Sena minirecensioner

På grund av skolarbete har jag haft det svårt att lyssna på ny musik den senaste tiden. Har bara ett par veckor kvar av det tunga arbetet kvar sedan är nog Bloggen tillbaka i samma tempo som tidigare. Nåja, här kommer några minirecensioner från album som jag borde ha lyssnat på tidigare under året.

Nothnegal - Decadence

Nykomlingarna Nothnegal spelar väldigt utomjordiskt, vilket man kan ana redan vid albumomslaget. Resultatet kunde ha blivit helt fantastiskt men istället blev det ojämnt. Bandet använder nämligen två olika sångröster. Fufu, som också spelar gitarr, kör på growl medan Affan kör rent. Det är när Affan får ta ton som resultatet blir som allra bäst men det händer bara under de två sista låtarna. Låt Affan få göra mer av jobbet och vi kan få ett frö som kan växa fullt ut i hårdrocksvärlden. Ett extra plus för att bandet kommer från Maldiverna.

Bästa Låt: Sins of Our Creation

Betyg: 4,5/10 Salvations

Blessed By A Broken Heart - Feel The Power

Kollade upp bandet på nätet efter att ha lyssnat på Feel The Power. Enligt Wikipedia är bandet ett glammetalband. Det skulle jag dock inte konstatera. Bandet spelar med en fart och en intensitet som inget glamband har. Visst finns det intentioner till glammetal men det blommar inte fullt ut. Istället för att få höra sminkade killar köra igenom ett album bestående av 50% fart och 50% ballader får vi höra ett band med pondus, klockrena refränger
och modrent sound. Ska nog följa bandet framöver för jag känner verkligen kraften.

Bästa Låt: Holdin' Back For Nothin'

Betyg: 8/10 Deathwishs

Age of Evil - A.O.E

Upptäckte bandet i ett spel som kallas för Jamlegend (som tyvärr inte finns mer, saknar det spelet) och lyssnade på deras debutalbum, Living A Sick Dream, kort därefter. En härlig debutplatta med klara Thrash referenser. Tyvärr har Age of Evil misslyckats med allt dem lyckades med i förra släppet. A.O.E innehåller inte Thrash, den innehåller mesrock. Vad hände med den Age of Evil som jag lärde känna? Jag vette fasen men det känns som om jag aldrig kommer att få tillbaka dem :(

Bästa Låt: Never Die

Betyg: 2/10 Drift Aways

Marilyn Manson - Born Villian

Efter två ganska så värdelösa plattor (Eat Me, Drink Me och The High End of Low) gör Marilyn Manson åtminstonde ett hyfsat album. Om det är en comeback eller ej låter vi vara osagt men nu märker man av den där chockrock känslan som man lärde känna i t ex Antichrist Superstar. Det finns dock fortfarande enormt mycket kvar att hämta då låtar som Slo-Mo-Tion och Lay Your Goddamn Arms är lika roliga som ett läxförhör. Förhoppningsvis är gnistorna tillräckligt stora för att det ska leda till en ny brand av grymmt låtmaterial.

Bästa Låt: Murderers Are Getting Prettier Every Day

Betyg: 5/10 Gardeners

Municipal Waste - The Fatal Feast

Det finns flera olika typer av Thrashmetal. Vi har typen där brutalitet och blod är huvudingridienser (Slayer), typen där gitarrerna har en huvudroll (Megadeth) och sedan har vi den thrashtypen som Municipal Waste utövar. Bandet spelar en form av thrash där det gäller att spela så fort och galet som möjligt men samtidigt har lite glimten i ögat humor i sig. Bandet gör ett bra försök i albumet men jag får hela tiden känslan att det blir lite för slött. Då rekommenderar jag hellre Gama Bomb som hanterar denna thrashform galant. Municipal Waste har en bit kvar innan de når samma nivå.

Bästa Låt: Covered In Sick/The Barfer

Betyg: 6,5/10 Idiot Checks

Axel Rudi Pell - Circle of Oath

Album nr. 15 för Axel Rudi Pell och hans soloprojekt. Precis som tidigare bjuds vi på ren rock med en bra stämning. Även om jag gillar det mesta på plattan känner jag samtidigt att det aldrig riktigt lyfter till den där världsklassnivån. Kan bero på att det alltid finns ett par ballader på bandets plattor (och jag är ingen människa som verkligen uppskattar ballader). Oavsett vad blir nog fans av bandet väldigt nöjd med Circle of Oath. Jag blir bara likgiltig med ett litet småflin på läpparna.

Bästa Låt: Fortunes of War

Betyg: 6/10 Bridges To Nowhere

Recension: The Power Within



Artist:
Dragonforce
Album: The Power Within
Releaseår: 2012
Skivbolag: Electric Generation Recordings
Antal Låtar: 10
Längd: 50:14
Medlemmar:
Herman Li - Gitarr
Sam Totman - Gitarr
Vadim Pruzhanov - Keyboard
Dave Mackintosh - Trummor
Frédéric Leclercq - Bas
Marc Hudson - Sång

1. Holding On
2. Fallen World
3. Cry Thunder
4. Give Me The Night
5. Wings of Liberty
6. Seasons
7. Heart of The Storm
8. Die By The Sword
9. Last Man Stands
10. Seasons (akustisk version)

Dragonforce, bandet som är mest kända för att ha långa, galna gitarrsolon och för att ha ett par utav de svåraste låtarna i Guitar Hero och Rock Band. Visst kan bandet göra musik också men det låter allt för repetivt. Låt oss jämföra ett par utav mina favoritlåtar med bandet. Låtarna är Operation Ground And pound, My Spirit Will Go On, Heroes of Our Time och Revolution Deathsquad. Lyssna på dem innan ni fortsätter att läsa denna recension. Är ni klara? Hittar ni några skillnader mellan låtarna? (förutom de uppenbara text och musik ändringarna). Alla låtarna handlar om krig, ära och kämpaglöd samt har samma låtuppbyggnad, intro-gitarrsolo-vers-brygga-refräng-gitarrsolo-vers-brygga-refräng-gitarrsolo-lite gitarriff-superlångt gitarrsolo-breakdown-refräng-outro. Därför är Dragonforce ett band jag både älskar och hatar.

Nu till själva recensionen. Först och främst, vad tycker jag om den nya sångaren Marc Hudson? Kvalité mässigt är Hudson bättre än vad ZP Theart men jag tycker att ZP har en mer unik röst, en röst man känner igen direkt. Så domen blir att Marc Hudson är en helt fullgod ersättare.

Dock kan bytet av sångare hjälpt bandet. I The Power Within så har bandet nästan gjort en hel omvändning när det kommer till låtskapandet. Visst, de galna gitarrerna, den flygande sångrösten och farten består men nu har bandet faktiskt lärt sig att variera i strukturerna. Vill ni veta vad jag tycker om det? ÄNTLIGEN!!!!!! Det var det enda som saknades för att Dragonforce skulle få mig över på deras sida. Nu kan jag äntligen njuta av ett album från dem och inte oroa mig för att de ska återupprepa sig. Bara för att ge en liten bild av variationen har vi Give Me The Night som har den där klockrena refrängen och en ganska hyfsad text, meningsfulla Seasons som kan vara den låt av Dragonforce som har väckt mest känslor inom mig (goda känslor) och till sist, snabba men hookiga Die By The Sword.

Det finns dock en sak kvar som Dragonforce måste ändra på för att jag helt ska lite på dem. Texten. Bandet har blivit mer flexibla på den biten med men det här med slag ute på fältet och krig och sånt är väldigt uttjatat. Hitta på något nytt att sjunga om tack.

Totalt Intryck:
Det är inte längre samma skit, Dragonforce har äntligen lärt sig att skriva olika sorters låtar. Och det låter faktiskt bra. Det är inte repetivt, det är inte överdrivet, det är istället så som äkta power metal ska låta. Nu hoppas jag bara att de inte ska falla in i gamla synder och fortsätta på den här vågen. Bra jobb där killar.

