sharkruisher

 

Fortsättning av konceptet från EP:n Hypersleep Dialouges. Ska man lita på vad bandet har för kapacitet kommer detta album bli ett utav årets bästa. Ett utav mina favoritband alla kategorier.

 

Kan veteranerna fortsätta där de slutade med senaste plattan, Sonic Boom, kan Monster bli en väldigt positiv överraskning. Får se om de kan hålla samma tempo som sina unga motståndare.

 

Vet inte riktigt vad jag har att förvänta mig med detta album. Bandet blandar allt för ofta från hårt till mjukt. Måste hitta en bra balans för att Stone Sour ska bli världsklass i mina ögon.

 

Med den succé som bandet har skapat de senaste åren är Lights Out en utav årets mest efterlängtade platta. Kan de äntligen få över mig till deras sida?

När ett band byter sångare är det verkligen make or break för det första albumet. Låt oss hoppas att Tommy Karevik håller ihop det och att Silverthorn inte faller igenom.

 

Första albumet utav tre som Green Day släpper inom drygt ett halvår. Om det är ett smart drag att släppa tre album på så kort tid får vi helt enkelt vänta och se men klart står det att första tredjedelen är rätt så anonym. Musiken går tillbaka till eran strax innan American Idiot. Det är musik som är hyfsat kommersiell men räcker oftast inte riktigt ända fram. Det är inte dåligt men inte heller magiskt. Hade det inte varit för Oh Love och Kill The DJ (som förstås är de två första singlarna i albumet) hade jag kunnat njuta helt av !UNO!. Hoppas att de andra två albumen har lite mer personlighet.

 

Visserligen gav jag Sparzanzas nya giv ett högt betyg men det fanns två sidor av mig som hade olika syn av albumet. Den ena sidan tyckte att albumet var av riktigt hög klass, att alla låtar var riktigt bra och att bandets lite tyngre och mörkare stil passade som handen i handsken. Den andra sidan sa dock att det snabbare Sparzanza, som vi fick känna i förra plattan (Folie á Cinq), var bättre och att detta album hade behövt någon mer snabb och gungig låt. Första sidan vann till slut diskussionen helt välförtjänt.

Hade det inte varit för ojämnheten hade kanske Sybreed varit ett utav mina favorit band. Med sin blandning av industrimetal, growl och stenhårda riff är bandet en riktig njutning för örat när de är som bäst. Men som jag sa tidigare är bandet inte tillräckligt konsekventa för att deras musik ska räcka ett album ut. Men de får fortsätta att utmana sina lyssnare så som de gör nu, det har jag inget emot.

Hård progresiv metal när den är som allra bäst. Prototypes tredje fullängdare är ett album som kanske till en början känns anonym men som efter ett par lyssningar växer till ett mästerverk. Hade det inte varit för en dålig variation av låtar och avsaknaden av en riktigt topp hade Catalyst varit ett utav årets absolut bästa album. Men det räcker som den är just nu, utan tvekan.

Artist: Devin Townsend Project

Album: Epicloud

Releaseår: 2012

Skivbolag: InsideOut Music

Antal Låtar: 13

Längd: 49:52

Devin Townsend - Sång, Gitarr, Keyboard

Brian Waddell - Bas

Ryan Van Poederooyen - Trummor

Dave Young - Gitarr, Keyboard

Anneke Van Giersbergen - Sång

 

1. Effervescent!

2. True North

3. Lucky Animals

4. Liberation

5. Where We Belong

6. Save Our Now

7. Kingdom

8. Divine

9. Grace

10. More!

11. Lessons

12. Hold On

13. Angel

 

 Det känns som om det inte finns något i världen som kan stoppa den fantastiska kanadensaren Devin Townsend. Epicloud är det femtonde albumet utanför ursprungsbandet Strapping Young Lad varav det femte i Devin Townsend Project. Och ideérna verkar inte ta slut på ett bra tag heller. Det var först menat att detta album skulle bli en uppföljare till succeén Ziltoid The Omniscient men då Devin inte kunde skriva en Ziltoid-låt utan att den lät för sliskig skapade han istället det episka Epicloud.

