia får ni läsa boken själva.

Betyg: 8,5/10 koksremsor