Bästa låt: Give Me the Night

Betyg: 8,5/10 Fallen Worlds

Recension: Stalingrad



Artist:
Accept
Album: Stalingrad
Releaseår: 2012
Skivbolag: Nuclear Blast
Antal Låtar: 10
Längd: 51:34
Medlemmar:
Mark Tornillo - Sång
Peter Baltes - Bas
Wolf Hoffmann - Gitarr
Herman Frank - Gitarr
Stefan Schwarzmann - Trummor

1. Hung, Drawn And Quartered
2. Stalingrad
3. Hellfire
4. Flash To Bang Time
5. Shadow Soldiers
6. Revolution
7. Against The World
8. Twist of Fate
9. The Quick And The Dead
10. The Galley

2010 gjorde den tyska hårdrocksgruppen Accept comeback, utan sin originalsångare Udo Dirkenschier och istället med kompetente Mark Tornillo, med sitt första album på 14 år, Blood of The Nations. Och vilken comeback det var. Ett världsklassalbum med idel grymma hymner och fantastisk musikalitet. Den var så bra så den nådde högst upp på min årslista för 2010 års bästa album. Men det var då och nu är nu. Accept har nu släppt sitt nya album Stalingrad (13 albumet i ordningen).

Vad förväntade jag mig från Stalingrad? I princip det som redan fanns på Blood of The Nation. Jämnhet, avsaknaden av tråkiga låtar och bandmedlemmar som gör sitt absolut yttersta för att föra sin musik till perfektion. Och visst fick jag det. Stalingrad är enormt lik dens föregångare på så många plan. Är det repetivt? Nej, jag skulle snarare kalla det en fortsättning på ett seger recept.

Förstås finns det skillnader. I Stalingrad känns det som att man har ett klarare tema i albumet nämligen om Kommunism. Ja visst, det är ett ganska smalt ämne men det är ett lyckat drag då det inte finns så många album därute som har samma tema (Det finns säkert hårdrocksalbum om kommunism men jag kan själv inte komma på någon). Det är helt klart ett tema jag diggar. Moder Ryssland, Josef Stalin, ja varför inte göra lite hårdrocks låtar med inspiration från dem.

Den andra stora skillnaden mellan Accepts två senaste album är att jag faktiskt hittar lite svagare låtar här. Inte direkt dåliga men inte riktigt i den klass jag hade velat. Det är framför allt låtarna Shadow Soldiers och The Galley som jag syftar på men som sagt, bara för att dem låtarna inte är rätt för mig betyder inte det att ni kanske gillar dem om ni gillar Accept. Bästa låtarna då? Ja med den höga standarden Accept har är det väldigt svårt att plocka ut enskilda låtar men om jag ska välja tre stycken får jag väl välja Hung, Drawn And Quartered, Revolution samt The Quick And The Dead.

Totalt Intryck:
Ja vad ska man säga som jag inte har sagt tidigare. Trots att Stalingrad inte når samma nivå som Blood of The Nations är albumet fortfarande av yttersta rang. Ett album fyllt med träffsäkra riff och rena hårdrocks slingor. Det kanske inte är den snyggaste musiken eller ens den mest innovativa. En sak är dock säker. Accept vet exakt hur bra hårdrock ska låta.

Bästa Låt: Revolution

Betyg: 9/10 Hellfires

Minirecensioner

Primal Rock Rebellion - Awoken Broken

Iron Maiden gitarristen Adrian Smith och före detta SikTh sångaren Mikee Goodman skapade Primal Rock Rebellion, en grupp som visserligen inte startar något uppror i hårdrocksvärlden men som ändå visar en viss kvalite. Bandet är inget nytt Maiden då det återfinns mer modern hårdrock samt lite Nu-metal influenser men jag gillar soundet. Kan faktiskt bli ett starkt projekt i sinnom tid. Men för nu är det bra men ännu oslipat.

Bästa Låt: Savage World

Betyg: 7/10 Snake Ladders

Hysterica - The Art of Metal

Alltid lika roligt med band som består enbart utav brudar, särskilt när de spelar hårdrock. Hystericas andra giv imponerar dock inte helt på mig men guldglimtarna tittar fram då och då. Det jag framför allt saknar i The Art of Metal är lite fart. Det är alldeles för mycket mid-tempo. Jag gillar dock deras fighting spirit och deras känsla i musiken.

Bästa Låt: Fighters of The Century

Betyg: 6,5/10 Heels

Meshuggah - Koloss

Är du svag i sinnet rekommenderar jag inte Koloss (eller Meshuggah heller för den delen). Koloss manglar ner dig fullständigt till en enda smörja för att sedan äta upp dig. Albumet är kolossal på alla fronter. Kolossalt tungt, kolossalt progresivt, kolossalt jämnt men framför allt, kolossalt bra. Koloss tar en tid att få fatt om men det krävs bara en lyssning för att förstå att Meshuggah har lyckats än en gång.

Bästa Låt: Marrow

Betyg: 8,5/10 Demiurges

Overkill - The Electric Age

Thrash handlar om två saker främst. Ett: Fart och två: attityd. Overkill bemästrar båda delarna med fullständig bravur. The Electirc Age är Thrash ut i fingerspetsarna med klockrena riff, starka refränger och en bra variation på låtarna. Enda lugna stunden på plattan är introt till Good Night, sedan kommer den tillbaka till samma fart igen. Overkill lyckades verkligen senast med Ironbound men jag skulle vilja säga att The Electric Age är snäppet vassare. Ett utav årets hittills bästa plattor.

Bästa Låt: Delat mellan Come And Get It och Drop The Hammer

Betyg: 9/10 Electric Rattlesnakes

Unisonic - S/T

Kul att Michael Kiske och Kai Hansen är tillsammans igen med ett nytt projekt. Det tråkiga dock är att Unisonic spelar en väldigt mesig power metal. Visst finns det bra låtar i debuten. Titelspåret har influenser från 80-talets Iron Maiden, lite skön modern rock i My Sanctuary och en överraskande bra "halv" ballad i I've Tried. Men till det hela sett är debuten en ganska svag historia med tanke på vilka artister som finns med i uppställningen.

Bästa Låt: My Sanctuary

Betyg: 5,5/10 Star Riders

Recension: Tied To the Anchor



Artist:
Solitude
Album: Tied to The Anchor
Releaseår: 2012
Skivbolag: Pantherfarm records
Antal Låtar: 11
Längd: 41:09
Medlemmar:
Patrik Larsson - Sång
Dennis Warelius - Gitarr, Ren Sång
Christoffer Apell - Gitarr
Niclas Staberg - Bas
William Turner - Trummor

1. Under Fading Skies
2. The Beautiful Noise
3. Ricochet
4. Tied To The Anchor
5. Last Division
6. This Is The End
7. All Eyes On Me
8. Light The Fire
9. Sincerity
10. Oceans Away
11. As The Sound Disappears

Äntligen är den här. Värnamo bandet Solitudes debut album. En release jag har väntat på. Ni få som följer min blogg vet att jag har uppmärksammat bandet tidigare och har hyllat dem. Nu hoppas jag att allt inte var tomt snack utan att bandet lever upp till förväntningarna.

För er som inte känner till Solitude, hur låter deras sound? Det är en blandning av metal core, In Flames och lite, lite Dead By April. Det där sista kanske skrämde er men ta det lugnt, enda likheten mellan banden är inte att de har pop inmixad i metallen utan att refrängerna sätter sig som klister. Så ingen skada gjord för detta band.

Det märks direkt att bandet har jobbat hårt för sin debut. Det är ett fantastiskt samspel mellan instrumenten och medlemmarna. Musiken är väl producerad och bra skriven. Dock är det en viktig del jag saknar i låtarna. Solon. Jag hittar inget gitarr, bas eller trum solo på någon utav de elva låtarna från bandet. Det är möjligt att det finns något solo någonstans i albumet men det solot är då väldigt dolt inne i musiken. Jag sa innan också att refrängerna fastnar och det gör det särskilt i singeln Under Fading Skies. Väldigt svängigt och berusande. Andra låtar som Last Division (Denna låt finns också på deras EP The Revival) och Oceans Away fäster sig också lite grann.