 

Det som är så speciellt med Epicloud är två saker. För det första är musikstilen lite annorlunda än den sorts musik som man är van vid att Devin spelar. Låtarna är oftast korta, katchiga och nästan popiga, dock är musiken i grund och botten samma gamla Devingung. Det andra unika med Epicloud är användandet av både stråkorkester samt en skönsjungande kör. Inget fel med det så länge det inte tar över, vilket det bara gör i öppningsspåret Effervescent! (det beror dock på att det är enbart kören som är med i låten).

 

Efter att kören har fått värma upp är det Annekes tur att visa framfötterna i True North. Hon har följt med Devin i flertalet spelningar och tidigare album och det är inte så konstigt, hon har en röst som passar bra ihop med Devins musik. Lite väl smörig text är dock men jag har överseende för det, åtminstonde för den låten. Singeln Lucky Animals fortsätter sedan, en låt som visar Devins lite mer lekfulla och busiga sida. Bara det faktum att han mitt i låten skriker "Troll Me" får en att brista i ett gott skratt. Albumets hårdaste och samtidigt bästa inslag kommer med låten Liberation. Inledningsriffet får en igång direkt och Kören används på det absolut bästa sättet i refrängen. Så mycket kraft och så mycket känslor att det är omöjligt att inte älska det. En stark kandidat till årets låt.

 

Efter det går albumet in i en lite lugnare del men soundet fortsätter att vara pampigt och ståtligt. Dock blev jag till en början tveksam till Save Our Now, som låter som om något en populär DJ skulle kunna skriva. Ja, den skulle rent av kunna fylla dans golv på klubbar. Men låten har växt för varje lyssning så jag har faktiskt börjat gilla den nu. Dessutom ännu ett grymt samarbete mellan Devin och Anneke här. 

 

Albumets andra halva innahåller lite mer komplexa och lite mer episka låtar som tar lite längre tid att smälta förutom i två låtar. Lessons som är ett mellanspår (ooh vad jag ogillar mellanspår) och More! som är rak och kraftfull. Utmanar Liberation om att vara den hårdaste låten på plattan.

 

En sista sak som utmärker albumet är produktionen. Som vanligt så producerar Devin sina album till nästintill perfektion och här har han dessutom gjort så att övergångarna från låt till låt blir riktigt mjuka så att det känns som att man lyssnar på en enda mastodontlång låt men inte utan att man kan urskilja vart nästa låt tar vid. Detta gör  att det blir så mycket enklare och bättre när man lyssnar på Epicloud i sin helhet. Fler får gärna ta efter detta koncept.

 

Trots det faktum att musiken är nästan popig, att vi har stråkar och kör och att vi bjuds på ett sound som Devin troligtvis aldrig har bjudit på tidigare är jag fullständigt såld. Detta episka album andas kvalite och det finns en stor variation och jämnhet i albumet Och med en handknippe av talangfulla medarbetare (framför allt Anneke) lyckas Devin att skapa ännu ett album av världsklass. Jag tror dock att detta är ett album som man antingen älskar eller hatar inom hårdrockskretsar. Jag fullständigt avgudar detta album. Effervescent Quality!!!

 

 

Ett tyskt Speed/Thrash metal band som sadlade om till en mer powerinspirerad hårdrock under slutet av 1990 talet. Det var väl tur att de gjorde det för annars hade vi nog inte fått denna låt. The Human Bondage har ett kraftfullt riff, en enkel men riktigt effektiv refräng och ett väldigt skönt solo. Dock en varning till er där ute. Denna låt kan sitta kvar i huvudet en väldigt lång stund.

 

En väldigt bortglömd låt från det legendariska Nevermind. Farten, gunget, rösten, riffen ja allt klappar perfekt in i låten. Lägg då också till känslan att det aldrig tar slut så får du en kanon låt. Fast bäst är ändå sista frasen. "God is Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaay".

 

Kan bero på att hittarna Alias och The Mirrors Truth har blivit sönderspelade på radio men jag har alltid tyckt att Delight And Angers är snäppet vassare. Strukturen är inte så stor skillnad jämfört med tidigare nämnda låtar men det finns mer känsla och skörhet i låten vilket jag gillar skarpt.

 

Det är aldrig några dåliga tider när denna låt kör igång. En av få bra Finger Eleven låtar med ett svårslaget gung och en vers som är av världsklass. Synd bara att bandet inte gör fler liknande låtar.