Förutom avsaknaden av solon är det två saker som drar ner betyget på albumet. Först är det längden men det är väldigt knappt. 41 minuten är knappt underkänt då jag vill att albumen ska vara cirka 45-60 min långa. Det andra är att albumet saknar dem där kanonlåtarna. Tro mig inte fel, det finns bra låtar på Tied To The Anchor men det finns inga låtar som får mig att gå "OH MY GOD THIS IS FREAKING AWESOME". Dock finns det en fördel med att inte ha en kanon låt och det är att jämnheten blir bättre. Det kan ibland löna sig.

Totalt Intryck:
Kan Sverige ha fått en ny musik export? Det utlåtandet väntar jag med tills jag har sett dem live (vilket blir på Lördag på deras releasefest) men med tanke på vad jag precis har lyssnat på så får jag säga kanske. Bandet är tajta och vet hur man ska skriva musik men för att kunna blomma ut till en akt som slår igenom i fler länder än Sverige måste den där super hiten komma. Tied To The Anchor är, oavsett hur man ser på det, en väldigt bra debut som kommer öka deras fan bas. Jag önskar dem lycka till och hoppas på ett fantastiskt framträdande imorgon.

Bästa Låt: Under Fading Skies

Betyg: 7,5/10 Ricochets

Recension: Requiem For The Indifferent



Artist:
Epica
Album: Requiem For The Indifferent
Releaseår: 2012
Skivbolag: Nuclear Blast
Antal Låtar: 13
Längd: 1:13:01
Medlemmar:
Yves Huts - Bas
Mark Jansen - Gitarr
Coen Jansen - Keyboard, Piano
Simone Simons - Sång
Arien Van Weesenbeek - Trummor
Isaac Delahaye - Gitarr

Från Nederländerna, landet som är känt för tulpaner, träskor och legaliserade droger, kommer det symfoniska metal bandet Epica. Precis som namnet antyder är bandet väldigt episkt och storslaget men blir aldrig riktigt svulstigt. Men kan bandet matcha sitt förra mästerverk Design Your Universe? Låt oss ta reda på det.

Först ska det sägas att jag fullständigt älskar Simone Simons röst. Sångerskan är i den absoluta toppen när det kommer till kvinnliga sångare och vågar även utmana sig själv på flera sätt. Men det slutar inte där. Även den kända sångerskan Amanda Somerville är med i albumet med uppbackande sång vilket ger även fantastiska harmonier.

Nog om sången och mer om musiken. Epica bjuder oss på fantastiskt skör och vacker musikalitet som även har sina snabba och hårda stunder. En härlig blandning i variation i både albumet i helhet och låtarna. Som exempel har vi singeln Storm The Sorrow. En låt som inte är super snabb men som bjuder på en brant nedförsbacke i bryggan där trummorna får stå som tempohöjare. Bara den delen ger mig rysningar.

Är det dock något jag måste klaga på i Epica är att det kan bli lite för episkt ibland. Jag älskar det som görs men det kan vara lite svårt att hänga med i en del svängar och det är inte så lätt att komma ihåg vad man precis lyssnade på. Det behöver inte vara ett stort minus men det vore roligt att kunna komma ihåg låten och inte agera som om man har guldfisk minne.

När man väl kommer ihåg låtarna blir känslan så skön så jag blir frälst. Låtar som Monopoly On Truth och Internal Warfare visar Epicas absolut högsta och bästa kvaliteer i både låtföljd och utförande. Japp det svänger skönt.

Totalt Intryck
Många säger att Within Temptation är Hollands största band. Det kanske stämmer men Epica är landets bästa band. I Requiem For The Indifferent visar Epica återigen att de kan sin musik och kan leverera den klandfritt. Sången, trummorna, harmonierna ja allt sitter på sin plats. Det är mycket att smälta men jag smälter den i mitt sinne mer än gärna. Matchar helt klart deras senaste, fantastiska album (Design Your Universe).

Bästa Låt: Monopoly On Truth

Betyg: 8,5/10 Deliriums

Trippelrecension: 21, Circus Black och Seven Deadly

Tre album från tre helt olika artister. Heavy metalbandet Rage, Opera metalbandet Amberian Dawn och rockbandet UFO. låt oss se vad jag tycker om deras nya alster.

Rage - 21



Finns det något stabilare band än tyska Rage? Möjligen Motörhead. Skit samma, Rage fortsätter i samma tempo som de har gjort de förra arton släppen. Ren heavy metal med utmanande och coola riff samt stark och rå sång. Det är just det som har gjort Rage till ett utav mina favorit band. Enda problemet är att det finns alltid något att klaga på i deras album. Denna gång är det framförallt deras cover på låten Eternally som ställer till det. Annars än en gång en riktig pärla till hårdrocksalbum där de starkaste givarna är titelspåret, Concrete Wall, Forever Dead och Destiny.

Bästa Låt: Concrete Wall

Betyg: 8/10 Psycho Terrors

Amberian Dawn - Circus Black



Jag gillar inte cirkusar (särskilt inte clowner) men jag älskar Amberian Dawn. Även om Circus Black fortsätter att visa en övertygande bra sida av bandet känns det nu som om Amberian Dawns utveckling har stannat av lite. Vi har fortfarande det som bandet är kända för. Den fantastiska opera rösten signerat Heidi Parviainen, fantastiska galna och kaotiska gitarrsolon och bra musikalitet. Den enda utvecklingen vi får se i Circus Black är tyvärr gästartister på ett par spår (Timo Kotipelto samt Jens Johansson från Stratovarius). Återigen väldigt stabilt av finnländarna men det vore roligt om de förändrade deras sound lite i alla fall.

Bästa Låt: Cold Kiss (med Timo Kotipelto)

Betyg: 7,5/10 Guardians

UFO - Seven Deadly



Först och främst, detta kan vara den absolut fulaste album omslag jag har sett i manna minne. Alltså vad är det för sju stycken som är dödliga? Sju dödliga fjärilssorter? Sju giftiga blommor som man lägger under kudden en midsommarnatt? Sju dödliga låtar? Jag vet att det sista alternativet är fel för det finns inget som är i närheten dödligt med dessa låtar. Ibland svänger det, ibland gillar man det men all för ofta blir det ett stort suck av det hela. Det kan var för att jag är ung men UFO är nog troligen inte riktigt min musik smak. Synd för jag hade gärna velat bevisa myten att man inte ska dömma hunden efter håren.

Bästa Låt: Wonderland

Betyg: 4/10 Fight Nights

Recension: Sounds Like Hell, Looks Like Heaven



Artist: Mustasch
Album: Sounds Like Hell, Looks Like Heaven
Releaseår: 2012
Skivbolag: Sony/Gain
Antal Låtar: 10
Längd: 35:19
Medlemmar:
Ralf Gyllenhammar - Sång, Gitarr
David Johannesson - Gitarr
Mats Stam Johansson - Bas
(osäker med trummisen då Dannie McKnezie lämnade bandet i slutet av 2011. Troligt att han var med och spelade in skivan innan den släpptes.)

1. Speed Metal
2. The Challenger
3. It's Never Too Late
4. Cold Heart Mother Son
5. Morning Star
6. Dead Again
7. Your Father Must Be Proud of You
8. Destroyed By Destruction
9. I Don't Hate You
10. Northern Link

Mycket i skolan just nu men inte ens plugget kan stoppa mig från att lyssna på nya skivan från Mustasch och skriva en recension om den. Let's do it!!!

Det första man ska ta i åtanke med Sounds Like Hell, Looks Like Heaven är att det är det album av Mustasch som har tagit längst tid, eller rättare sagt tiden mellan detta album och förra är det längsta. Vanligtvis är det ett eller två år mellan albumen men nu var det tre år sedan senaste fullängdaren (då är The New Sound of The True Best ej inräknat). Därför hade jag lite högre förväntningar än inför tidigare album från bandet.

Som vanligt visar Mustasch en grymm förmåga av att både vara jämn med klassen på låtarna och mångsidig när det gäller hur låtarna låter. Till exempel har vi finstämda Morning Star men också Snabba Speed Metal (passande titel va?) och gungiga singeln The Challenger. Överhuvudtaget finns det knappt någon låt som viker ned sig med undantaget Northern Link som är Trafik rapporter (med reklam för Mustasch förstås). Jag måste också ge en enolge till grabbarna för att ha kommit på titlarna som är riktigt inovativa och grymma. Destroyed By Destruction kan redan nu vara årets häftigaste låttitel. Låten i sig är go som en göteborgare.