 

En utav de mest underskattade banden alla kategorier är Sveriges svar på Dream Theater, Andromeda. Veil of Illumination är mastodont låten som avslutar det fantastiska albumet The Immunity Zone, en låt som klockar in på 17 minuter och 26 sekunder. En makalös resa genom hopp och förtvivlan med grymma solos inbakade mitt i låten. Ett måste för alla progmetal älskare.

 

 

Band: Raubtier

Plats: James Rockbar, Halmstad

När: 14 September 2012

Publik: Runt 300-400 Pers

Längd: Strax över en timme

Det Finns Bara Krig

Legoknekt

Achtung Panzer

Hjärteblod

Lebensgefahr

Hulkovios Rex

Sveriges Elit

Besten I Mig

Vittring

Polarvargen

 

Låt Napalmen Regna

Kamphund

Världsherravälde

Dobermann

 

(Är möjligt att jag har glömt eller förväxlat någon låt. Jag var lite berusad under konserten. Låtlistan är dessutom inte i ordningen som de spelades på konserten.)

 

Pär Hulkoff - Sång, Gitarr

Mattias "Buffeln" Lind - Trummor

Jonas Kjellgren - Bas, Bakgrundssång

 

 Jag har bara gått två veckor i Halmstad Högskola och redan har jag fått mig en ganska så bra uppfattning om utelivet på halmstad. De mest populära klubbarna är Morfars, Moon och B&B men om man är hårdrockare, vilket jag ju är, är det James Rockbar som gäller. Bra priser, grym musik, även grymmare bartenders men också livekonserter varannan vecka. I Fredags var då Haparandatrion Raubtier på besök och det tillfället kändes för bra för att missa. Så jag skaffade biljetterna på nätet så fort som möjligt och kunde sedan bara vänta otåligt på Fredag.

 

När man kom dit kände man redan en riktigt skön stämning. Lite här och var hörde man olika gäng skrika Achtung Panzer och när sedan Hjärteblod spelades på högtalarna innan konserten var alla redan med på allsången. Jag kände direkt att det skulle bli en fantastisk kväll.

 

Senare än annonserat (cirka 30 min efter utsatt tid) kom så äntligen bandet och röjet kunde startas igång. Ljudet var högt, allsången något högre och trängseln var väldigt påtaglig. Det var inget snack om att detta band var väldigt populära i Halmstad. 

 

Bandet var också med från början. Pär Hulkoff uppmuntrade publiken flera gånger att hoppa, svaja med armarna eller sätta igång en mosh-pit. Även de andra två i bandet, Buffeln och Jonas, röjde på och det kändes verkligen som om bandet verkligen njöt av stunden. Ja, även pratstunderna mellan låtarna verkade vara till stor glädje för bandet, även om jag själv knappt förstod Hulkoffs norrländska. Jag fick flera gånger lyssna efter vad det var för låt som började spela trots att han sa det.

 

En stor negativ sak med giget som jag ser det var ljudet. Det var ytterst sällan som man hörde den förinspelade synthen, vilket gör låtar som Legoknekt lite svagare. Tyvärr drabades Hulkoffs gitarrsolon av samma problem. Roddarna fick verkligen jobba hårt för att få solona att höras. Som tur var är solona inte huvudaktörer i någon Raubtier låt, även om det fortfarande gjorde en del. Annars vägdes det kassa ljudet med ett jäkla go och råstyrka.

 

 Efter att konserten var slut var jag slut. Jag hade svettats en hel ocean, mina tår var helt söndertrampade och mina glasögon fullständigt immiga och skitiga. Men ooh vad nöjd jag var. Raubtier visade den kvällen att till trots dåligt ljud och en svårförstådd norrländska är bandet ett riktigt kraftpaket som kan slå ner vilken motståndare som helst. Energin känndes oändlig. Men man får också tacka dem som var där och såg konserten. Ett fyra låtars långt extranummer är ett praktexempel på att publiken har skött sig som den ska.

 

Shit va länge sedan jag gjorde en topplista. Nåja, här kommer en här och nu.

 

Ikväll blir det röj här i Halmstad. Då kommer nämligen haparandabandet Raubtier på besök och ska spela ett gig på James Rockbar, ett gig som jag självklart ska kolla in. Uppladningen inför den spelningen har redan nu börjat för mig så här får ni nu en topp 3 lista över de bästa Raubtier låtarna enligt mig.

 

Från det senaste albumet kommer Besten I Mig, ett album om förvandlingen som sker under en riktigt bra fylla. Låten har en helt makalöst bra uppbyggnad till refrängen samtidigt som resten utav låten gör sitt jobb till punkt och prickat. Passar också bra att sångaren Pär Hulkoff har tendens till whiskeyröst (hö hö hö).

Den här låten är mäktig... riktigt mäktig. Du känner pulsslagen och riffen ända in i benmärgen. Men det bästa med låten är enkelheten. Inga krångligheter eller kompromisser, bara rakt på. Det gör att helhetsintrycket räcker mycket längre.

Låten vars synthriff var inspiration till Flo-ridas hit Whistle (en låt som jag hoppas att ni inte har hört talas om) är vanebildande, på ett mycket bra sätt. Den har allt som definerar Raubtier. Råstyrka, texter om krig samt en refräng som sätter sig direkt. Raubtier när de är som allra bäst.

Bubblare: Raubtier är ett vädigt jämnt band och trots det faktum att bandet bara har släppt tre album har de redan en hel drös med hits. Några låtar som kunde ha kommit in på listan är Kamphund, Achtung Panzer, Praedator, Himmelsfärdskommando, Apokalyps samt Sveriges Elit

 

Har du en egen personlig favorit från bandet? Skriv i kommentarsfältet nedan och gör din röst hörd.

 

Hoppas att jag ser många utav er ikväll på James Rockbar. Rock On!

Sverige är mästare på mystisk, finstämd och melodisk metal. Katatonia är bara ännu ett bevis på detta. Dead End Kings är ett album som kan få dig att sitta och avnjuta av det hela relativt bekymmersfritt men också få dig att tänka på vad som komma skall. Katatonia har verkligen lyckats denna gång att få uppmärksamhet till varje spår och få en helhet som räcker långt... väldigt långt. Ännu ett världsklassalbum detta år från denna genre.

 

Jag förstår inte High On Fire. De flesta inom metalkretsarna säger att bandet gör fantastisk musik, något som jag inte själv har uppfattat. Det är bra, ingen snack om saken, men är det så bra som alla säger att det är? Nä, jag har svårt att ta till mig bandet men när det svänger, då jävlar svänger det. Synd bara att det händer på typ en till tre låtar per album för mig. Bättre lycka nästa gång att övertyga mig.

 

Helsingborgsbandet Cloudscape satte verkligen huvudet på spiken när de döpte sitt nya album. Förutom det faktum att tre utav medlemmarna är nya sen senaste alster känns det som en uppryckning sedan senast. New Era bjuder på en perfekt mix av power- och progresivmetal samt riktigt sjysta melodislingor. Bara lyssna till exempel på Voyager 9. Man känner som om man vore i rymden när man lyssnar på låten. Men helheten måste bli något bättre om betyget ska bli högre.

Att göra ett album om den grekiska mytologin var nog ingen dum idé av tyska powermetalarna Grave Digger. Några utav deras bästa album har haft anknytning till historien (t ex medeltids trilogin) så får att komma igen från besvikelsen som förra albumet ingav var Clash of the Gods ett genidrag. Texterna följer historien till punkt och prickat och musiken låter riktigt fräsch och stark. Det känns helt klart som om Grave Digger är tillbaka på allvar.

 

Maria Brink har kanske hårdrocksvärldens bästa kvinnliga sångröst och tillsammans med hennes skickliga musiker i In This Moment får hon ut näst intill all sin skicklighet in i albumen. Man känner en mäktig känsla i låtar som Whore, You're Gonna' Listen och Beast Within. Tyvärr går det ibland lite överstyr med känslorna i vissa spår vilket drar ner betyget. Fortfarande ett bra jobb dock.

 

Det före detta coverbandet Fozzy har kommit en lång väg sedan deras cover dagar. Sin And Bones är den tredje fullängdaren med idel eget material och man märker att kvaliten blir bättre och bättre. Jag hade i och för sig lite dum eftersmak efter första genomlyssningen främst från spår som She's My Addiction och Spider In My Mouth men med tiden blommade merparten utav låtarna ut. Inte dåligt, med tanke på att sångaren också är en profesionell wrestler. Förresten, sångaren låter inte lika mycket som Ozzy Osbourne här som i tidigare alster. Plus eller minus får ni bestämma, jag är likgiltig i den frågan.