Detta album kunde ha varit en lätt 9-10 poängare om det nu inte var så att albumet var så fruktansvärt kort. 35 minuter är inte tillräckligt för ett så bra band som Mustasch. Det ger mig visserligen tid att lyssna på albumet fler gånger men som sagt, ett kort album är inget perfekt album, oavsett låtskatten i det albumet.

Totalt intryck: Hade det inte varit för albumets längd hade jag redan nu sagt att detta album kommer att konkurera om att vara årets album. Låtmaterialet är mycket bra och ett stor steg frammåt jämfört med bandet förra släpp. Att den kommer att vara med i 2012 års årslista är självskrivet men någon låt till hade definitivt inte skadat.

Bästa Låt: Dött lopp mellan Speed Metal och The Challenger

Betyg: 8/10 Morning Stars

Recension: 3



Artist: Lillasyster
Album: 3
Releaseår: 2012
Skivbolag: Ninetone Records
Antal Låtar: 11
Längd: 40:57
Medlemmar:
Martin Westerstrand - Sång
Max Flövik - Gitarr
Daniel Cordero - Bas
Ian-Paolo Lire - Trummor

1. Total Panik
2. Vad Skulle Mamma Säga
3. Så Jävla Bra
4. Dra Åt Helvete
5. Lovisa II
6. Kilo Eterna
7. På lokal
8. Åttanoll
9. Gött Med Stryk
10. Orangemörk Norsk Sommarkväll
11. Motley Crew

Det var fan i mig på tiden att Lillasyster släppte ett nytt album. Det var tre år sedan senaste plattan och nästan ett år sedan första singeln, Så Jävla Bra, släpptes. Med andra ord, 3 är ett väldigt efterlängtat album för mig.

Lillasyster är, för mig, känt som bandet som alltid har ett skönt gung, unika texter och, framför allt, att de sjunger sin hårdrock på svenska. Det är väldigt få band som sjunger på svenska och gör riktigt grymm musik. Bara det får de en enorm eloge för.

Men är det samma sound i detta album som vi har hört i deras två tidigare? Tyvärr är fallet inte så. Visst finns attityden och gänget är tajta men det där gunget saknas och när den finns där är den inte lika berusande som den har varit i tidigare plattor. Detta betyder inte att albumet är dåligt men den har inte skärpan som deras tidigare alster har.

Även om skärpan saknas finns det ändå låtar som är verklligen värda att lyssna på. Motley Crew har ett riktigt skönt gung och bandet lcykas på något sätt få in Takida i texten. Bara det fick mig att skratta och sätta in låten på min största spellista. Total Panik har en bra fart och en utav de bättre refrängerna i albumet. Självklart är Gött Med Stryk och Dra Åt Helvete också bra inte bara för att de har grymma texter men också för musikaliteten. Men ingen utav låtarna når upp lika högt som t ex Berätta Det För Lina eller Tid För En Idiot. Sedan är även Vad Skulle Mamma Säga interessant då den låten gästas av Mustasch som även dem snart ska släppa nytt album. Dock hör jag inte tillräckligt av dem vilket i och för sig kan vara bra då det inte stör Lillasysters musik.

Totalt Intryck:
Mina förhoppningar krashlandade fullständigt. Visst finns attityden men inte gunget och de slagkraftiga refrängerna. Det hjälper inte ens att Mustasch finns med på ett spår. Det är inget katastrofalbum men det är långt under den nivå jag förväntar mig att Lillasyster ska vara på.

Bästa Låt: Dra Åt Helvete

Betyg: 5/10 Motley Crews

Recension: Dark Adrenaline



Artist: Lacuna Coil
Album: Dark Adrenaline
Releaseår: 2012
Skivbolag: Century Media
Antal Låtar: 12
Längd: 45:12
Medlemmar:
Cristina Scabbia - Sång
Andrea Ferro - Sång
Marco Coti Zelati - Bas, Keyboard
Cristiano Mozzati - Trummor
Marco Biazzi - Gitarr
Cristiano Migliore - Gitarr

1. Trip The Darkness
2. Against You
3. Kill The Light
4. Give Me Something More
5. Upsidedown
6. End of Time
7. I Don't Believe In Tomorrow
8. Intoxicated
9. The Army Inside
10. Losing My Religion (Cover på R.E.M låt)
11. Fire
12. My Spirit

En utav Italiens största hårdrocksexporter är nu här med sin sjätte fullängdare och är samtidigt en utav de första banden att släppa nytt under 2012. Är det flipp eller flopp? Det ska vi se.

När det gäller förväntningarna inför detta album hade jag ganska låga förväntningar. Jag har hört en del från Lacuna Coil innan men ingen låt som de har gjort har riktigt imponerat på mig. Bandet är långt ifrån dåligt men de saknar den där tio poängaren.

Det jag gillar med Lacuna Coil är att de har en kvinlig sångerska, något som jag vill ha mer av i denna värld, men i Dark Adrenalin känns det oftast som att Scabbia får agera som andra sångerska efter Andrea Ferro (som är en snubbe, Andrea är ett manligt itialenskt namn, INTE kvinnligt). Inget ont om hans röst men det är faktiskt Scabbias röst jag tänker på när jag tänker på Lacuna Coil. Hon borde få mer utrymme.

Om man bortser från vem som sjunger vad är musiken faktiskt riktigt imponerande. Musiken har en hårdhet som gör att man vill lyssna mer men också en mer soft känsla som kanske tilltalar en större grupp av fans. Riffen sitter som en smäck och refrängerna spränger in i ditt huvud och stannar där. Enda klagomålet kan vara att låtarna är alldeles för korta men det hade jag egentligen förväntat mig från bandet. De är inte precis Dream Theater. Precis som deras tidigare material sknar jag fortfarande den där perfekta låten som får albumet att lyftas till de höga höjderna. De låtarna som står ut är  Trip The Darkness, Give Me Something More, Upsidedown och I Don't Believe In Tomorrow. I alla nämnda låtar får Scabbia bra med utrymme för sin kraftfulla stämma samtidigt som musikaliteten i låtarna är de mest unika i albumet. Tyvärr finns det ett par dalar också på denna bergskedja. Intoxicated har en väldigt konstig refräng, Kill The Light är någorlunda träkig och My spirit må vara väldigt spirituell och snygg men det är inte riktigt min typ av musik.

Sedan har vi den där covern på R.E.M's Losin My Religion. Här lyckas verkligen Lacuna Coil att göra den till sin egen låt och gör det väldigt bra dessutom. Det är helt rätt som de gör. Ska man göra en cover ska man gå fullt ut och inte välja ett band som är alldeles för lik en själv.  Bra jobb där.

Totalt intryck:
Jag hade låga förväntningar inför första lyssningen av Dark Adrenaline men jag måste erkänna att jag är imponerad. Bandet har gjort albumet väldigt proffsigt och unikt. Även om jag saknar en riktig fullpoängare får albumet mig att fortsätta följa italienarna (och italienskan).

Bästa Låt: Upsidedown

Betyg: 8/10 Intoxications

Recension: Imaginaerum



Artist:
Nightwish
Album: Imaginaerum
Releaseår: 2011
Skivbolag: Nuclear Blast
Antal Låtar: 13
Längd: 1:14:50
Medlemmar:
Anette Olzon - Sång
Marco Hietala - Bas, sång
Emppu Vuorinen - Gitarr
Jukka Nevalainen - Trummor
Tuomas Holopainen - Keyboard

1. Taikatalvi
2. Storytime
3. Ghost River
4. Slow, Love, Slow
5. I Want My Tears Back
6. Scaretale
7. Arabesque
8. Turn Loose The Mermaids
9. Rest Calm
10. The Crow, The Owl And The Dove
11. Last Ride of The Day
12. Song of Myself
13. Imaginaerum

Nightwishs andra album med den svenska sångerskan Anette Olzon är här och denna gång bjuder bandet på ett koncept album om en man som drömmer om hans barndom på sin dödsbädd. Ett koncept som också ska bli film. Men albumet kom först och vi ska bege oss in i drömmarnas värld.