 

En utav mina stora favoriter inom den elektroniska metalen. Hittar oftast en bra balans mellan kraft och melodi.

 

Det var menat att bli ett nytt Ziltoidalbum men ett nytt album från Devin Townsend är oavsett vad ett utav årets höjdpunkter. Allt kanadensaren rör på blir till guld (med undantag förra års album Ghost).

 

Veteranerna som är mer kända för sina skägg än sin musik är tillbaka med ett nytt album. Första på 9 år. Får se om de håller samma klass som de gjorde på 80-talet eller om de har börjat bli ringrostiga.

 

Första albumet i en trippelserie av album från (ex)punkbandet. Snälla, låt musiken vara närmare deras tidigare plattor än härdsmältan kallad 21st Century Breakdown.

 

Förra året släppte Sparzanza det utmärkta albumet Folie Á Cinq. Återstår att se om bandet kan överträffa sig själva ännu en gång. 

Förutom i öppningsspåret Fast As A Shark är albumtiteln lite missledande. Det må vara äkta Accept vildhet men så otämjd är inte detta album. Dock håller låtarna bra klass och bandet är lika tajta som i föregångaren Breaker. Det känns dock som om någonting i detta album saknas för att det ska nå ytterligare en nivå. Ja visst! Lite mer power, då har vi ett äkta mästerverk. Men detta får duga och det gör mig inte precis bitter.

 

Förtjänar albumet den legendarstatus som den har fått? Svaret är ja (både på album och omslag). Balls To The Wall är ett utav de jämnaste albumen jag har någonsin hört och varje låt håller en hög klass. Titelspåret sätter ribban och resten utav låtarna följer den till punkt och prickat. Det enda som stoppar mig från att ge detta album ett perfekt betyg är avsaknaden av en riktig superlåt typ Fast As A Shark. Annars är detta album fullständigt klockrent in i minsta detalj. Ett album med mycket stake eller om man så vill, stålkulor.

Man kan tycka att jag älskar Metal Heart med tanke på hur lik den är sina tre senaste föregångare men så är inte riktigt fallet. För till skillnad från Breaker, Restless & Wild och Balls To The Wall finns det inte någon låt som fastnar fullt ut i Metal Heart. Visst, albumet innehåller en hel knippe med starka låtar men de gör en inte lika berusad som de borde göra. Albumet är ändå så trots allt ett album som jag räknar in i bandets storhetstid då den följer samma spår som de andra albumen i samma era. Bara det att plattan sladdar lite väl mycket på vägen.

 

Days of Jupiter är bara ett utav flera band som försöker låta riktigt tuffa och hårda men som i grund och botten spelar en lite mer mainstream artad rock. Enda skillnaden är att bandet då och då faktiskt lyckas med att låta tuffa. En annan sak som gör bandet överlägsen är det att de faktiskt har hyfsade rockballader. Det behövs dock riktig finslipning för att de ska bli större men de har potential, utan tvekan.

Smått tragisk gothmetal verkar vara väldigt populärt och starkt i år. Förutom Paradise Lost har även bland andra Woods of Ypres occh Gojira släppt fin fina alster i år inom samma genre. Tragic Idol når kanske inte riktigt samma höjd som varken L'Enfant Sauvage eller Woods 5 men albumet står ändå så väldigt bra med konkurrensen. Den där tragisk magiska soundet ger en känsla och ett ljud som är svårslaget. Men som sagt, inte det bästa från genren i år.

 

Förutom det faktum att danskarna har väldigt svårt att stava ett ord utan att sätta ett m före är Mnemics femte fullängdare en ren röra. Det är bra musik, inget snack, men låtarna blandar sig till en enda svårsmält klump. Det tar ett bra tag innan jag hittar något som står ut från mängden. Synd då danskarna rent musikmässigt håller samma höga klass som de hade i förra albumet, Sons of The System. Lite mer variation och betyget hade ökt flera hackor uppåt.

Till en början var jag väldigt osäker om jag skulle klassa Mpire of Evil som ett thrashmetal band och jag var även osäker på hur bra deras debut var. Efter ett par genomlyssningar kan jag nu konstatera att Mpire of Evil spelar en svängig men samtidigt mogen variant av thrash och att låtarna i Hell To the Holy håller en bra klass. Men om bandet vill få fortsatt förtroende från mig måste nästa album direkt visa att detta är thrash och inte smyga fram med det samtidigt som låtmaterialet måste bli jämnare.

Instrumentalalbum är alltid lika svåra att recensera. För att få en bra förståelse över albumet måste man nästan veta vad artisten har gjort tidigare. Tyvärr är det så att The Story of Light är steget efter det som Vai har släppt tidigare. Det är inte så att materialet är dåligt, utan att det känns som om Steve Vai inte utmanar sig själv längre. Han satsar mer på låtuppbyggnad än på att visa sin skicklighet. Jag är helt okej med det men det känns inte riktigt rätt ändå. Börjar Steve bli trött på att spela häcken av sig? Endast framtiden vet svaret.

Artist: Testament

Album: Dark Roots of Earth

Releaseår: 2012

Skivbolag: Nuclear Blast

Antal Låtar: 12

Längd: 1:03:55

Greg Christian - Bas

Alex Skolnick - Gitarr

Eric Peterson - Gitarr

Chuck Billy - Sång

(om ni undrar var trummisen är så är det så att Testament för nuvarande inte har en permanent trummis. Trummorna i skivan spelades in av Gene Hoglan (Dethklok) och Chris Adler (Lamb of God))

 

1. Rise Up

2. Native Blood

3. Dark Roots of Earth

4. True American Hate

5. A Day In The Death

6. Cold Embrace

7. Man Kills Mankind

8. Throne of Thorns

9. Last Stand For Independence

10. Dragon Attack

11. Animal Magnetism

12. Powerslave ( Cover. Original av Iron Maiden)

 

Det kom som lite från ingenstans. Efter nio långa år släppte ett utav tidernas största Thrashmetal band, Testament, sitt nya album The Formation of Damnation. Och vilket album det var. Full fart från början till slut och intensiteten verkade ändlös. Ett album som var ett utav 2008 års bästa. Nu har det gått fyra år och Testament är redo att släppa lös ännu en attack mot hårdrocksälskare världen över. Denna gång heter alstret Dark Roots of Earth.

 

Precis som föregångaren har Dark Roots of Earth flertalet starka, kraftfulla men framför allt snabba låtar i arsenalen. Men det som skiljer de senaste två albumen åt är att Dark Roots of The Earth har en större variation av låtar. Det är inte bara låtar som osar adrenalin. Vi har lite mer finstämda låtar som Cold Embrace, lite mer tunggung i titelspåret och någon sorts kinesiskt beat i Dragon Attack (Ja, jag vet att det låter konstigt men lyssna själva så får ni se.). I texterna visar dessutom Chuck Belly verkligen att han är stolt över sitt inhemska kulturarv (Chucks släkt härstammar från Pomo indianerna). Det märks redan på titlarna Native Blood, True American Hate och Man Kills Mankind. Väldigt intressant.

 

Förutom låtarna om Indianernas (förlåt, de amerikanska urinvånarna) kamp mot förtrycket som är mot dem imponerar även låtarna Last Stand For Independence, Rise Up, titelspåret och covern av Iron Maidens Powerslave. Ja, jag gillar det Testament har gjort med denna klassiker. Bandet har gett låten lite mer fart, styrka och pondus. Även om det inte slår originalet är denna cover så nära perfekt som en cover kan bli. Men bara för att jag har rabblat upp vilka låtar som står ut i mängden betyder det inte att du ska hoppa över resten av materialet. Dark Roots of Earth har en jämnhet som är svårmatchad och en helhet som känns solid. Med andra ord så finns det inte mycket att klaga på om albumet som helhet.

 

Jag tyckte att The Formation of Damnation var bra men Dark Roots of Earth är banne mig ännu lite bättre. Bandet har lyckats krama ur all sin skicklighet och rutin och gjort ett fin fint album av världsklass. Det är väldigt svårt att hitta några direkta svagheter när bandet dundrar på som bäst. Jag börjar nästan fundera på att utöka den där "Thrashens Big 4" till ett Big 5 om bandet fortsätter på denna väg.

 

In This Moment har en utav hårdrocksvärldens bästa kvinnliga röster i Maria Brink. Låt nu också musiken vara minst lika bra så att bandet kan få ett fantastiskt 2012.