Först av allt tycker jag att det är helt rätt av Nightwish att satsa på detta tema. Det känns så Nightwish. Varje del i detta album har sin lilla egna berättelse och som börjar med själva huvudhistorien med singeln Storytime. Som ni säkert har sett i ett tidigare inlägg tyckte jag att versen i den låten lät som något som ABBA skulle göra. Jag tycker fortfarande så men jag diggar låten ändå. Efter det hör vi allt från skrämmande thrillers i Scaretale, Keltisk ballad med sjöjungfrus i Turn Loose The Mermaids och den episka Song of Myself. Den sistnämnda låten just kunde lätt ha blivit den bästa låten i hela plattan men det finns ett stort problem. Låten är inspirerad av Walt Whitmans dikt med samma namn. De första 7 minuterna är helt grymma men de sista 6 är horribla. Mycket på grund av att man återskapar dikten vilket betyder ingen sång utan bara berättande. Känns så sjukt onödigt.

Resten utav materialet då? Det är rent Nightwish godis. Mycket påminner om gamla Nightwish t ex I Want My Tears Back låter som en lite mesigare, men fortfarande grymm, version av I Wish I Had An Angel men mycket utav låtarna passar perfekt till detta konceptalbum. Riffen, melodierna och Anettes och Marcos sång ger texten lite extra liv. Enda riktigt negativa jag har om albumet är att det tar sin tid att verkligen ta till sig detta då det är mycket episkt och storslaget men man känner redan från första lyssningen att detta är ett kanonalbum och den växer för varje lyssning.

Totalt Intryck:
För att ett konceptalbum ska lyckas måste allt passa perfekt in i temat. Just det gör Nightwish helt rätt i Imagenaerum. Man förlorar inte sitt sound och ger konceptet en grymm inlevelse. Säg vad man vill om Anette men jag tycker att hon passar in i bandet och ger just detta album en extra skärpa. Ska bli mycket spännande att se hur filmen blir sedan.

Bästa Låt: Last Ride of The Day

Betyg: 8,5/10 Scaretales

Konsertrecension: Motörhead



Band:
Motörhead (och Jorn som förband)
Plats: Lisebergshallen, Göteborg
När: Fredagen den 9:de December 2011
Publik: Cirka 2500 kanske?
Längd: 1 h 30 min
Antal Låtar: 15 + ett gitarr solo och ett trumsolo
Extra nummer: Ett med 3 låtar
Låtar som jag vet var med i spellistan:
Stay Clean
Killed By Death
Iron Fist
Orgasmatron
Get Back In Line
The One To Sing The Blues
Ace of Spades
Overkill
Medlemmar:
Ian "Lemmy" Kilmister - Sång, Bas
Phil Campbell - Gitarr
Mikkey Dee - Trummor

Min farsa har varit på en veldans massa konserter under sin livstid men han har sagt att man bara måste uppleva Motörhead live. Han sa aldrig varför förutom att de spelade så högt så att man blir döv för en vecka framöver eller något sånt.

Motörhead som band är enligt mig både en rutin och en legend. Rutin för att albumen låter näst intill samma hela tiden och legend för att det har gjort sin grej i över 35 år (och Lemmy förstås). Bandet må inte vara de mest spektakulära musikmässigt sätt men de vet vad hårdrock är för något.

Lite om förbandet Jorn först. Jag har bara lyssnat på ett album av Jorn och det var deras cover album på Dio låtar som kom förra året. Vi kom lagom till att de började spela och jag kollade in dem lite. De var hyfsade och verkade köra med en bra glöd men det är förstås väldigt svårt att säga och tycka till något när man inte känner igen låtarna. Den enda låten jag kände igen var när de körde en cover på Rainbow In The Dark (av Dio) och de gjorde väl det hyfsat tror jag.

Nä blicken var istället inriktad mot Motörhead som gick igång ungefär kl. 20:40. Man blir direkt slagen av volymen de spelar. Man bokstavligen känner dubbelbasen inom sig. Problemet för mig var nog att jag visste knappt vilka låtar de var de spelade. Jag ska vara ärlig. Jag älskar Motörhead men jag har inte jätte koll på hela deras låtlista. Jag tänkte dock att det var drag och riv i det hela så det fick definitivt gå.

Man stod och headbangade sig igenom konserten och kände rytmen men den första riktiga ståpälsen började komma när man körde Killed By Death. Det är visserligen en utav deras mer lugna låtar men fy vilket känsla publiken gav tillbaka under refrängen. Därifrån ökar bandet på trycket. I Orgasmatron släcks hela scenen och medlemmarna blir lysta med ett illgrönt ljus. Gav en obeskrivlig känsla i kroppen. Under The One to Sing The Blues drar Mikkey Dee igång som en kolibri och drar på ett långt solo på sina trummor. Vet inte hur långt det höll på men det håll längre än själva låten. Lite besviken på att bara en låt från nya plattan, The Wörld Is Yours, men jag köper det då bandet har en jävla massa låtar att välja på.

Vidare till extra nummret som börjar med... country? visst, lite av Lemmys stil är country men att Phil skulle sitta ner med en akustisk gitarr, Mikkey Dee backstage och Lemmy med munspel förväntade jag inte mig. När Mikkey kom in igen blev det drag igen då superhiten, Ace of Spades, kördes. Även om det var ett bra drag hade jag förväntat mig ett större tryck från publiken här. Nja, det kunde ha gjorts bättre. En låt kvar och det var den jag hade väntat på hela kvällen. En utav de bästa livelåtarna som finns. Overkill. Det tog aldrig slut, det var snabbt, det var drag och bandet var out of this wörld. Så jäkla bra.

Totalt Intryck:
Motörhead live är ingen konsert. Det är en upplevelse. Trycket från ljudförstärkarna, Lemmys scenspråk och Mikkey Dees spasmer bakom trummorna gör det hela till en upplevelse som inte gör att rekonstruera. Det är inte helt perfekt men det är också lite tjusningen med Motörhead också. Det är inte ett band som söker perfektion. Det är ett band som spelar och lever ren hårdrock.

Bästa Låtar: Killed By Death och Overkill

Betyg: 8,5/10 Aces of Spades

Recension: The Path of Totality



Artist: Korn
Album: The Path of Totality
Releaseår: 2011
Skivbolag: Roadrunner Records
Antal Låtar: 13
Längd: 44:37
Medlemmar:
Jonathan Davis - Sång, Elektroniska säckpipor
James "Munky" Shaffer - Gitarr
Reginald "Fieldy" Arvizu - Bas
Ray Luzier - Trummor

1. Chaos Lives In Everything - Feat. Skrillex
2. Kill Mercy Within - Feat. Noisia
3. My Wall - Feat. Excision
4. Narcisisstic Cannibal - Feat. Skrillex & Kill The Noise
5. Illuminati - Feat. Excision & Downlink
6. Burn The Obedient - Feat. Noisia
7. Sanctuary - Feat. Downlink
8. Let's Go - Feat. Noisia
9. Get Up! - Feat. Skrillex
10. Way Too Far - Feat. 12th Planet & Flinch
11. Bleeding Out - Feat. Feed Me
12. Fuels The Comedy - Feat. Kill The Noise
13. Tension - Feat. Excision, Datsik & Downlink

När jag tänker på Dubstep tänker jag mig mycket bas, techno och epilepsi anfall. Nästan allt som inte har med Hårdrock att göra (förutom epilepsin). Så när Korn avslöjade att deras nya album skulle ha stora influenser av just Dubstep blev jag förvånad men glad. Är det något band som behöver en riktig uppfräschning är det Korn. De senaste albumen från bandet har varit ganska trista från det annars mystiska och spännande bandet.

Innan lyssningen började tänkte jag att detta kan sluta på två sätt. 1. det kan bli riktigt schysst och ge Korn den schussen de behöver eller 2. det kan gå åt helvete. Det var nog en bra ide att jag lyssnade på de två singlarna innan jag gav mig in på albumet då man blir lite mer van på techno biten av låtarna. När det väl var dags för lyssningen hade jag förväntningarna att albumet inte skulle innehålla för mycket Dubstep. Jag hade fel. Det är väldigt mycket Dubstep med låtarna men på något konstigt sätt tar musiken inte riktigt över utan Korns sound finns hela tiden kvar där vilket är ett stort plus i kanten. Förutom singlarna sticker ett par andra låtar ut i mängden som Fuels The Comedy och Let's Go. Dock finns det inget i albumet som riktigt övertygar.