 

Bandet som startade som ett cover band under namnet Fozzy Osbourne är nu redo att ge ut sitt fjärde album. De kanske inte är lika bra som The Prince of Darkness men talang har grabbarna plus en sångare som låter snarlik Ozzy. Win.

 

En utav den instrumentala genrens storheter gör sig redo för sitt åttonde soloalbum. Vai är en fantastisk gitarrist och en magnifik låtskapare. Tampas mot John 5 om årets instrumentalalbum.

Håller detta band på än? Tydligen, för Lynyrd Skynyrd släpper nu sitt trettonde album 39 år efter debuten. Få se om kreativiteten är lika stor då som nu eller om bandet går på tomgång.

 

Tyska powermetal giganterna Grave Digger var, enligt mig, lite av en besvikelse för två år sedan då man släppte sitt senaste album. Förhoppningsvis blir Clash of The Gods, album nr. 15 i ordningen, ett rejält lyft för tyskarna.

Semestern är slut. Här får ni recensioner på fyra album jag har lyssnat på under semesterveckan.

 

 

Ettt tips till er alla som ska lyssna på detta album. Gör det inte medans ni solar. Det är stor chans att ni kommer att sitta där länge och bränna er. Det tar ett tag att få fatt på Ne Obliviscaris musik mycket på grund av att deras låtar är långa och att nästan alla låtar har en lång lugn del någonstans under låten. En annan sak som utmärker sig är användandet av fioler. Jag är helt för användning av annorlunda instrument inom hårdrocken så länge den inte tar över vilket det gör då och då här. Det är dock en väldigt bra debut från Australienarna helt klart.

 

 

Går det åt helvete nu när Hank har lämnat bandet? Nej, det skulle jag inte vilja säga. Även om Tony Sylvester inte är en lika stor personlighet som Von Helvete är han klart en kompetent ersättare och fullgod sångare till detta deathpunk band. Sexual Harassment satsar mycket på svängig musik som försöker låta tuff (något som inte riktigt lyckas till hundra procent). Vi har en handfull goa låtar men också ett par spår man lätt hoppar över. Helt okej men bandet kan bättre.

Det märks att God Forbid har talang. Man blir lätt euforisk över låtar som Pages, Cornered, Scraping The Walls och Overcome. Tyvärr är God Forbid alldeles för ojämna i sitt utförande. Det känns som om att de inte riktigt har hittat balansen mellan de melodiska och thrashiga tongångarna. Det känns ibland lite lätt rörigt. Ett plus som bandet dock visar är att sången har blivit bättre. Putsa extra på låtskriveriet så kan ni skapa ett mästerverk.

The Poodles, H.E.A.T, Europe och Dynazty i all ära men det är Crazy Lixx som enligt mig är den just nu starkaste kraften inom svensk glammetal. De kanske inte är inovativa (Säg mig något glamband som är inovativa så bjuder jag på en bärs) men de spelar tajt och håller en jämn nivå genom sina album. Den andra given Riot Avenue är något svagare än debuten New Religion men bandet visar på ett härligt go och gör vad de ska. Vill dock se att de ska höja sig ett litet snäpp till om de ska stanna kvar på tronen.

På torsdag åker jag iväg på en veckas lång semester vilket betyder sol, bad och inga blogginlägg. Dock kommer jag fortsätta att beta ner min "Ska lyssna på" lista i solstolen. Men redan nu har jag lyssnat på ett flertalet album som jag nu ska ge min åsikt om. Rock On!

 

Även om Prong är mer kända för sina tunga riff och fart så är det gunget i Carved Into Stone som gör albumet bra. Låtar som Path of Least Resistance och Revenge... Best Served Cold lyckas tunggunget att engagera och väcka uppmärksamhet. Men även de lite hårdare låtarna ger ett visst intryck också. Även om det intrycket är av någorlunda sämre kvalite finns det ljus i bland andra Eternal Heat och Subtract. Ett bra album, om man ser till Prongs normala standard.

Neo-klassisk hårdrock när den är som allra bäst. Nightmare bjuder oss verkligen på 52 minuters rent musikgodis fyllt med sköna riff och välgjorda melodislingor. Helheten i albumet är perfekt avvägt och bandet gör sitt absolut yppersta för att hålla en hög klass genom plattan... vilket de lyckas med. Enda klagomålet är att alla låtar må vara bra men det är ingen låt som riktigt skriker perfektion. Det är det som nästan gör plattan till ett legendariskt mästerverk... men bara nästan.

(Super)bandet HELLYEAH, som innehåller tidigare medlemmar från bland andra Pantera och Mudvayne, ångar på där dom slutade med sina två tidigare album. Sydstats rock om sprit, slagsmål och cowboys. Denna kombination hade kunnat bli riktigt lyckad om det nu inte vore så att bandet agerar som om de vore något sorts skämt. Deras musik blir bara löjlig när sångaren Chad Gray babblar på i full fart. Dock känns det som att bandet ta små baby steg framåt album för album och deras musik känns mer genomtänkt och effektiv än tidigare. Men låtar som Drink Drank Drunk och Dig Myself A Hole måste bort.

Musiken som Anarchy Club spelar är mycket svängig men ibland lite väl förutsägbar. Därför känns en del låtar i Life In the Underground, som All The Fires Burning och Hidden Secret Song, som en lättnad då de är lite annorlunda och oväntade. Men för att bandet ska riktigt lyfta måste de hålla lite jämnare nivå. Att ha låtar som heter Hello Kitty och en halvtråkig cover av Motörheads Orgasmatron är inte helt okej.

Det var länge sedan jag senast lyssnade på ett metalcore album. Efter att ha lyssnat på Life Cycles kom jag ihåg varför. Banden som spelar genren krånglar allt som oftast till det och musiken blir en enda röra. The Word Alive Gör ett riktigt bra försök med att få varje låt att stå på egna ben men det känns mer som om bandet istället har satsat på kvantitet än kvalite. Ett bra album som kunde ha blivit bättre om man hade tagit bort 2-3 låtar.

Man vet att man är föredettingar när inte ens rappandet i ett Nu-metal band fungerar. Så är fallet med "The one album wonder" P.O.D. Ända sedan deras succealbum Satellite har bandet aldrig återupphämtat sig. Murdered Love är sannerligen ytterligare en i raden mediokra album från bandet. Kan detta vara ytterligare en spik i kistan som är menad för Nu-metalen? Svårt att säga men det står klart att genren är på väg att dö ut inom en snar framtid.

Gojira må till stor del vara riktigt tunga men bandet vet också hur man skapar beroende framkallande musi. En perfekt blandning av hårdhet, mästerliga riff och minnesvärda melodislingor gör L'Enfant Sauvage till ett album att räkna med. Ännu ett superalbum från 2012. Herregud, om det fortsätter så här kommer min årsbästalista vara drygt 50 album långt. Gött!!

 

Detta band påminner mig om en lite långsammare version av gamla Hammerfall, vilket gör mig lycklig. Bandet kanske inte är riktigt finslipade ännu men jag ser en stor potential hos dessa grabbar. Gör bara er musik lite snabbare, riffen lite hårdare och samarbetet lite tajtare så kan dem bli en kraft att räkna med i framtiden. PS gör era album lite längre, 33 minuter är lite väl kort.

 

Tomorrow's Outlook spelar en blandning utav de roligaste metalgenrerna som finns. Power- och progresivmetal. Så hur kommer det sig att bandet tråkar ut mig? Mycket på grund av att låtmaterialet är väldigt svagt men också  för att det inte finns någon riktig känsla över musiken. Känns inte genomarbetad. Den enskilda bra delen med albumet är textraden "I'm getting older just like a fine wine". Kom tillbaka när ni har hittat känslan för musiken.

 

Visst blev man besviken till en början när det inte var så mycket kör över Bangalore Choir men det som gjorde mig mest besviken var att bandet tydligen inte vet vilken musikstil de ska utföra. Ena sidan har vi 80-tals rock, sedan country och även lite uptempo musik. Bestäm er någon gång så att ni kan fokusera mot en riktning istället för att åka runt överallt och låta det kvantitiva ta över. Fokus grabbar!

 

Svenska bandet The Murder of My Sweet imponerade inte på sin debut Divanity. Detta andra album imponerar inte heller. Bandet är som en mycket svagare version av Within Temptation där sångerskans röstomfång är begränsat. Bandet kan utan tvekan skriva tuggummirefränger men man kommer bara halvvägs med det. Det gäller att kunna skapa något som är unikt vilket bandet har misslyckats med.