Trots att jag ser många negativa sidor av albumet är det ett stort fall framåt för Korn. Med tanke på vad bandet har gjort de senaste åren verkar det att Korn har hittat rätt igen... ett tag i alla fall. Jag tror inte att denna musikform kommer att utvecklas som Nu-metalen gjorde men det är alltid roligt att höra nya hårdrocks genrer när det väl funkar.

Totalt Intryck:
Korn är någorlunda tillbaka. Även om albumet kunde ha varit bättre har detta samarbete med Dubstep artister livat upp bandets musik igen. Detta samarbete kommer inte att hålla i längden men det kan göra så att Korn hittar tillbaka och verkligen börjar skapa grymm musik igen. Fast det är ingen garanti på det. Albumet i sig var mycket bättre än förra albumet men fortfarande en bra bit från ett klassalbum.

Bästa Låt:
Svårt val men Narcisisstic Cannibal vinner då den har ett djup som andra låtar i albumet inte har. Det är också den låt som har mest Korn i sig.

Betyg: 6/10 Sanctuaries

Recension: The Lost Children



Artist: Disturbed
Album: The Lost Children
Releaseår: 2011
Skivbolag: Reprise
Antal Låtar: 16
Längd: 60:59
Medlemmar:
David Draiman - Sång
Dan Donegan - Gitarr
John Moyer - Bas
Steve Kmak - Bas
Mike Wengren - Trummor

1. Hell
2. A Welcome Burden
3. This Moment
4. Old Friend
5. Monster
6. Run
7. Leave It Alone
8. Two Worlds
9. God of The Mind
10. Sickened
11. Mine
12. Parasite
13. Dehumanized
14. 3
15. Midlife Crisis (Faith No More Cover)
16. Living After Midnight (Judas Priest Cover)

Som vi vet sedan tidigare i år har Disturbed bestämt sig för att splittras i en obestämd tid för att lösa diverse problem. För att vi fans inte ska sakna dem allt för mycket har bandet nu släppt The Lost Children, ett album som innehåller låtar som har funnits på "B-sidorna" av deras studio album. Med andra ord, låtar som inte platsade i något studio album utan fick vara med i bonus varianter av albumet istället. Få se om dessa låtar förtjänade att vara bänknötare.

Det är ingen snack om saken att jag sänker mina förväntningar inför detta album men jag hade ändåså rätt så höga förväntningar på The Lost Children då jag vet vad Disturbed kan.

Bandet öppnar starkt med singeln Hell och sedan fortsätter det i samma takt. Med tanke på mängden låtar trodde jag inte att vi skulle få samma jämnhet som vi är vana att få men jag hade enormt mycket fel. Även om jag saknar den där riktiga super toppen finns det inte en enda dålig låt på albumet. Man märker också av influenserna i från de album man redan har släppt bland annat märks det att A Welcome Burden kommer från The Sickness, Run från Indestructable, Leave It Alone från Asylum och Sickened från Ten Thousand Fists. En bra samling av varierade grymma låtar.

Det enda som gör mig någorlunda sur är de sista två låtarna som är covers. Disturbed kan helt klart göra covers (se Land of Confusion) men på senare tid har det inte riktigt funkat. Asylum bjöd på en cover av U2's ISHFWLF (I Still Haven't Found What I'm Looking For) och den var urusel. Riktigt så dåliga är inte Midlife Crisis och Living After Midnight men de är inte några covers att hänga upp i julgranen. Midlife Crisis känns lite för likt originalet och lite halv dåligt genomarbetat. Den andra covern börjar med ett trumsolo. Dock är det Painkiller trumsolot. Vad ger det mig för reaktion? jag börjar skratta. Ja, det är sant, jag tycker att det blir så löjligt så jag kan bara skratta. De är inte så att de utför det dåligt utan det är så att det känns fullständigt fel att sätta ett Judas Priest solo i en annan Judas Priest låt. Resten av låten var ljummen.

Totalt Intryck:
Jag är tacksam för att alla dessa "B-låtar" fick vara med i ett album där de slipper sitta vid sidan och titta. Alla låtar har sin charm och det befäster Disturbed som en utav de absolut jämnaste och starkaste banden som finns ute idag. Förhoppningsvis är deras paus inte permanent för jag vill ha fler album av dem. Men detta får räcka så länge.

Bästa Låt:
Run. Låten påminner mig om en annan favorit från Indestrucible, Perfect Insanity. Ett sound som bara Disturbed kan skapa.

Betyg: 8,5/10 Parasites

Recension: Rebel Mind



Artist: Eumeria
Album: Rebel Mind
Releaseår: 2011
Skivbolag: Eget släpp
Antal Låtar: 9
Längd: 45:10
Medlemmar:
Jonny Tatum - Sång
Reece Fullwood - Gitarr
Kevin Bartlett - Trummor
Shawn Kascak - Bas
Bobby Williamson - Keyboard

1. Legion
2. Delusions
3. Rebel Mind
4. Father
5. Tides
6. The Key
7. Red Light Flies
8. Dreaming of Death
9. Secret Places

Vad ska man säga om Eumeria? Ett progresivt metal band som skapades av Bobby Williamson 2008 efter att han har lämnat bandet Outworld. Målet med Eumeria var att skapa musik som var unikt och spännande. Rebel Mind är deras debut, en debut som jag ska syna.

Precis som med Derdian, som jag recenserade tidigare detta år, upptäckte jag bandet tack vare att jag fick en vänskaps inbjudan av bandets YouTube konto. Jag kollade in deras videos lite snabbt och bestämmde mig snabbt för att lyssna på detta debut album.

Efter första genomlyssningen slog det mig ganska snabbt att Eumerias musik är fruktansvärt lik Dream Theaters stil. Även om båda banden är progresiva metal band så är det väldigt få som låter som pionjärerna i DT vilket gör Eumerias musik rolig, spännande men också igenkännbart. Vi har de flygande keyboard inslagen, de grymma melodierna och den där känslan av övernaturlighet som jag vill känna av sådan typ av musik.

Medlemmarna gör sig väldigt bra i bandet och visar sina kvaliteer flera gånger under plattan. Sedan märks det då och då att bandet inte har varit med varandra så länge då den riktiga tajtheten saknas men det är något som kommer att förbättras i sinom tid.

När det gäller låtmaterialet är det nästintill likadant som med Dream Theater. Vi har låtarna som etsar sig fast trots att de är över 6 minuter, balladerna som smälter in i bakgrunden och de riktigt långa episka låtarna... saknas. Ja den längsta låten är drygt 7 minuter så det är det enda som skiljer Eumeria och DT åt låt mässigt. Är det en nackdel då? Egentligen inte. Jag tror att det krävs erfarenhet för att skapa låtar över 10 minuter som man kan hänga med på och ha orken att få lyssnaren att fortsätta lyssna så jag kommer nog inte förvänta mig sådana låtar av detta band förens vid tredje albumet eller så.

Totalt Intryck:
Jag får tacka bandets YouTube för att de ville bli min vän och för att ha introducerat sig själva för mig. Jag hoppas och tror att detta band kan bli väldigt stora och bli de välförtjänta efterträdarna av den progresiva metallens kungatron. Det krävs lite finslipning på soundet och lite bättre låtskriveri men melodierna finns och kvaliten kommer att bli bättre. Eumeria är definitivt ett band jag kommer att följa i framtiden.

Bästa låt:
Titelspåret Rebel Mind påminner mig väldigt mycket om de bästa låtarna av Dream Theater. Den sista skärpan saknas men det ger ändåså en riktigt jäkligt bra låt. Ett gött gung som blandas med sjysta solon och en bra refräng.

Betyg: 8/10 Tides

Recension: Th1rt3en



Artist: Megadeth
Album: Th1rt3en
Releaseår: 2011
Skivbolag: Roadrunner Records
Antal Låtar: 13
Längd: 57:33
Medlemmar:
Dave Mustaine - Gitarr, Sång
Chris Broderick - Gitarr
Shawn Drover - Trummor
David Ellefson - Bas

1. Sudden Death
2. Public Enemy No.1
3. Whose Life [Is It Anyways?]
4. We The People
5. Guns, Drugs, & Money
6. Never Dead
7. New World Order
8. Fast Lane
9. Black Swan
10. Wrecker
11. Millenium of The Blind
12. Deadly Nightshade
13. 13

Halleluljah! Spotify har åter igen tillåtit premium medlemmar att lyssna på album innan releasedatumet. Denna gång är det Megadeths Th1rt3en som står på tur. Ett album jag har väntat väldigt länge på. Kör i vind.

Som ni säkert märker återkommer nummret 13 flera gånger på detta album.
Detta är Megadeths 13:de studio album.
Albumet innehåller 13 låtar.
Sista låten heter 13.
Nummrerna 1 och 3 finns i titeln vilket bildar, just det, 13.

Det som slog mig först med detta album är alla "gamla" låtar. Sudden Death har vi redan lärt känna i TV-Spelet Guitar Hero: Warriors of Rock som släpptes förra året, Millenium of The Blind, Black Swan och New World Order är låtar som skrevs under Youthansia perioden och fanns med i deluxe versionen av albumet. Så ska man kalla det för ett nytt album? Ja då. Det är nya versioner av de nämnda låtarna och de resterande nio låtarna är helt nyskrivna.

Ända sedan 2004 års The System Has Failed har bandet gått tillbaka till 80-talets thrashsound vilket har, enligt mig, förbättrat deras musik avsevärt mycket. Sedan tycker jag att texterna har utvecklats också vilket ger ett bättre djup i låtarna. Det är självklart inget undantag med det nya albumet. Th1rt3en innehåller en variation av låtar från den enkla, riffiga och catchiga låten Public Enemy No.1 till den mer komplexa och eleganta Whose Life [Is It Anyways?]. Även om jag fortfarande tycker att Dave Mustaine är en utav de sämsta hårdrockssångarna som finns (även om hans sångröst har blivit bättre med tiden) kompenseras det som vanligt med hans, och bandets, instrument kunskaper och tajthet. Bandet gör inga misstag på den biten.

Om jag jämför detta album med senaste albumet ENDGAME känner jag att variationen och styrkan i låtarna var bättre i ENDGAME men Th1rt3en har sina fina stunder. Texterna är något bättre i Th1rt3en men det är en mariginell vinst. Om jag skulle välja mellan dessa två album skulle jag välja ENDGAME på grund av det känns lite mer Thrash än vad Th1rt3en gör.

Totalt Intryck
Lite lägre högsta nivå än vad jag hadde förväntat mig men det är ännu ett härligt Megadeth album som bjuds. De misslyckas aldrig. Även om jag hade velat ha lite mer thrash i låtarna var det bra tryck i de flesta utav låtarna och Dave fortsätter att utveckla sig i sitt låtskriveri. Ingen ny Rust In Peace men definitivt ingen ny Risk (som sög).

Bästa Låt
Public Enemy No. 1. Jag älskar enkla låtar som sätter sig direkt och Public Enemy No. 1 är helt i det spåret. Lite nöd rim här och där men energin lyfter låten flera nivåer. Btw, låten handlar om Al Capone. Det ni.

Betyg: 7,5/10 Wreckers

Recension: American Capitalist



Artist: Five Finger Death Punch
Album: American Capitalist
Releaseår: 2011
Skivbolag: Prospect Park
Antal Låtar: 11
Längd: 40:21
Medlemmar:
Zoltan Bathory - Gitarr
Jason Hook - Gitarr
Ivan Moody - Sång
Jeremy Spencer - Trummor
Chris Kael - Bas

1. American Capitalist
2. Under And Over It
3. The Pride
4. Coming Down
5. Menace
6. Generation Dead
7. Back For More
8. Remember Everything
9. Wicked Ways
10. If I Fall
11. 100 Ways To Hate

Äntligen är den här, den tredje fullängdaren av en utav de störst resande världsstjärnbanden just nu. Five Finger Death Punch har sin egen stil och attityd vilket gör att bandet får en väldigt bred  och stor skara av fans. Förväntningarna inför American Capitalist är skyhöga särskilt med tanke på succen med förra släppet, War Is The Answer. Låt oss se om de lever upp till förväntningarna.

Det jag fullständigt älskar med 5FDP är inte bara jämnheten utan deras förmåga att skapa grymma riff och refränger. Varje låt har sin stil och näst intill alla är lätta att komma ihåg. Ta t.ex singeln, Under And Over It. Ett härligt riff tillsammans med utstående dubbelbas och en refräng som även de med minnesförlust skulle komma ihåg.
En annan sak att lägga i åtanke är Ivan Moodys fantastiska röst som blandar skönsång med hårda skrik vilket ger ännu mer variation i låtarna.
Och på tal om variation, det finns inte bara adrenalin stinta låtar om krig och svek utan också ballader som även jag skulle tänka mig at lyssna på. Och jag är INTE en kille som gillar ballader.
Även om de elva låtarna är riktigt bra så är albumet alldeles för kort tyvärr. 40 min räcker inte enligt mig men det är ett marginellt minus (enligt mig ska minimum på ett album vara 45 min).
Dock dycker en fråga upp inom mig. Kan detta band bli ett nytt Motörhead eller AC/DC? Har man lyssnat på deras två tidigare släpp känner man väldigt väl igen sig i denna platta och jag vet inte hur länge bandet kan hålla på utan att man tröttnar på det. Jag tror att allt kommer att bero på bandets motivation och energi. Sänks den kommer man tröttna på 5FDP förr eller senare. Fast med deras utveckling så tar det nog ett antal plattor till innan man blir riktigt trött på dem.

Totalt Intryck:
Japp, ännu ett fantastiskt album av 5FDP fylld med ren hårdrock, jämnhet, variation och energi. De blir bara bättre och bättre ju längre in i karriären de kommer. Minus dock för längden på albumet men ett riktigt stort plus på skivomslaget. Kan vara den snyggaste i år.

Bästa Låt:
100 Ways To Hate. Klart bästa refräng och uppbyggnad som sätter sig direkt och som man kommer att nynna på i ett antal veckor.

Betyg: 9,5/10 Wicked Ways

Recension: Welcome 2 My Nightmare



Artist: Alice Cooper
Album: Welcome 2 My Nightmare
Releaseår: 2011
Skivbolag: Bigger Picture
Antal Låtar: 15
Längd: 52:44

1. I Am Made of You
2. Caffiene
3. The Nightmare Returns
4. A Runaway Train
5. Last Man On Earth
6. The Congregation
7. I'll Bite Your Face Off
8. Disco Bloodbath Boogie Fever
9. Ghouls Gone Wild
10. Something to Remember Me By
11. When Hell Comes Around
12. What Baby Wants
13. I Gotta Get Out of Here
14. The Underture
15. We Gotta Get Out of This Place

Alice Cooper, skräckens mästare inom hårdrocken med sina spektulära live shower och superhits som Poison, School's Out och He's Back (The Man Behind The Mask). Då kommer förstås frågan upp. Finns det mer av att hämta från mannen som släpper sitt 26:te studioalbum?

Det var först tänkt att Alice skulle följa upp 2008 års succe "Along Came The Spider" men producenten Bob Ezrin övertalade Alice att göra en uppföljare på de 36 år gamla albumet "Welcome to My Nightmare" där konceptet skulle vara att denna mardröm skulle vara som den förra, fast ännu värre.

Så var den värre? Ja, fast på helt fel sätt. När man släpper ett album med en sådan titel (särskilt från en sådan som Alice cooper) så förväntade jag mig skräck rock, läskiga texter och en sång som skulle ge dig gåshud och rysningar på samma gång. Det är allt som Welcome 2 My Nightmare INTE är. De flesta utav låtarna har mer av en blues känsla än en hårdrocks känsla.  Men framför allt så känns det inte som om man är i en mardröm. Ta till exempel spår 6, Last Man On Earth. Där unde det ha varit en text om zombie och kampen om överlevnad men istället blir det en mesig låt om att man känner sig ensam i världen. ussch. Den bästa låten är What Baby Wants men då hittar man ett annat sätt att hata den låten. Nämligen det faktum att Ke$ha är med och sjunger. Ke$ha!!! Är du allvarlig? Jag kunde ha köpt till exempel någon sångerska inom hårdrockskretsen men Ke$ha? nehe inte en jäkla chans. Där tappar Alice all den trovärdighet han hade (det lilla han hade). Finns det någon som helst topp på denna kala dal då? Nä. tyvärr.

Totalt Intryck:
Detta gör en definitivt rädd, på vad som kommer att hända med Cooper. Orkar han mer? Det finns inte en enda låt på detta album som ens förtjäna att vara i ett album med ett mardröms tema. Nä Cooper, du skulle ha hållt dig vid din plan och gjort en ny Along Come The Spider istället för denna skit.

Bästa Med Albumet: Omslaget. Det enda som är nogurlunda läskigt.

Betyg: 2/10 Caffienes

Minirecensioner

Tack för eran hjälp i det Beslutsångest inlägget (NOT!!!). får göra flera minirecensioner istället. här får ni.

White Wizzard - Flying Tigers

Ännu ett kvalite album av ett band som kör ren och bra hårdrock och som jag börjar gilla mer och mer. Även om Flying Tigers är ett bra album tycker jag att deras förra släpp, Over The Top, var snäppet vassare. Helt klart ett hot till årsbästa listan.

Bästa Låt: Night Stalker

Betyg: 8/10 Starchilds

Opeth - Heritage

Av allt jag har hört om Opeth så stämmer det inte riktig ihop med Heritage. Inget skrik, inget jättehårt och alldeles för många lugna låtar. nja jag kanske ska lyssna på deras tidigare släpp så jag får lyssna på bra musik från dem.

Bästa Låt: Vette fan. Kanske The Lines In my Hand.

Betyg: 2,5/10 Slithers

Dead By April - Incomparable

Efter ungefär halva albumet tänker jag "fan vad allt låter likadant" och visst gör det. De fina låtarna kommer dock i slutet av albumet då man börjar visa lite variation. Ingen ny Losing You men kvaliten finns där (i alldeles för lite utsträckning).

Bästa Låt: Last Goodbye

Betyg: 6/10 Callings

Edguy - Age of The Joker

Är Edguy ett Powermetal band? Det senaste albumsläppen säger nej och detsamma gör Age of The Joker. Coolt medeltidstema med allt från Robin Hood till hovnarrar men själva utförandet blir väldigt ljummen, tyvärr.

Bästa Låt: Nobody's Hero

Betyg: 5/10 Robin Hoods

Anthrax - Worship Music

Efter 8 långa år har Anthrax äntligen kommit tillbaka med original uppsättning och original sound, i 2000-tals tappning. Ibland kan bandet vara ojämnt men topparna gör att albumet blir en väldigt lyckad comeback för en utav Thrashmetalens fyra stora.

Bästa Låt: Fight'em 'til You Can't

Betyg: 8/10 The Giants

Human Cometh - HCII

Förra årets succe debut, Evolution, följs upp av inte bara ett fantastiskt snyggt omslag utan också en utav de absolut jämnaste albumen i år. Human Comeths svaghet är dock att deras stil gör att de riktiga superlåtarna blir sällsynta men vad gör det när man har ett helt album av godbitar.

Bästa Låt: Alone In The Dark

Betyg: 9/10 Smash Crashes

Skitarg - Den Hårdaste Jäveln

Skitarg är nog det absolut sjukaste jag någonsin har hört. Ett band som klär sig i clown smink och blöjor och sjunger låtar om att steka barn och att slakta hundägare. Rent musikaliskt sett är Skitarg väldigt bra och varierande. Blir dock äcklad av merparten av texterna.

Bästa Låt: Sportabort

Betyg: 7/10 Bruna Skatter

Mastodon - The Hunter

Återigen chockar Mastodon lyssnarna. Från den proggiga succeen Crack The Skye kommer nu den nästan poppiga The Hunter. Ett väldigt jämnt album som har starka refränger men som tyvärr saknar det där lilla extra som Crack The Skye hadde. Vad blir det härnäst för bandet? Techno black metal?

Bästa Låt: Spectrelight

Betyg: 8/10 Curls of The Burl

Machine Head - Unto The Locust

Senaste albumet, The Blackening, var en enorm succe så förväntningarna var stora inför Unto The Locust. Har man uppfyllt förväntningarna? Ja och lite till. Så grymmt, så hårt, så bra och en interresant cover på Rush låten Witch Hunt.

Bästa Låt: Locust

Betyg: 9/10 Sentinels

Recension: A Dramatic Turn of Events



Artist: Dream Theater
Album: A Dramatic Turn of Events
Releaseår: 2011
Skivbolag: Roadrunner Records
Antal Låtar: 9
Längd: 1:17:01
Medlemmar:
James LaBrie - Sång
John Petrucci - Gitarr, Körsång
John Myung - Bas
Jordan Rudess - Keyboard
Mike Mangini - Trummor

1. On The Backs of Angels
2. Build Me Up, Break Me Down
3. Lost Not Forgotten
4. This Is The Life
5. Bridges In The Sky
6. Outcry
7. Far From Heaven
8. Breaking All Illusions
9. Beneath The Surface

Det har nu snart gått två år sedan sedan en utav Dream Theaters grundare, Mike Portnoy, lämnade bandet och lämnade kvar ett stort trummset. Ett trummset som nu en annan Mike får ta hand om. Mike Mangini har bland annat varit med i band som Annihilator och James LaBries solo projekt. Så inför recensionen ställer jag mig frågan, är det ett helt nytt DT vi kommer att få höra eller inte?

Singeln On The Backs of Angels öppnar DT's elfte fullängdare, en låt som visar upp DT's fantastiska musikalitet men jag ger lite kritik till refrängen då den kunde ha varit lite slagkraftigare, men det är helt klart en bra öppning på albumet. i första spåret saknade vi slagkraftig refräng, här har vi den i spå nr. 2. Build Me Up, Break Me Down må vara kortare än vad jag hade velat men den är lätt att komma ihåg och den har det där extra i sig som jag bara kan höra via DT. Men som sagt, någorlunda kort. Första låten utav fyra som är över 10 min långa är Lost Not Forgotten. Det är äkta DT. En lång låt fylld med tempoväxlingar, solon och en tung refräng. Men som vanligt när det gäller sådana låtar så kräver det sin lyssnare för att man verkligen ska njuta av den. Näst mastodontlåt är Bridges In The Sky. Öppningen är ganska konstig med någon sorts afrika- och kyrkokörs vibb. När låten väl drar igång blir man frälst. Det är så här jag vill att nästan alla DT låtar ska låta som. Refrängen är också den vackraste och en utav de slagkraftigaste på samma gång. Outcry är sedan den näst längsta låten men den fastnar inte lika lätt som de andra mastodontlåtarna tyvärr. Den längsta låten på skivan är Breaking All Illusions med en inklockning på 12:26. Keyboard riffet i början av låten får mig att tänka på att det skulle ha kommit från någon 80-tals låt eller något från melodifestivalen. skumt. Själva låten är förstås lite svår att ta in men den växer för varje lyssning. Ni som har varit uppmärksamma har nog märkt att jag har hoppat över tre låtar i denna recension. This Is The Life, Far From Heaven och Beneath The Surface. Deras likhet är att de är ballader och det är väldigt sällan jag gillar ballader. De tre var bara tråkiga. Det bästa med balladerna var dock att ingen överskred 6 och en halv minut vilket gjorde det lättare.

Totalt Intryck:
Ny trummis, samma band. Trots att deras välkända trummis Mike Portnoy har lämnat så tog han inte med sig soundet som DT har utvecklat de senaste åren. Albumet är väl inget i fullständigt världsklass men killarna gör ett fantastiskt jobb och visar att Dream Theater är verkligen att räkna med. Och Mangini, hur var han? Ärligt talat så kunde man nästan tro att Portnoy fortfarande var med i bandet. Med andra ord, han var grymm.

Bästa Låt:
Build Me Up, Break Me Down. Den refrängen räcker fruktansvärt långt. Önskar dock att låten vore lite längre

Betyg: 7,5/10 Bridges In The Sky

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0